Läs tidigare anekdoter nedan
Jan|Feb|Mar|Apr|Maj|Jun|Jul|Aug|Sep|Okt|Nov|Dec|



31 januari 2004
Den verksamhet,som så här i efterskott framstår i ett förklarat sken är utan tvivel Kalle Anka Mästerskapen med Hemmets Journals Inge Lantz som promotor. Framför allt var tävlingarna en plantskola för framtida friidrottselit, vilket har framhållits från många håll i efterskott. Än i dag kan jag träffa på människor,som med värme och tacksamhet berättar om vad dessa ungdomstävlingar betydde.

En stor del av framgången berodde på den utomordentligt positiva inställningen som fanns hos regementschefer vid I 2 med Karl-Gustaf Linell i spetsen. 800 ungdomar från Lappland i Norr till Såne i söder fick under en veckohelg från fredag till söndag inkvartering på Värmlands Regemente. De bodde i kasernerna och åt i matsalen och tävlade på närbelägna Tingvalla IP. Massvis med tackbrev vittnade om hur föräldrarna uppskattade den skyddade miljön och de välordnade rutinerna för deltagarna och rent rörande var de små brev som deltagarna lämnade efter sig till rekryterna där de tackade för lånet av sängen och berättade om sina tävlingsbravader. Det hörde till vanligheten att regementschefen vid sina genomgångar hade ett eller flera exempel på sådana brev att föredra för bataljons- och kompanichefer.

Några ungdomar blev alltid inbjudna till den Norska motsvarigheten "Donal Duck Lekene" i Kongsberg. Ett år skulle jag åka till Norge med tre Götister. Ulf Nilsson skulle springa 1000 m och två flickor från Molkom varav den ena var en ung Ann-Louise Skoglund skulle tävla på 100 m och Längd. Resultatmässigt skötte sig alla bra med Ann-Louise som segrare i längd på 4,76 m - tror jag. Men resan glömmer jag aldrig - tjejerna satt i baksätet och fnittrade och retade Ulf genom halvhöga kommentarer. " Han är väl för söt - vad gullig han är -tror du han har nå´n tjej" o.s.v. Ulf höll masken länge - men vägen Karlstad-Kongsberg är lång och hans ansiktsfärg påminde till slut, inte så lite om den kokta kräftans. Ingen kunde heller inbilla sig att det var chauffören som kommentarerna gällde. Ulf var klart störd vilket var och en kan förstå. Att han under sådana förhållanden kom till start betraktar jag fortfarande som enastående och att han dessutom skötte sig bra var fantastiskt - men så blev han också journalist i Göteborg till slut efter vad jag vet. Det gick ju ganska bra för tjejerna också så småningom, som bekant.

    /Lennart Pettersson/  


30 januari 2004


    /Foto: Folkrörelsernas arkiv/  

Lars-Erik Larsson, mångårig landslagstränare för de svenska höjdhopparna, ses här i full gång med instruerandet. Han var också distriktsinstruktör för Värmland och här är det undertecknad som specialgnuggas en sommardag 1962, allt under överinseende av pappa Eric "Pampens" skarpa blick. Såväl far och son har vunnit DM och innehaft distriktsrekordet för Värmland i spjut, men någon tredje generation Borgström lär vi knappast få se i rekordtabellen. Patrik Bodéns 89,10 verkar svårslaget!

Bland ungdomarna i bakgrunden kan vi nämna Lars-Olof Persson - t.h. om Lars-Erik - som var en god höjdhoppare. Så småningom blev han entusiastisk ungdomsledare i FBK-hockey. Till höger om undertecknad ser vi Tommy Bakken. Träningsvillig som vann han så småningom DM på korta häcken. Längst till höger Annica Ericsson, flerfaldig DM-vinnare i stående längd med personbästa på klart över 2,50. Annica var också en period ordförande i Ung-Göta - den juniorsektion som bildades inom Göta 1961 med Tore Bärjed som fadder.

    /Anders Borgström/  


29 januari 2004
Den isländska sagan
När Göta arrangerade sina Augustispel 1956 var det folkfest. Och det innebar också något av ett internationellt genombrott för en ung islänning vid namn Vilhjalmur Einarsson. Einarsson flög fram över trestegsbanan och vann på isländsk rekord, 15,83. Senare på hösten, vid de Olympiska Spelen i Melbourne, skakade han storfavoriten från Brasilien, Adhemar Ferreira da Silva, genom att i andra omgången förbättra sitt rekord till 16,25! Inte förrän i fjärde omgången lyckades suveränen da Silva gå upp i ledningen, men ett isländsk silver var en glad överraskning.

Två år senare tog Einarsson brons vid EM i Stockholm. Sverige och speciellt Karlstad hade en plats i Einarssons hjärta och 1959 tävlade faktiskt Einarsson för Göta. Han var ju ändå i Sverige för studier och energiske Stig Finnström fixade så att olympiamedaljören kom att representera Solstadens stolthet. Nytt klubbrekord blev det – även om det var något av en mellansäsong: 15,50. Svenna Runströms gamla rekord föll!

    /Anders Borgström/  


28 januari 2004


    /Foto: Folkrörelsernas arkiv/  

Anders Lindholm kastar slägga i slutet av 1950-talet. Annars var det diskus, som var hans bästa gren med flera DM-tecken och en fjärdeplacering vid SM som bäst . Personbästat var 48,99 och en gång medverkade Anders i B-landslaget mot Danmark. Flera medaljer vid Polis-EM och vid mer mogen ålder blev Anders veteran-världsmästare i sin paradgren. Tyvärr gick Anders bort alldeles för tidigt blott några och 50 år gammal. Sigurd Lindqvist agerar intresserad och atletisk åskådare. Sigurd var själv svensk mästare i viktkastning 1932 och god släggkastare tillika. Han var lokförare, men hade konstnärliga talanger. En kopparsköld finns att beskåda på Götas kansli, men framför allt är Karlstads polishus värt ett besök, för där finns Sigurds mästerverk. Statyn av Massa Lind - tyvärr enbart i gips för den borde ha gjutits i brons - i en härligt schwungfull pose!

    /Anders Borgström/  


27 januari 2004
Idag har Göta namnsdag och dagen till ära tänkte vi presentera historien om hur Götas vackra klubbmärke kom till. Men innan dess kan vi ju spekulera lite i hur föreningen överhuvudtaget fick det namn som står i almanackan just idag. Enligt författaren och historieläraren Erik Bengtsson så har grundarna troligen inspirerats av de Gotiska förbundet som var starkt i början av 1900-talet. Det fanns/finns ju ytterligare ett par klubbar med namnet Göta i Sverige, nämligen i Stockholm och Helsingborg. Nåväl, åter till klubbmärket:

Året var 1919. Fram till dess hade Göta som klubbmärke helt sonika använt sig av Värmlandsörnen. Nu grodde tankarna på ett "eget" klubbmärke. Sedan Isse Smedberg, Pampen Borgström och Svenna Runström över en rykande varm arrakstoddy på Smedbergs Konditori skissat på ett nytt klubbmärke och kommit fram till "Värmlandsörnen i nedslag i ett lagerkransat "G"" förfärdigade den konstnärligt begåvade Isse ett förslag som vann den lilla exekutivens gillande. Kort därpå stadfäste Götas styrelse förenigens klubbmärk och just detta märke som här avbildats är unikt. Det är nämligen Götas allra första klubbnål! !


    /Björn Eliasson & Anders Borgström/  



26 januari 2004
Gunnar "Crona" Olsson var en trogen arbetare i Oscar Starcks vingård. Duktig idrottsman dessutom med SM-guld i bowling 1937 och flerfaldiga landslagsuppdrag. Sekreterare i klubben en period. Protokoll som oantastligt belyste alla beslut - men då och då kunde en personlig kommentar halka med, som oftast väckte viss muntration. Vi saxar från styrelseprotokollet från 23 mars 1920, då han, efter beslut om att arrangera brottningstävlingar, tillfogade följande högst personliga kommentar i det officiella protokollet:

På grund av att föreningen ej disponerar någon verkligt sakkunnig fackman, föreslogs, att man skulle anhålla hos stadsfiskal Nelson, att denne skulle gå domare såsom varande förståsigpåare, vad angående de mer komplicerade brotten!

Inget beslut. Då skämtsamheten påpekades vid påfföljande sammanträde lovades bot och bättring, vilket gav ett totalt omärkbart resultat!

    /Anders Borgström/  


25 januari 2004
På denna bild ser ni hur Ann-Louise Skoglund spränger målsnöret vid en DM-tävling på Nobelstadions stybbanor i Karlskoga. Bilden är tagen någon gång i slutet av 70-talet. Efter att bilden togs hann Ann-Louise med många framgångar i sin karriär, bland annat EM-medalj 1982 (?) på 400 m häck. Hon blev också utsedd till århundradets Götist inför sekelskiftet.


    /Foto: Björn Eliasson/  





24 januari 2004
Dubbel lojalitet
Till landskamperna mot Norge tog "Pampen" nog oftast ut ett ganska B-betonat svenskt lag - det brukade ju räcka till. Men 1939, inför landskampen i Drammen, så¨hade starkaste möjliga lag mönstrats. En dryg vecka före landskampen åkte "Pampen" till Norge på semester. Han råkade hamna på samma ort som norska landslaget hade sitt uppladdningsläger - och han råkade gå ner till bandyplanen och sina norska vänner. Lite diskussioner angående taktik och uppläggning kan ju inte skada - och så blev det som så att "Pampen" med sedvanlig pondus tog över hela föreställningen. Han lade upp taktiken för det norska laget, svarade för slutliga uttagningar och så kom landskampen - med "Pampen" som lagledare för båda lagen!!!!

Hur landskampen slutade: jo, "Pampen" höll sin obesegrade svit obruten trots det delikata läget: 2-2 och det hela slutade med att "Pampen" fick skarp kritik av Bandyförbundets styrelse, men å andra sidan belönade Norska Bandyförbundet honom med sin högsta utmärkelse: "Guldmärket" - dessutom det allra första som delades ut!!!!


    /Anders Borgström/  


23 januari 2004
I början på åttiotalet när Gärderud epoken hade ebbat ut och svensk friidrott i allmänhet och IF Göta i synnerhet stod utan framstående medel- och långdistanslöpare poppade det upp ett förslag att ett gäng Värmländska tränare skulle åka till London och insupa den tränarkunskap som hade fört fram medeldistansvirtuoserna Sebastian Coe och Steve Ovett.

Gänget som åkte platsade i en minibuss. Efter landstigningen på engelska kusten körde en av tränarna, som också var styrelseledamot i Göta, så gott han kunde igenom Londons förorter i fredagseftermiddagsrusningen. En av resedeltagarna, något styrkt av ett tidigt pubbesök, kritiserade upprepade gånger den långsamma körningen. Detta ledde till att vår chaufför helt sonika steg ur bussen och erbjöd ratten till kritikern. Efter en lång diskussion i en av de mest besökta filerna in till Londons City gick så småningom den ende promillelöse föraren med på att åter ställa sina förarkonster till resesällskapets förfogande. Incidenten ledde till att vi mycket försenade anlände till eftermiddagens föreläsning som hölls av Ovetts tränare. Han började med att undra, varför vi, som hade världens främsta forskare och professorer inom gebitet fysiologi sökte efter kunskap hos honom. Svaret, är möjligt att vi fått genom de senaste årens remarkabla svenska friidrottsframgångar, att det är talang och coaching som också har en del i framgångarna.

Vi inkvarterades i ett tolvvåningshotell på Crystal Palace träningsanläggning. Ytterligare pubbsök under kvällen stärkte en del av sällskapet så pass mentalt och styrkemässigt att man vid morgonjoggen kunde hitta en del av hotellets interiör till beskådande på den välansade gräsmattan.
Vid frukosten hälsade värden, som var engelska landslagets chefcoach Frank Dick oss välkomna på ett något surmulet sätt. Han menade att finnarna, som han hade haft på besök några månader tidigare, varit ett strå vassare i sitt beteende. Man behövde dock inte ha betydande kunskaper i utländska språk för att förstå att Värmlänningarna gick in som god tvåa.

Några år senare var det dags för landskamp i Karlstad mellan England och Sverige. Ledargenomgång hölls på Grand Hotell och Frank Dick igenkände snabbt några inom arrangörsstaben. När huvudledaren för landskampen entrade talarstolen hördes ett ljudligt "Oh my Good " över Grands festvåning.

    /Inge Johansson/  


22 januari 2004
Guldet blev till sand, eller snarare ingenting.
Det var stafett-SM i Malmö 1979 och undertecknad hade i frånvaro av demontränare Karlsson fått uppdraget att vara ansvarig för damernas stafettlag på 4x400 m. En till synes lätt och inspirerande uppgift, om det inte hade varit för det här med avprickning...

Lagets deltagare satsade seriöst på uppgiften. Alla utom Monika Strand hade försakat en hel del för att kunna delta. Monika Klebe hade åkt hem tidigare från USA för att vara med. 19-åringarna Marika Johansson och Catarina Widing hade avstått studentexamen med tillhörande bal på Stadshotellet – allt för att bli svenska mästare.

På den tiden skulle avprickning ske 90 min före utsatt tävlingstid och laguppställning inlämnas 60 min före. Jag missade första delen av uppdraget och kom glad i hågen till tävlingskansliet dryga timmen före för att lämna in "vinnaruppställningen". Men förbundets utslängde, förlåt utsände kontrollant, Karl-Axel Torége upptäckte fadäsen och naturligtvis fick laget inte starta. Tilläggas skall att övriga fyra föreningar ville att vi skulle springa. Men det hela slutade med att fyra banor gick tomma på Malmö Stadion. Paragrafryttare.... Det var inte direkt lätta steg ner till uppvärmingsplanen för att meddela beslutet till de laddade tjejerna.

Under ett par veckor var man inte så populär hos Johansson/Widing som båda hade ett häftigt humör, Klebe tog det som vanligt lugnt och tyckte mest synd om mig. Sedan dess har jag "bara" missat en enda avprickning i SM-sammanhang, men det tar vi en annan gång. Eller hur Christian Haar...

    /Stefan Olsson/  


21 januari 2004
Denna bild är tagen i Papendahl, Holland där Göta genomförde ett par träningsläger i slutet av 70-talet. På denna bild syns Ann-Louise Skoglund, Lotta Holmström (Björkman) och Helena Pihl i full gång med backträning i bokskogen, i övrigt får bilden tala för sig själv.



    /Foto: Björn Eliasson/  



20 januari 2004
Aj, aj, aj
Sven Wahlberg vaktade under många år Göta-buren i bandy och blev senare mångårig lagledare för tomtarna, med två SM-finaler i ledarrollen. Den allsvenska debuten 1937 skedde dock i lokalkonkurrenten Färjestads BK:s färger – ja, just det, klubben som så småningom blev topplag i ishockey! Och i debuten mötte man Göta!! Lokalderby och ett år då Göta var på topp – det blev SM-guld den säsongen. Men Svens debutmatch kunde slutat lyckligare. Roger Carlsson, som så småningom blev matchvinnare i SM-finalen, då han gjorde alla tre Göta-målen, råkade, i ett skottförsök, träffa Svens vänstra långfinger med sin klubba. Fingret knäcktes och smärtan var närmast outhärdlig. Normalt hade det skett ett spelarbyte – man fick ju vid den tiden sätta in en reserv i skadad spelares ställe. Men resrevmålvakten vågade inte hoppa in, utan Sven fick spela vidare med brutet finger. Göta vann med 5 – 0 och för Sven blev det första och enda allsvenska matchen den säsongen. Men han kom tillbaka året därpå, som götist och påbörjade då en lång och trogen tjänst hos det röda gardet!

    /Anders Borgström/  


19 januari 2004
Detta är en bild tagen vid ett av Götas traditionella träningsläger i Jugoslavien. Jag är lite osäker på årtalet men det bör vara någon gång i mitten av 70-talet, kanske 1975. Platsen är i allafall idrottsplatsen i Rijeka där vi tränade. Bodde gjorde vi några kilometer därifrån i Opatija. Bilden är tagen med ett antal Götister som samlats kring den Jugoslaviske medeldistansstjärnan Luciano Susanj. Han var hyfsat framgångsrik senare hälften av 70-talet och deltog vid några större internationella mästerskap. På bilden syns från vänster: Ulf Nilsson, Sten Widerström, Olle Grahn, Henrik Lindström, Luciano Susanj, Lasse Pettersson, Thomas Langer, Tomas Nilsson Ann-Sofie Planting-Gyllenbåga och näsan längst till höger tillhör Odd Fredriksson.




    /Foto: Björn Eliasson/  



18 januari 2004
Sedan slutet av 80-talet har Joakim Hjortsberg i stort sett utan avbrott varit delaktig i eltidtagningen i samband med våra tävlingar. Tusentals är de målbilder och hundradelar som avlästs och tolkats av Hjortsbergs noggranna argusöga. Och det har fungerat i stort sett klanderfritt under hela tiden. Men som bekant har även solen fläckar. Jockes värsta ögonblick "hittills" infann sig vid en resultatävling på Tingvalla den 26 maj 1992. Det var på 100 m häck för damer där Monika Klebe som aldrig gjort under 14 sekunder, av samstämmiga manuella tidtagare klockades för 13,6. Äntligen var drömgränsen sprängd! Men på det officiella målfotot var det helsvart. Totalt mörker, ingen Klebe syntes och inte heller segrarinnan Monica Westén som manuellt klockades för 13,4. En nedslagen Hjortsberg repade dock mod och kunde liksom vi andra glädja oss åt att Klebe veckan senare noterade 13,96.

    /Stefan Olsson/  


17 januari 2004
Från stafettpinne tilll bowlingklot
Pelle Pihl representerad vår systerförening i Stockholm, IK Göta, under sina glansdagar i friidrott. Utöver ett SM-guld på 800 m deltog han i det klassiska stafettlaget på 4x400 meter, vilka besegrade Tyskland i landskampen 1934, vilket betydde att totalsegern bärgades med minsta möjliga marginal. I IF Götas röda färg kom dock gigantiska framgångar 1955, då Pelle belönades med såväl guld, silver och brons vid bowling-VM. Guldet kom i tvåmannalag.

Det låg ett skimmer över stafettinsatsen och Sven Jerring hade hållit ett lysande, färgstarkt radioreferet. Tyvärr glömde man i upphetsningen att spela in referatet. Men Jerring gjorde en studioversion av det hela, dock uatan att kolla med löparnas varvtider mot sin klocka. Det gjorde att Pelles insats hastades igenom på 28 sekunder, medan Wachenfeldts heroiska sista sträcka blev måleriskt beskriven under närmare 1, 5 minuter - bara upploppet tog 42 sekunder! Pelle påstod dock med bestämdhet att han hade originalinspelningen och att det var äkta vara. Vid uppspelningen av den gamla stenkakan var en av åhörarna ofin nog att kolla sträcktiderna mot sin klocka. När Pelle konfronterades med att han skulle ha sprungit sin 400-meterssträcka på 28 sekunder kom svaret blixtsnabbt:
"Jag var djävligt snabb på den tiden!"

    /Anders Borgström/  


16 januari 2004
Vid SM 1990 var ca 500 funktionärer per dag engagerade i olika funktioner. Friidrotten är ju onekligen personalkrävande och därför brukar vi åtminstone prata mycket om funktionärsvård. Eftersom det snart är dags för SM igen har jag letat upp de gamla pärmarna från det senaste SM:et 1990. Och då konstateras att våra funktionärer bjöds på en både enkel och synnerligen enahanda meny. Eller vad sägs om följande utdrag från beställning från matmor på dåvarande Regementet;
"Ref till vår diskussion vill jag bekräfta att vi härmed beställer hackkorv och mospulver motsvarande 1500 portioner (500/dag). Till varmrätten serveras vitkålssallad samt rivna morötter".
Mig veterligen var det inte speciellt mycket gnäll efteråt men som ansvarig för årets SM lovar jag på stående fot att vi iallafall skall variera maten till funktionärerna i år. Räkna således med korv på både tvären och längden. Vem som gjort "upphandlingen" 1990? Jag kan väl avslöja att det var en tidigare ordförande i föreningen med stort ansvar för förningens ekonomi... /Stefan Olsson/

    /Stefan Olsson/  


15 januari 2004
Skandal i DM finalen 1914 spelade Götas fotbollslag DM-final mot Forshaga. Matchen stod länge och vägde, men vid ställningen 1 –1 fick Göta en tvivelaktig straff. Forshagaspelarna protesterade vilt men domaren visade ingen nåd, ej heller Götas straffexekutor, som förvandlade ställningen till 2 – 1 till Karlstadslaget.

Ilskna, förbannade och med en känsla av att ha blivit orättvist behandlade lämnade Forshagaspelarna helt sonika planen efter straffen – så matchen kom aldrig att spelas färdigt, men ställningen vid det skandalartade uttåget, 2 – 1 till Göta, fastställdes som slutresultat och Göta vann sitt första – och enda – distriktsmästerskap i fotboll! /Anders Borgström/

    /Anders Borgström/  


14 januari 2004
Jöran Lundquist är numera etablerad götist. Som styrelseledamot, tävlingsledare för Götas Ungdomsspel, ungdomstränare och förälder till Elin och Mattias. Som aktiv var han sprinter och kort häcklöpare med flertalet SM-finaler på meritlistan. Han representerade Kils AIK under deras storhetstid på 70-talet. På den tiden var rivaliteten mellan klubbarna stor, att vinna Stafett-DM var exempelvis en enorm prestigeseger. Att byta klubb var otänkbart och Jöran tillhörde definitivt en av de trognaste "killingarna". Men sent i livet konverterade Jöran för att i samband med Veteran-SM i Våxnäshallen våren 1996 debutera i det röda Götalinnet. Hur det gick? Jo, efter 30 m blev han liggande med en kraftig sträckning i baklåret. Och det blev både början och slutet på Jörans aktiva karriär i föreningen. Men ledargärningen med ett härligt engagemang hoppas och tror vi fortsätter i många år till...

    /Stefan Olsson/  


13 januari 2004
Frågan är om han inte egentligen är kvalificerad att erhålla den första Guldklockan för 25 års slit i föreningens tjänst? 1976 blev nämligen Tony Harborn anställd på kansliet. Och där har han faktiskt blivit kvar med undantag för ett par år i mitten av 80-talet när var "utlånad" till Ulvsby IF. Från början var han helt ensam på Kansliet och den första arbetsplatsen var den berömda "glasburen" i gångarna under Tingvallas läktare. Ordförande Lennart Pettersson såg dock till att Tony fick i stort sett dagligt besök. Och sedan dess har han hunnit med att "slita ut" ett antal kanslichefer såsom Ulf Karlsson, Lars-Erik Andersson, Leif Dahlberg och Sören Andersson för att nämna några som kamperat ihop med Harborn. Specialämnet under alla år har varit statistiken och det inte Tony vet om Göta är knappast värt att känna till. Och lagom till 100-årsjubileet har han lovat att kungöra mycket av sin statistik i olika former. Och Tony, jag lovar att se till att du får Guldklockan när det är dags...

    /Stefan Olsson/  


12 januari 2004
Idag presenterar vi den 100-års logotype som tagits fram och som kommer att användas i trycksaker och på andra produkter under jubileumsåret 2004.






11 januari 2004
När Göta genom kvartetten Jens Håkansson, Lars Lindgren, Thomas Håkansson och Per Lindman såg till att klubben fick sitt tredje SM-tecken i curling år 1976, så skulle det rimligen ha inneburit att Götas lag också representerat Sverige vid de därpå kommande VM-tävlingarna. Men därav blev intet - ett par av deltagarna var för unga (!), varför man fick nöja sig med EM, men det gjorde man med den äran: bronsmedaljen bärgades!

    /Anders Borgström/  


10 januari 2004
Jag hade den egenheten att jag sällan vågade se på stafetter där Göta var inblandat. jag hade för mig att det skulle ge otur och vistades därför oftast bakom läktaren när loppen gick. Ett år åkte vi till ungdoms SM i Västerås. Ulf Karlsson hade vaskat fram flera lag med goda medaljchanser. Jag hade fått lova att inte lägga mig i coachandet, som Ulf ville sköta om själv.

Strax före ett av flicklagen skulle springa final kom jag vankande till växel ett. Där stod en liten Götatjej med tårar i ögonen. "Vad är det för fel" frågade jag. "Ulf är så dum, han har mätt upp så kort avstånd till inkommande när jag skall starta - jag kommer aldrig att hinna få upp någon fart". "Men lille vän - inte behöver Du gråta för det. Hur långt avstånd vill Du ha"? "Jag behöver bara öka 75 cm - det har jag haft förut". "Ja men så gör det Du om Du känner att det passar bättre". Sagt och gjort avståndet ökades och loppet startade. Den lilla gråtande götisten for iväg som en kanin ur sitt hål och inkommande löpare var aldrig ens i närheten. Då hör jag Ulf från läktarplats - "Jag blir galen, nu har han varit framme igen"!!

    /Lennart Pettersson/  


9 januari 2004
Det sitter i björken
Knut Fredriksson, vår olympiske spjutfinalist från Rom 1960, var en hemkär dalslänning, som inte mer än nödvändigt åkte från gården i Bengtsfors. En vår hade han avstått från tävlande på grund av diverse skavanker. Nu närmade sig årets första landskamp och rikstränaren Gunnar Carlsson tog kontakt med vårt landslagsankare.
- Hur står det till?
- Jo, jag skall gå ut och pröva, jag ringer!
Favör-Fredrik gick ut på ängen i närheten av gården, där han hade sin egen bana. Vid 80 meter stod en björk. Det visste Gunnar om sedan tidigare besök. Därför hade han inga svårigheter att uppfatta budskapet, när följande lakoniska meddelande kom:
Det sitter i björken!
Favör-Fredrik togs ut, kom, sågs och segrade!

    /Anders Borgström/  


8 januari 2004
Rikstränaren Martin Jansson hade placerats i Karlstad 1917. Snart gick han som barn i huset hos Massa och Elin. Fick hjälpa till med små sysslor – och under hösten/förvintern 1917 led han mer för varje dag när han gick ut i vedbon, där släggan hängde på en krok, då han såg hur kastredskapet anfrättes av rost. Men så en dag, på nyåret 1918, när Martin kom till Massa, såg han hur släggan hängde på en krok innanför köksdörren i stället. Och nu var den skinande blank, nyputsad och inoljad.
- Har Du redan börjat träningen med släggan?
- Nej, inte direkt, men på sätt och vis. Jag har tagit in släggan för att bli riktigt "god vän" med den till dess vi fram mot våren skall börja med kastträningen!

    /Anders Borgström/  


7 januari 2004
I slutet av 70-talet förde föreningens herrlag en förhåallndevis undanskymd roll i seriesystemet medan damerna dominerade Lag-SM. 1979 hade herrarna iallafall vunnit sin serie och begav sig till Nynäshamn för att möta "giganter" som just Nynäshamn, Gimo och för all del Hellas i kampen om en plats i högsta serien. I laget fanns stjärnor som Raimo Pihl, Rune Almén och Ingemar Jernberg. Men på medeldistans var det något sämre beställt vid denna tidpunkt. Således gavs undertecknad och Tomas Langer ett tungt ansvar av lagkedare Anders Borgström. Jag fick nämligen som 17-åring äran att dubblera på 1500 m och 3000 m hinder inom loppet av 20 minuter medan Tomas som var ett år äldre fick den kombinationen 400 m häck och 800 m inom samma tidsrymd. Hur det gick i loppen har jag faktiskt med hjälp av en hög mjölksyreanhalt glömt bort. Men laget vann och gick upp i högsta serien. Att lagledare Borgström trots "barnplågeriet" sedemera blev framgångsrik förbundskapten är liksom en annan historia...

    /Stefan Olsson/  


6 januari 2004
Idag är det exakt 73 år sedan den allra första allsvenska bandymatchen spelades. Göta tog emot Nässjö hemma på Tingvalla inför 870 åskådare och besegrade smålänningarna med 7-2 efter tre mål vardera av Pampen Borgström och Erik Karlström. Den sjunde fullträffen stod Uno Samuelsson för!

    /Anders Borgström/  


5 januari 2004
Under den tid då Göta i slutet av sextiotalet hade svårigheter att bärga DM i Värmland såväl på senior-som juniorsidan reste vi med ett juniorgäng till Hagfors för att tävla i DM. Jag var med som ledare utan tränarskyldigheter men fast besluten att ingjuta mod och kämpaglöd hos det fåtal Götister som fanns med. Under mitt spankulerande runt idrotts-platsen upptäckte jag av en händelse att Ulf Karlsson låg trea i slägga(intet mänskligt var honom främmande). Starkt påverkad av att avståndet till både ettan och tvåan låg inom en meter påbörjade jag en stark insats som ensam hejaklack, vilket Ulf lustigt nog inte såg ut att uppskatta efter förtjänst. Jag insåg att det krävdes ordentlig stöttning inför sista kastet så när Ulf hade påbörjat rotationen och var i andra svängen vrålade jag med min bästa kaptensröst från I 2 –" KÄMPA ULF !!!" varpå Ulf utan synligt motstånd följde med släggan in i kastringens nät. Men han blev trea i alla fall.

    /Lennart Pettersson/  


4 januari 2004
Götas insatser vid 1918 års SM-tävlingar på Stockholms Stadion gav eko. Fem guld och ytterligare ett par medaljer gjorde att Karlstadsfriidrotten och Göta hade fått en plats på kartan. Den svenska sportjournalistikens fader, Torsten Tegnér, gav Karlstadspojkarna följande hyllning i Idrottsbladet:

...till Borgström, solstadens solros, smärt, späd, den unge Bruno Söderströms dubbelgångare, som med lätta rörelser flyttade den tunga kulan – andens seger över materian – till Högström, solstadens solbrynte son, som på armarna hissade sin smidigt välvuxna kropp över stavhoppsribban – till Lind, solstadens knubbiga solros, som gick i släggdansen med godlynt vadstinn gubbakraft

    /Anders Borgström/  


3 januari 2004
När Tingvalla IP:s röda stybbanor sommaren 1974 (?) revs upp och ersattes med allvädersbanor av fabrikatet Rubtan blev Götas hela verksamhet förpassad till Våxnäs IP. Detta gällde både träning och tävling. Just detta år stod Göta som arrangörer för stora DM. Även detta fick följaktligen avgöras på Våxnäs IP. Till saken hör att denna arena inte var fullt utrustad för tävlingar. Löpvarvet var t ex 360 m och högtalaranläggning saknades helt.

Men när tävlande och publik strömmade till kunde man vid passagen av järnvägen vid gamla ridhuset (där Toyota ligger idag) tydligt höra speakerns annonsering av starter och resultat. Väl framme på idrottsplatsen upptäckte man "härolden" Lennart Pettersson ståendes med en bunt papper i fotbollsplanens mittcirkel. Han refererade med militärisk stämma den pågående löpningen, utan mikrofon!! Vad gäller just denna förmåga ligger nog de, visserligen kunniga speakers (Stefan Olsson, Jonas Karlsson, Anders Tallgren m fl.) Göta förfogat över de senaste åren, i lä.

    /Björn Eliasson/  


2 januari 2004
"Pampen" Borgström var lagledare/förbundskapten för bandylandslaget 1929-1940 och landslaget förlorade inte en match under hans ledning!! Vid efterföljande bankett fick var och en av grabbarna, på Bandyförbundets bekostnad, en varsin grogg – dock ej kanonskytten Einar Ask, som nöjde sig med en Gravensteiner. Bandyförbundets revisorer reagerade över notan från Hotel Regina: 14 grogg och 1 Gravensteiner. Alkohol och idrott hörde inte ihop! Stränga order om bättring. Påföljande års hemmalandskamp: efter en ny seger skulle det naturligtvis bjudas på grogg. "Pampen" till hovmästaren: "Ge grabbarna 14 grogg och 1 Gravensteiner – och Du, kan Du ta och skriva om groggarna till mjölk?" – "Inga problem!" Så kom notan till Svenska Bandyförbundet: 247 liter mjölk och 1 Gravensteiner. Skratt i förbundsstyrelsen och contraorder: "Låt grabbarna få sin grogg och skriv som det är i stället!"

    /Anders Borgström/  


1 januari 2004
I början av min ordförandetid var det vanligt att man fick hjälpa till med träningen. Det gjorde jag gärna och med stort självförtroende – man var väl trupputbildare på I 2 för tusan. Bland annat hade vi en ung man vid namn ………… sedermera ordförande i Kils AIK. Lars Erik hade redan i unga år presterat tider på 100 m neråt 11 blankt och var ett stort löfte. Ordförande Pettersson förstod ju att här krävdes kvalitetsträning för att ta vara på en stor begåvning. Säg att Lars Erik säsongen före utan min träning hade noterat 11,1 så hade jag gjort upp ett mål på lämplig förbättring 10,5 !! Under hela vintern och våren jagade jag det stackars sprinterlöftet upp och ner för Stallbacken på I 2´s kasernområde, (eventuellt intresserade kan gå dit och kontrollera lutningen.) Kort sagt – Lars Erik debuterade i vårens första tävling med 12,3 och gjorde den säsongen som bäst 11,7. Där slutade också mina insatser som tränare för sedan kom Milovan – tack och lov.

    /Lennart Pettersson/  
Läs tidigare anekdoter nedan
Jan|Feb|Mar|Apr|Maj|Jun|Jul|Aug|Sep|Okt|Nov|Dec|