Läs tidigare anekdoter nedan
Jan|Feb|Mar|Apr|Maj|Jun|Jul|Aug|Sep|Okt|Nov|Dec|


30 april 2004
Dä ä te å känne fôlk
Det var väl 1959. Vår gamle olympiske spjutfinalist Knut "Favör-Fredrik" Fredriksson hade, tillsammans med vår unge landslagssprinter Stig Fallberg, tävlat i Borås och båda hade försvarat Götas färger på ett utmärkt sätt. När de sedan skulle ta in på hotellet sa den försynte, men uppenbarligen något idrottsintresserade portiern:
- God afton och välkomna – ja, jag hörde att det gick bra för herr Fredriksson idag! - Nä, men hej du! Jaså, känner du mig du?

    /Anders Borgström/  


29 april 2004
Efter regn kommer sol
Vi har nästan undantagslöst haft en vansinnig tur med bra väder i samband med våra stora arrangemang. Åtminstone under de senaste trettio åren har vädergudarna varit på vår sida. Men det har då och då sett riktigt kritiskt ut. Så var det i samband med Terräng-SM på Skutberget i slutet av april 1993. På torsdag och fredag innan tävlingarna fullkomligt vräkte regnet ner. Banchefen Teddy Jonasson fick tillsammans med sina medhjälpare Sören Andersson och Lars Söder göra tillfälliga diken för att leda bort de värsta mängderna vatten. När vi lämnade Skutis sent på fredagskvällen efter de sista prepareringarna öste det fortfarande ner. Och framför oss hade vi två dagars SM-tävlingar.

När vi kom till tävlingsplatsen på lördagsmorgonen hade regnet upphört och istället ersatts av en dimma i bästa Lutzenklass, man såg knappt någonting. Men sedan skedde väderundret. Precis lagom till första start kl 11.00, jag tror det var manliga veteranerna, bröt solen igenom och skingrade dimman. Resten av dagen bjöds på ett underbart försommarväder och Kallstasola sken som vanligt från en klarblå himmel. Det myckna regnandet hade även positiv betydelse, vi fick mycket beröm för tungsprungna och utslagsgivande banor.

    /Stefan Olsson/  


28 april 2004
När guldet blev till sand
Göta var, i slutet av 60-talet och början av 70-talet, av ekonomiska skäl tvungna att söka kreativa lösningar på snart sagt allt. Vid ett Junior SM på Sollentuna IP hade jag lyckats ragga upp gratis inkvartering i en gammal herrgård som tillhörde försvaret och som min gode vän Kapten Andersson hade nyckel till. Vi medförde sovsäckar och viss "nödproviant" men inkvarteringen upplevdes som ganska "spännande" och klagomålen var få.

Våra verkliga slagnummer var Ingemar ”d´Artagnan" Jernberg, som då tillhörde musketörerna "Atos" Isaksson, "Artemis" Lagerqvist och "Portos" Blomqvist, dessutom hade vi Olav Dille, som genom åldersklasserna hade tagit för vana att utradera Herr Bruchs svenska ungdomsrekord samt och synnerligen. Dessutom räknade vi med att tjejerna skulle placera sig bra både här och där. Man skall aldrig oreserverat tro på framgången!

Olav Dille skulle demonstrera hur man graciöst hoppar ned från en herrgårdstrappa. Han stukade foten så att han knappt kunde gå - där fick två guldmedaljer vingar!! Ingemar "d´Artagnan" skulle komma efter först på söndagen då han skulle tävla och hade fått lov att göra detta, Han gick in i tävlingen när alla andra hade rivit ut sig, beordrade höjning av ribban 10 cm och rev ut sig i "tre raska!" Av tjejerna hade Gunilla Collander en hemsk upplevelse. Hon skulle springa final på 400 m mot bl.a. Elisabeth Randerz från MAI, som då var landslagsflicka på distansen! Gunilla som hade Sveriges vackraste och effektivaste löpsteg öppnade optimistiskt och vid 200 m ledde hon loppet med cirka 20 m! Ännu när hon svängde in på upploppet ledde hon stort med 10 m före Randerz. Folk som började ana en sensation tjöt som vargar något som Gunilla helt missförstod. Hon trodde att folk hejade på Randerz för att denna var på väg att gå om! Gunilla ledde fortfarande vid "längdhoppsgropen" men nu bara med 5 meter, varpå hon stannade och blev stående på sin bana och såg sig om! När Randerz sprang förbi löstes krampen för Gunilla och hon sprang i mål som tvåa eller möjligen trea. Gunilla var en mycket stor talang, vilket inte är konstigt alls när man vet att hennes pappa hette Roland Collander själv framstående idrottsprofil inte minst inom militär idrott.

    /Lennart Pettersson/  


27 april 2004
24 år sedan GötaJoggen föddes
Idag är det nästan på dagen 24 år sedan första upplagan av Götajoggen gick av stapeln. Lördag 26 april 1980 kommer för alltid stå inskrivet i Götahistorien som ett viktigt datum. Med Götajoggen kom nämligen föreningen att få helt andra ekonomiska förutsättningar än under 70-talet. Upphovsman till loppet var förstås Ulf Karlsson som på semestern i Danmark året innan upplevt en massvandring för vanliga människor.

Timingen var extremt god för samtidigt kom joggingvågen insvepande från USA med våldsam fart. Således startade såväl Stockholm Marathon som Göteborgsvarvet året innan Götajoggen. Och succén i Karlstad var given redan första året. Mycket beroende på att Ulf lyckades engagera NWT som huvudsponsor för loppet. Dåvarande sportchefen Jan Lilja tände på alla cylindrar och tidningen bidrog verkligen till marknadsföra Götajoggen. Dessvärre gick Jan Lilja bort på vintern och fick tyvärr aldrig folkfesten.

För en sådan blev det. Närmare 2500 deltagare fanns vid starten på Norra Fältet på lördagseftermiddagen. Och likt en djurhord på savannen gav de sig iväg för att efter ett par hundra meter mötas av den lilla, trånga bron vid grind 7. Det tog förstås tvärstopp men det satte inte ner humöret på löparna. Inte heller kaoset vid målgången fick deltagarna att ledsna. På grund av kommunalstrejken det året var målgången förlagd strax utanför Tingvalla IP vilket i sin tur innebar att vi bara hade en enda målfålla. Snacka om kö!

Men som sagt, succén var total, humöret strålande och en folkfest i Karlstad var född. Och med 24 års perspektiv kan vi nog lugnt konstatera att Götajoggen är en av Ulf Karlssons bästa idéer.

    /Stefan Olsson/  


26 april 2004
Vilken stafettsensation !
Den här storyn handlar om stafettlaget som egentligen inte skulle få delta men sedan svarade för en av föreningens största sensationer någonsin. P16-kvartetten på 4x100 m fick vara med tack vare att Stafett-SM gick hemma på Tingvalla. Att kosta på dem resa och logi ansågs fullständigt onödigt. Och det är klart, ett par veckor före tävlingen var inte ens laget komplett. Två sprinters, Bo-Halvar Halvarsson och Johan Sjölin fanns att tillgå och diskuskasatre Göran Lindholm lovade att ställa upp för den goda saken. Fjärdemannen Viktor Gojcevic hittades på Mörmoskolan i samband med en skoltävling några veckor innan. Några gemensamma träningar blev det innan det var dags på allvar, så förutsättningarna kunde onekligen ha varit bättre.

Trots lite darriga växlingar i försöken räckte det överraskande till en finalplats. Väl där hade kvartetten bestämt sig för att visa götaledningen med ordförande Bengt Planting-Gyllenbåga i spetsen vad man egentligen gick för. Diskuskastare Lindholm startade rasande bra, Bo-Halvar som var sverigebäst gjorde en svettig raka och skickade ut Johan i klar ledning. Johan försvarade ledningen och nykomlingen Viktor hade säkert fem meters ledning när han fick pinnen. Som vanligt hade de flesta föreningar sina starkaste kort på sista sträckan och med 30-talet meter kvar var Viktor inte helt oväntat upphunnen. Men på något mirakulöst sätt lyckades han svara på attackerna, hålla undan och vinna guldet med en hundradels marginal. Segertiden 45,32 stod sig i många år som distriktsrekord och grabbarna fick välförtjänt uppskattning efteråt. Och jag tror minsann att ordförande Planting-Gyllenbåga hade en tår i ögat vid prisutdelningen.

    /Stefan Olsson/  


25 april 2004
På stålskodd fot
Hastighetsåkning på skridskor är en sport med gamla anor i Göta. Redan på 1910-talet hemfördes en rad DM-tecken, där vi gör en speciell notering för Oscars Starcks seger på 500 meter 1918. 34 år gammal hemförde han titeln med tiden 59,2. De två namn, som noterade de största framgångarna i Göta-dressen var Ragnar Kjellin och Axel Johansson (Jungeröd). Axel var, redan när han kom till Göta från lokalkonkurrenten Mariehov 1936, en etablerad stjärna med SM-guld och svenskt rekord på meritlistan. Under Göta-tiden hann han bland annat representera Sverige vid OS 1936 i Garmisch-Partenkirchen. Bästa OS-placeringen kom på 500 meter, där han med tiden 46,1 blev 18:e man. Han var dessutom en god friidrottare med ett tiotal DM-tecken.

    /Anders Borgström/  


24 april 2004
Vägen tillbaka.
Det ligger ett särskilt nöje att tänka på när Friidrotts Göta reste sig ur förnedringen och skapade sig en plats bland de bästa föreningarna igen i Sverige. För en före detting framstår det så här i efterhand som ett mirakel designat Jovancic.

Jag tänker på hur tjejlaget gick "stångrakt" genom seriesystemet upp i eliten. Marschen inleddes i Mellerud där vi vann med mycket stora siffror. Nästa förvarning om vad som skulle komma var stafett SM i Göteborg. Att Göta skulle ha något att hämta i ett SM gentemot MAI och GKIK var ju bara löjligt. Dock inte löjligare än att tjejerna kutade hem en bronspeng på 4X100 m på första tävlingsdagen!

Efter tävlingen åkte jag med laget hem till min svåger och svägerska, där vi skulle få övernatta gratis på Gullheden och även bjudas på kvällsmat. De fyra nykorade bronsmedaljörerna skulle ligga tillsammans i familjens mycket breda dubbelsäng i sängkammaren. När flickorna hade krupit till kojs satt min svåger och jag uppe och ventilerade våra chanser nästa dag över en liten läskedryck, när vi till vår förskräckelse får höra högljudda snyftningar från sängkammaren. Efter att ha knackat på fick vi mellan snyftningarna veta att laget var förtvivlat över att bara ha tagit en bronspeng!!! Det var ju inte så svårt att tipsa om att man kunde förbättra situationen på 4 x 200 m nästa dag. Det gjorde man också med besked genom att "norpa" silvret!

    /Lennart Pettersson/  


23 april 2004
Diskvalificerade för osportsligt uppträdande
Junior-DM i friidrott 1964 gick i Säffle. Arrangörernas alltiallo var Rolf Hallberg. Speaker, starter, tävlingsledare, prisutdelare, jury – allt i ett! Ja, Götas friidrott var inte så stark, men några aktiva hade vi på plats. Något underlag för ett stafettlag i svensk stafett (100+200+300+400) hade vi knappast, men friskt vågat. Det var ju bara tre lag med. Sifhälla (Säffle), Örnen (Charlottenberg) och så Göta. Göta mönstrade följande lag: 100 metersträckan löptes av Kenth Johansson, spjutkastare med kapacitet för c:a 13,5, 200 meter: Thomas Lundberg – Sveriges långsammaste stavhoppare, god för 27, om vinden blåste från rätt håll. 300 meter: Undertecknad: utpräglad allergi mot distanser över 200 meter, påtagliga mjölksyrekänningar vid blotta tanken på längre distanser. På sista sträckan, 400 meter: Ulf Karlsson, lagets ankare. Den ende, som "var något att ha".

Stafetten blev dramatisk, men inte i kampen om placeringarna. Örnen hade ett bra lag och var långt före Sifhälla i mål, som i sin tur var än längre före Göta. I Örnen hade dock tredje sträckans löpare så god fart in mot växlingen att han krockade med sin lagkamrat och höll upp den fria handen som skydd, så att sista sträckans löpare fick en knuff, så att han nästan tappade balansen. Vad gäller Göta, så borde egentligen insatsen förbigås med tystnad, men…. Efter tre sträckor, där kvalitén på oss löpare var synnerligen medioker, så var vi hopplöst akterseglade, trots att vi tre inledare faktiskt gjorde så gott vi kunde. Vilja men inte kunna…. På fjärde sträckan kanske Karlsson tog det lite lugnare. Han tog sig tid att på upploppet vinka till glada klubbkamrater på läktaren, men man måste ju vinka med båda händerna, så han stoppade stafettpinnen i munnen…

Resultat: Sifhälla vann, Örnen och Göta diskades. Örnen för att sista sträckans löpare hjälpts igång med en knuff och Göta för osportsligt uppträdande! Insatsen från Göta gav en helsidesrubrik i Säffletidningen – det var visst Hallberg själv som skrivit artikeln. Han var inte nådig i kritiken mot de två blivande förbundskaptenerna! Karlsson och jag läste artikeln. Skrev ett brev i ilska och det blev det bästa brev vi någonsin ångrat…. Som tur var postades aldrig detsamma!

    /Anders Borgström/  


22 april 2004
Ta det som blir över ni!
På 70-talet var Värmland mycket framstående inom friidrotten både i ungdomsklasserna och junioråldrarna. Vi brukade utan större svårigheter göra rent hus när det drog ihop sig till SM-tävlingar och Svealandsmästerskap. Stommen i Värmlandslagen utgjordes fär det mesta av Göta och Kils AIK. Jag behöver bara nämna Ingemar Jernberg ,Olav Dille Lars Lilja, Anders Gärdeborn Lena Bergström, Ann Louise Skoglund m. fl. Ulf Borg, Åke Olsson, Tapio Koivumaaa samt inte minst Jan Åke Halth, som ju i stort sett var ett eget svårslaget idrottslag med flera löpgrenar där han sopade banan med vem som helst.

Vid det här tillfället gick tävlingen av stapeln på Stockholms Stadion en lördag-söndag. I vanlig ordning tog värmlänningarna för sig ordentligt med medaljer i olika valörer ofta av den gyllene sorten. Stockholms förhoppningsfulla ungdomsidrottare hade inte haft så mycket att säga till om och ilskan var stor och brinnande. På söndagen hade värmlänningarna tävlat färdigt ganska tidigt och drog sig till sin buss för att påbörja hemfärden höljda av ära och framgångar. Detta uppmärksammades av några retsamma gossar som öppnade "mathålet" och skrek något om att det var typiskt för fega "bönner" från Värmland att sticka hem i förväg. Ulf Borg som kunde svara inte bara för sig själv tog upp den kastade handsken med sin kommentar. "Nu har vi värmlänningar tagit de medaljer vi anser vara något värda och som vi hade bestämt oss för att lägga beslag på - nu kan Ni få tävla om resten på er resultatnivå - vi åker hem !"

    /Lennart Pettersson/  


21 april 2004


    Ingemar Jernberg jublar efter att ha klarat 5,20 i stav.
/Foto: Värmlands Folkblad  


OS-klar
Precis som i år var 1972 ett OS-år och olympiaden skulle avgöras i Munchen. Inför 2004-års olympiska spel i Athen är det väl tveksamt om det blir någon götist som kommer att delta, om man inte räknar ledare förstås. Inför Munchen-OS var det åtminstone två götister som var aktuella nämligen Lennart Hedmark (som vi skrev om här den 19/4) och stavhopparen Ingemar Jernberg. Ingemar hade vid flera tillfällen under våren/sommaren jagat OS-kvalgränsen som var 5,20 utan att lyckas. Mot slutet av sommaren precis i sista stund hittade han dock formen. Bruno Törnqvist skrev i VF:s OS-bilaga följande:
"När Ingemar 31 juli på Tingvalla för första gången sprätte över 5,20 visste hemmapubliken inga gränser för att uttrycka sin beundran. Han åstadkom årets jubel. Alla var så glada å hans vägnar och den som fanns på plats glömmer säkert inte i brådrasket Ingemars uppsyn och hans lyckliga minut."

Men OS-biljetten var inte klar i och med detta. Han var först tvungen att slå ut sin värste konkurrent Jan-Erik "Blomman" Blomqvist från MAI. Bruno skrev vidare:

"Vid de blåsiga SM-tävlingarna i Umeå satte dock Ingemar stopp för alla vidare diskussioner. Han agerade klokt och visade där att han var mogen som olympiafarare. Thrillern Jernberg-Blomqvist var framme vi slutscenen."

Ingemar slog alltså Blomqvist på SM och fick därmed sin OS-biljett. Nu var han den andre Jernbergaren att delta vid ett OS, hans farbror är nämligen skidåkaren Sixten Jernberg.

Ingemars personliga rekord i stav är 5,36 som han satte några år senare, närmare bestämt 1976, det leder han fortfarande Götas bästalista med. Ingemar tillbringade också många år på stipendium i USA där han studerade till ingenjör.
Hur det gick med götisternas OS-satsningar berättar vi längre fram under året, i denna spalt.

    /Björn Eliasson/  


20 april 2004
Kasta ankare
Under Götadagen den 6 april träffade jag Ulf Karlsson. Vi pratade om ditt och datt och bl.a. berättade han att han var på väg att skaffa sig en motorbåt. Vi drog oss då till minnes en händelse som utspelade sig 1988.

Det var så att Ulf hade lovat hustru Cia att göra något speciellt för sina tre pojkar innan han drog iväg till OS i Seoul. Han kom på den lysande idén att de skulle ut och fiska på Vänern. Ulf visste att jag hade en liten plasteka vid min sommarstuga i Skattkärr så han ringde mig och frågade om jag kunde åka med dem ut på en fisketur. Tyvärr så hade jag någonting annat inplanerat den dagen Ulf föreslog så jag sa i stället att ”du kan väl ta båten själv”. Ja det kan jag väl, svarade Ulf, men då måste du instruera mig hur allt fungerar. Sagt och gjort, Ulf kom ut till mig en kväll, jag instruerade honom om hur man startade motorn, var det fanns ankare, flytvästar etc.

De fyra killarna åkte glada i hågen ut ett par dagar senare för att dra gammelgäddan. De hittade en fin vik att ankra i. Ulf plockade fram ankaret och kastade det i sjön. Problemet var att han inte hade bundit i någon tamp, det hade jag inte instruerat honom om att man måste göra. Så han kastade bokstavligt talat ankaret i sjön! Om de fick någon fisk förtäljer inte historien men jag fick i alla fall ett nytt ankare. Och det viktigaste av allt, Cia var nöjd med att Ulf hade ägnat en hel dag åt pojkarna!

    /Janne Svenssohn/  


19 april 2004


    Lennart Hedmark och Ulf Borg
/Foto: Björn Eliasson/  


På bilden ovan är det Lennart Hedmark som ses kämpa mot Kils Ulf Borg. Loppet genomförs på Sannerudsvallen i Kil där man just fått nya allvädersbanor, så det bör vara i mitten av 70-talet. Distansen kan ha varit 110 m häck eller 100 m slätt där de båda var mycket duktiga. Lennart tävlade för Göta från slutet av 60-talet och till mitten av 70-talet, även om han flyttade till Skåne 1973. Betydligt senare, efter sin aktiva karriär, kom Lennart tillbaks till Karlstad och har under många år arbetat som gymnastiklärare vid stadens gymnasieskolor.

Lennart var i första hand 10-kampare där han fortfarande leder Götas "10-bästa genom tiderna lista" med sina 8168 poäng från 1973. Som internationellt duktig 10-kampare återfinns han naturligtvis också på diverse enskilda grenaren i götalistan:
400 m: 49,80 (10:a)
110 m häck: 4,73 (2:a)
Stav: 4,40 (5:a)
Längd: 7,49 (5:a)
Kula: 15,95 (8:a)
Diskus: 50,22 (8:a)


    /Björn Eliasson/  


18 april 2004
Klartext var ordet!
Martin Jansson kom 1917 till Karlstad som Värmlandsidrottens tränare. Sent på hösten 1919 utgav Göta en 15-årsjubileumsskrift, där Martin gav omdömen om sina Göta-adepter. eric "Pampen" Borgström hade under året skördat framgångar, då han noterade 57,80 i spjut och med det resultatet parkerade sig på andra plats i den svenska årsbästalistan. Meroterande segrar i Malmö (Lemming), Örebro (Häckner) och Oslo (Löwland) men SM på hemmaplan gav fjärdeplats på blekt resultat. Uppenbarligen gav den talangfulle ynglingen sin tränare och sina ledare ett antal gråa hår för vad sägs om följande salva:

"Eric Borgström är årets stora sorgebarn. Vid flera tävlingar har han emellertid alldeles charmant och till nästa gång väntade man sig något 'noch mi dageweseres' men det blev, vad manpå ärlig svenska plägar kalla - pannkaka. 'Pampen' har haft sina egna teorier om träning och skötsel. Ennis å Tynäs samt ett o. annat bondbröllop".

    /Anders Borgström/  


17 april 2004
Fullständigt kaos i Våxnäs ballonghall!
1978 var underteckand ansvarig för föreningens ungdomssatsning som då gick under namnet "Friidrottsskolan". Det kan väl närmast jämföras med dagens "Söndagskul" fast då tränade grupperna en gång i veckan. Vi hade verksamhet på 12-15 skolor runt om i Karlstad. Efter några veckor var det dags för en tävling där deltagare från alla stadsdelarna skulle träffas i den magnifika ballonghallen på Våxnäs och delta i sin första tävling.

Erfaren som jag var från tidigare liknande arrangemang hade jag räknat ut att det inte var någon idé att ta in anmälan i förväg. Det hade visat sig att de aldrig stämmde och man fick sitta och göra om alltihop på plats i alla fall. Därför hade jag anlitat ett antal ledare som skulle ta emot anmälningarna när ungdomarna anlände. Tidigare erfarenhet sa mig också att det skulle komma ett 100-tal deltagare. De första deltagarna kom och gick fram och anmälde sig och protokoll började upprättas. Men köerna med ungdomar bara växte sig längre och längre. Innan ens hälften hade blivit noterade på protokollen hade den utsatta starttiden passerats med god marginal. Naturligtvis utbröt kaos! Det visade sig att det var upp emot 300 ungdomar som hade antagit erbjudandet om att tävla i ballonghallen. Inget var dimensionerat för detta.

Någon dag efteråt man läsa en insändare i lokaltidningarna från "Förälder till ledsen 6-åring". Bland annat stod: "Därefter meddelades någonting i en megafon som ingen uppfattade"; "De äldsta startade slätlöpningen med hjälp av en startpistol med en ryslig knall. Vår son vågade inte gå i närheten av starten..."; "Vid längdhoppsgropen stod barn på kö utefter hela långsidan. Det var tydligen bara att hoppa utan upprop eller anvisningar...". Ja detta var ord och inga visor och dessutom helt berättigat. Avslutningsvis skrev insändaren dock: "Jag tror att detta var en engångsföreteelse och hoppas på en bättre fortsättning i en lovvärd satsning på friidrott".

Några dagar senare gav jag svar i en insändare i tidningarna där jag självklart bad om ursäkt för det hela och förklarade att vi fått mer än dubbelt så många deltagare som planerat, ett i och för sig positivt problem. Visst har väl verksamheten på dessa 26 år blivit bättre, Söndagskul rullar på som ett välsmort urverk i jämförelse. Men, jag skulle vilja hävda att det bland annat är sådana här erfarenheter som gjort IF Göta till den duktiga tävlingsarrangör som vi idag är.

    /Björn Eliasson/  


16 april 2004
Perfekt höfttackling!
Den beramade resan till Egyoten 1993 gav många roliga minnen. Vid ett tillfälle fick jag möjlighet att ge en aktiv den kanske mest handfasta hjälp jag givit någon idrottare under hans/hennes karriär. Sören Olsson var med och visade upp träningsövningar och god släggteknik för kursdeltagarna, som kom från ett tiotal arabländer. Under de två veckorna hann vi med en hel del sevärdheter. Vi besökte Luxor och Konungarnas dal. Fruktansvärt varmt. Vi hade flugit från Kairo och efter en lång dag väntade återresa. Lång väntan på Luxors flygplats. Sören sågs stående på en terrass och hans falkögon följde tydligt någon som promenerade i vänthallen nedanför. Jag försökte följa blicken för att identifiera offret och jag får Säga att Olsson har säker smak. En ytterst vacker egyptisk kvinna skrider fram och fullständigt hänför den unge Olsson.
- Djävligt snygg!
- Hmm...
Det blev ingen längre diskussion, utan vi fortsatte att gemensamt njuta av utsikten. Så skulle vi äntligen få gå ombord på planet - ett välfyllt inrikespaln med onumrerade platser. Dubbla säten utefter sidorna och så en mittrad med tre säten. Vi kom ombord bland de sista. Fullsmockat på alla de främre raderna, men jag upptäckte dels några fria platser längst bak, men också ett tomt säte i mittraden, och gissa vem som redan satt i stolen intill! Skönheten från vänthallen!! Sören travade i maklig Torsbylunk steget fölre mig och gjorde inget sken av att utnyttja den lediga platsen. Jag tog ett par raska steg så jag kom i jämnhöjd med Sören och just när vi skulle passera den lediga stolen tog jag spjärn med handen mot en stolsrygg och gav Sören årets bästa höfttackling. En totlat oförberedd Olsson, med ett överraskat ansiktsuttryck, flög som en vante in och landade i den lediga stolen medan Inger och jag flinande skyndade oss akterut och tog två lediga platser intill varandra.Lite tissel och tassel - för hustrun var invigd! Och strax efter att planet hade lyft så gav vårt spannande utdelning. Sören lutade sig ut i mittgången och tittade bakåt, log med hela ansiktet och nickade långsamt...

    /Anders Borgström/  


15 april 2004


    Götas jubileumssymbol vid 75-årsjubileet.


IF Göta 1979 - 75 år!
Idag tittar vi 25 år tillbaks i tiden och hamnar då på år 1979. Detta år liksom nu firade Göta jubileum, då fyllde vi 75 år. Jubileumssymbolen, som du kan se ovan, bestod av Götamärket omgivet av en förgylld lagerkrans.

I 1979 års verksamhetsberättelse skrev dåvarande ordföranden Bengt Planting-Gyllenbåga följande:
"Den 27 oktober firade IF GÖTA sitt 75-årsjubileum på Stadshotellet med pompa och ståt och uppvaktningar från när och fjärran. Det är med glädje och inte så lite stolthet som jag konstaterar att vår anrika förening räknas som en av de främsta inom Svensk friidrott och jubileumsåret har verkligen varit ett glansfullt år med inte mindre än 7 svenska rekord satta av klubbmedlemmar. Vårt damlag, svenska mästare för tredje året i följd, och herrlaget åter till division ett efter många års bortovaro från serietävlandet."

Några av de aktiva i föreningen detta lyckosamma år var Raimo Pihl som satte svenskt rekord i spjut med 88,50 m, Åsa Westman som likaledes i spjut satte svenskt och nordiskt rekord med 57,46 m, Lena Bergström, Liz Hjalmarsson och Angela Persson tog silver på 3x800 m på stafett-SM, Helena Pihl vann SM och satte svenskt rekord på 100 m häck, Lotta Holmström vann SM på 400 m och Ann-Louise Skoglund blev femma på 400 m häck vid junior-EM på 52,89. Och detta var bara ett litet axplock av insatser från alla de duktiga aktiva vi då hyste. 1979 verkligen ett år att vara stolt över!

    /Björn Eliasson/  


14 april 2004
Att göra bort sig!
Följande historia utspelade sig vig Götajoggens 20-årsjubileum. Styrelsen i Göta hade bl.a. gjort en hårdsatsning på att få med så många som möjligt i rullstols / handikappklassen, vilket också lyckades. Jag tror att vi hade någonstans kring 50 deltagare som fullföljde. Alla var mycket positiva, framför allt för att de blev behandlade som alla andra deltagare. Ingen särbehandlig här alltså.

Som ordförande i IF Göta hade jag den stora äran att vara prisutdelare. Som alltid skedde allting med hög stressnivå. Stefan Olsson som var min assistent stod på innerplan med mikrofonen i handen och läste upp namnen på pristagarna samtidigt som han gav mig något pris att överlämna. När vi var nere på ca. 10:e plats, dvs då priserna består av en t-shirt, en keps eller dylikt skedde misstaget. Jag hade ett par strumpor i handen som jag utan att tänka mig för överlämnade till en deltagare i rullstol. Jag hörde ett skratt från han som fått strumporna och när jag vände mig om såg jag hur han höll upp strumporna mot sin kompis bredvid och pekade på sina amputerade ben. Snacka om att göra bort sig - jag hade alltså gett ett par strumpor till en som saknade fötter!

    /Jan Svenssohn/  


13 april 2004
Starttider skall hållas!
På våren 1968 hade Göta fått i uppdrag att arrangera teräng-DM och förlagt denna tävling till Mariebergsskogen, där vi räknade med god publiktillströmning. Anledningen var inte bara platsen utan i ännu högre grad ett riktigt dragplåster bland deltagarna. Toini Gustafsson hade på vintern vunnit två Guldmedaljer på skidor vid vinter OS och nu var hon anmäld av sin klubb Likenäs till terräng DM, där hon givetvis var stor favorit.

Tävlingsledningen sköttes naturligtvis av Kapten Pettersson i vanlig ordning med Tingvallaföreståndaren Eskilsson som starter och (tror jag) Inge Johansson som tidtagarchef. För att den stora publiken skulle kunna följa tävlingen bra hade vi lånat ett veritabelt monstrum till tidtagarur. Urtavlan hade en diameter på en meter och den långa visaren var en halvmeter. Problemet var att klockan inte kunde stannas - däremot var dess gång stadig och säker och åskådarna kunde följa tidens gång på långt håll. Bovarna i detta drama var utan tvekan kumpanerna Pettersson och Eskilsson. Vi hade räknat ut att klockan var utmärkt om man bara respekterade angivna startider och inte tolererade för sen ankomst och annat tjafs. För att ytterligare förstärka vikten av exakta starter hade Kapten Pettersson lånat ett gevär m/96 med en mynningsknall som kunde väcka döda. Bra med lösplugg för att starter Eskilsson skulle ha ett reservlager till hands om något skulle gå fel fanns också.

Dagen förlöpte väl och flera juniorlopp "sköts" iväg med ackuratess. Så kom då starten för damseniorer klockan 13.00. Likenästjejerna med Toini och lagledaren fanns på plats och tävlingsledaren ropade ut att det var 15 minuter kvar till start och att damerna skulle göra sig klara. Utrop skedde även vid 10 minuter kvar och 5 minuter kvar (då Eskilsson laddade mausern och tog plats framför urtavlan på monstret, där han följde sekundvisarens gång). Damerna ställde upp sig på startlinjen, det vill säga alla utom Likenäsflickorna där Toini tydligen hade fått problem med snörningen av spikskorna. Lagledaren hojtade till oss att vänta men fick en negativ åtbörd till svar från tävlingsledaren. Eskilsson ropade:
- Skall jag skjuta? och fick till svar:
- Skjut på angiven starttid!!
Exakt klockan 13,00 small det och tjejerna brakade iväg, alla utom likenäsarna inklusive Toini som stack iväg två minuter senare. Lagledaren från Likenäs skällde som en bandhund men fick veta att vi verkligen ville lära terränglöparna i Värmland och Likenäs respekt för starttiderna och att här fanns det inga stjärnor med särskilda förmåner. Detta var naturligtvis en ren efterkonstruktion och Toini var verkligen inte en diva i något avseende - det kan vara läge att så här 36 år senare komma med en senkommen ursäkt å tävlingsledarens vägnar.
PS. Tror att Toini blev två till slut!!

    /Lennart Pettersson/  


12 april 2004


    Lars Lilja ses här som trea i ett 5000 m lopp i Kil.
/Foto: Björn Eliasson/  

"Lilja for ever"
Efter att per mail gjort upprop för att få in material till denna spalt med 100-års historier har några gamla götister hört av sig. En av dessa är Lars Lilja, framgångsrik medel- och långdistansare i Göta på 1970-talet. Lars skickade en gammal vers som varit publicerad i en klubbtidning för drygt 30 år sedan och som satt sig i hans minne:

Här kommer han
Mannen från Bohuslän
Med svällande muskler
Och starke knän

Versen handlar om en klubbkamrat, Martin Knutsson som bl a sparang 400 m. Martin ligger fortfarande på 8:e plats i Götas "10-bästa genom tiderna lista" med sina 49,47 från SM i Sollentuna 1971.

Lars själv var som sagt även han en duktig löpare och dessutom son till Jan Lilja som var styrelseledamot i Göta och sportchef på NWT i många år. Även Lars ligger fortfarande kvar på Götas "10-bästa genom tiderna lista" med sina 14.17,3 på 5000 m. Tiden som han gjorde 1973 placerar honom som sexa på Götalistan. Resultatet gav honom också en plats i landskampen mot Norge om jag inte minns fel. Under 1973 gjorde Lars också 1.54,8 på 800 m, 3.51,0 på 1500 m och 8.10,3 på 3000 m slätt vet statistiken från 1973 att berätta. Efter sin aktiva karriär flyttade Lars till Sundsvall där han satte fart på friidrotten och satt dessutom med i Svenska Friidrottsförbundets styrelse under något år. Idag jobbar han på Assa Abloy i Stockholm som marknadschef för central- och östeuropa.

På bilden ovan, från 70-talets början, ses Lars Lilja som trea efter Kils "Löpar-Nisse" Nilsson och Götas Anders Gärdeborn. Fyra och femma i loppet är Götalöparna Lennart Reje och Krister Larnmark. Bilden är från gammla Sannerudsvallen i Kil och troligen från ett 5000 m lopp. Vid sidan om löparbanorna ses tränare Milovan Jovancic ge mellantider till sitt löparstall.

    /Björn Eliasson/  


11 april 2004
Auktoritär tränare
Min dotter Marie hade i fjortonårsåldern blivit intresserad av friidrott, eventuellt beroende på en eller annan trevlig götakille, men också för att våra tjejer hade trevligt tillsammans i sin grupp. Vi hade vår träning på Våxnäs idrottsplats på den tiden eftersom Tingvalla inte fick slitas i onödan. Marie hade börjat träna för 800 m eftersom hon inte var tillräckligt snabb för kortare sträckor. Jag hade naturligtvis hand om hennes träning och hade per post skaffat Lydiards träningsmanualer för löpning. En kväll föreskrev programmet intervallträning och jag stod på innerplan med klocka när Marie kämpade på löparbanan. Intervall är inte lätt och det blir inte lättare av en värdelös tränare med fadersauktoritet. När Marie mitt i antalet intervaller kom på upploppsrakan och verkligen slet ont uppmuntrade jag henne med följande hurtiga tillrop:
- Heja Marie! Längre steg och framför allt oftare!
Behöver jag påpeka att hennes friidrottskarriär slutade där.

    /Lennart Pettersson/  


10 april 2004
DN:s sjudagarslopp
Cyckelsporten stod en tid på Götas program och upplevde sin starkaste period på 1930-talet då det blev några DM-tecken. Eldsjäl och pådrivare var David Bergström, sporthandlarprofil och mångårig styrelseledamot i IF Göta. En del större tävlingar arrangerades och största evenemanget under "cykelepoken" var ansvaret för fjärde etappen i Dagens Nyheters Sjudagarslopp 1941, då denna genomfördes som TT-lopp, 20 x 2750 meter vid Stensborgs Plantskolor.

    /Anders Borgström/  


9 april 2004
Boxningsgala på Karlstads Teater
I en kort epok omkring 1920 utgjorde pugilisterna en del av Göta-gardet. Boxningssporten introducerades faktiskt i Värmland av IF Göta men redan 1924 avslutades den korta boxningshistorien i klubben. Under sin korta existens hann man dock bland annat arrangera en boxningsgala i Karlstads Teater.

Året var 1924 då boxningsentusiasten Golkar Well (Oscar Söderlund) fanns på plats för att beskåda götisten Inge Lindholms första och enda boxningsmatch. Med professionelle Martin Tancred som tränare gjorde Inge ett försök att kvala in till Paris-OS, som gick av stapeln senare samma år. Inge hade deltagit vid OS i Stockholm 1912 - i friidrott. Då representerade han IFK Karlstad och i samma klubbs färger blev han svensk mästare i femkamp 1914. Boxningskarriären blev dock kort. Han fick spö av örebroaren Bror Persson - som så småningom blev europamästare.

    /Anders Borgström/  


8 april 2004


    En vy över Karlstad anno 1947
/Bilden tillhör Björn Eliasson/  

På flygfotot ovan kan du se en unik vy över ett idylliskt Karlstad från 1947. Bilden är tagen från norr och längst upp på bilden syns residenset och teatern. På vänster sida på fotot syns en icke fullbordad Sandgrundsudde med museét. Till höger breder dåtidens Klara ut sig och längst till höger kan Tingvalla IP:s klassiska entréportal skymtas i korsningen Malmtorgsgatan/Regementsgatan.

Det var på detta Tingvalla som dåtidens Götastjärnor som till exempel Inge Nilsson och Stig Håkansson tränade. Dessa båda herrar hade året innan deltagit i det svenska stafettlaget som tog guld vid EM i Oslo.

    /Björn Eliasson/  


7 april 2004
Kan man verkligen kalla det doping?
I Katrineholm stötte Göta-truppen samman med göteborgarna, som hade samma mål: SM på Stadion 1918. Pampen, som under det gångna året studerat vid Göteborgs Handelsinstitut och då kommit i nära kontakt med den svenska idrottens store genombrottsman, Eric Lemming, återsåg sin berömde vän. 20-årige Pampen tycktes lätt nervös och spänd inför SM-debuten, vilket Lemming raskt konstaterade:
- Är Du nervös inför mästerskapen, Pampen?
- Ja, det känns nog lite grann…..
- Då skall jag tala om för Dig hur jag gjorde inför varje olympisk guldmedalj som jag erövrade! Jag tog 4 cl fin cognac – varken mer eller mindre. Det är tillräckligt för att ta bort den negativa nervositeten, men inte för mycket för att ta bort skärpan!

Behöver vi tillägga att denne stormästare och konnässör så småningom blev direktör för Systembolaget i Göteborg!

    /Anders Borgström/  


6 april 2004
Hockeymatadorer?
Efter DM-seger i början av fyrtiotalet och hyggliga insatser lyckades Göta kvalificera sig till den högsta serien i ishockey! Och säsongen i allsvenskan, 1944-45, blev historisk - men kanske inte vad götisterna hade tänkt sig. Man förlorade alla tio matcherna och noterade föga smickrande 24-101 i målskillnad. Fortfarande innehar man en klar sista plats i högsta divisionens maratontabell! Fast å andra sidan: För att kunna misslyckas kapitalt i högsta divisionen så måste man ju först lyckas med att ta sig dit!

    /Anders Borgström/  


5 april 2004
Karlssons brödag
Cia kan säga ifrån - det vet Ulf. När Ulf för andra gången missat att uppmärksamma paret Karlssons bröllopsdag uppstod tydlig irritation och Ulf förstod att detta inte borde upprepas i framtiden. Med osviklig precision noterades i det påföljande årets almanacka kodordet "brödag" på rätt ställe.

Tiden gick, dagen närmade sig och minnet grumlades. Jo, Ulf såg visserligen att det stod "brödag", men vad fan betydde det ??? så gick det upp ett ljus! Självklart var det Ulfs tur att ha "brödag" vid Fritidsförvaltningens kaffepaus. Med glatt sinne och lätt beundran över sitt goda komihåg gled Ulf in på närmaste bageri och försåg sig rikligen. Det var ovanligt mycket bröd vid fikapausen - det var visst någon annan som av misstag också hade haft med sig bröd.

Väl hemkommen var Ulf vid gott mod. Däremot inte Cia, som allteftersom kvällstimman led mer och mer kom att likna ett åskmoln, färdig för urladdning. Ulf förstod inte någonting, men när han förde sitt goda minne angående Fritidsförvaltningens fika på tal, så brast det för Cia. Klocka 21,38 slungades åskviggen följd av knall: "Den anteckningen betydde bröllopsdag, men det kan du tydligen inte ens komma ihåg fast Du skrivit upp det!!!" det sägs att Ulf åkte på osedvanligt få läger och tävlingar den våren ... Tillåt oss att på detta enkla sätt påminna Ulf, för idag den 5:e april, har Ulf och Cia 35-årig bröllopsdag: Du glömmer väl inte!

    /Anders Borgström/  


4 april 2004
1968 var Göta "en ung förening"
I årsberättelsen 1968 konstaterades att IF Göta Friidrott hade totalt 220 medlemmar. Dessa var fördelade så att 110 fanns i Karlstad, 90 i Skoghall och 20 i Forshaga. Vidare skrev man:

"Det har visat sig under året att antalet medlemmar i åldern 10 - 24 år ökat lavinartat, vilket är en glädjande tendens och torde ha sin grund i propagandaarbetet i skolorna. Antalet medlemmar över 25 år är endast ca 15 st, vi är altså en ung förening".

Detta kan vi då jämföra med de 1410 medlemmar som redovisas i senaste årsberättelsen. Om Götaledarna 1968 ansåg att vi var en ung förening så borde vi ju ha blivit 36 år äldre sedan dess. Utan att ha exakta siffror för fördelningen 2003 så vet vi i alla fall att "Söndagskul", som omfattar ungdomar 7 - 9 år, hade ca 250 deltagare och verksamheten upp till 14 år engagerarde ytterligare ca 200 ungdomar. I spannet 15 - 24 år lär det finnas ytterligare ett antal hundra medlemmar så jag tror nog att föreningen fortfarande, sina 100 år till trots, kan kalla sig ungdomlig.

    /Björn Eliasson/  


3 april 2004
"I'm here now Mr Olsson!" Det gick inte att ta miste på budskapet från den okända rösten dagen före Götagalan 2001. Det var som det brukar dagen före, dvs väldigt kaotiskt. Telefonen, både kansliets och min egen mobil ringde i stort sett hela tiden. Så plötsligt den engelska rösten som visade sig tillhöra den canadensiske kulstötaren och VM-nian Brad Snyder. Utan någon som helst föraning stod han på Karlstads Flygplats och väntade på transport "to the big meeting".

Jag försökte förklara att han inte fanns med i mina startlistor. Men det resonemanget fann inget stöd hos Snyder. Snabb hämtning, hittade en säng på Scandic Hotel som redan var överfyllt och en plats i kultävlingen på galan. Snyder som visade sig vara en mycket sympatisk person var nöjd med mottagandet och bad om ursäkt för missförståndet. Som "vanligt" var det en manager som missat och satt Snyder på ett plan till Karlstad. Dagen efter stötte Snyder nästan 20 m, imponerade stort och vann tävlingen överlägset. På banketten efteråt tackade han artigt för vistelsen och hoppades komma få tillbaka nästa år.

Av olika anledningar har vi inte haft kula för män på programmet sedan dess så än har han inte fått chansen.

    /Stefan Olsson/  


2 april 2004
Tiderna förändras!
En av de spännande sakerna med ett jubileum är att man får möjlighet att stanna upp och reflektera över den verksamhet som bedrivs idag jämfört med hur det såg ut tidigare. Detta gör att läsningen av gamla klubbtidningar, protokoll, årsberättelser och andra dokument får en ny innebörd. Idag har jag återigen tittat i klubbtidningen "Friidrotts-Götisten" nr 3, 1972. Vad passar bättre än att så här års se hur man då sammanfattade inomhussäsongen 1972.

I klubbtidningen finns en rapport från UP-finalerna och RM inomhus, som IUSM, IJSM och ISM hette på den tiden. Vi skall komma ihåg att inomhussäsongen inte alls var lika utbredd då. Det fanns helt enkelt inte många anläggningar där man kunde bedriva friidrott inomhus. I en något ironisk mening i artikeln konstateras att Scandinavium i Göteborg, där UP/RM avgjordes detta år var "en anläggning som gott och väl kan jämföras med Våxnästältet". Inställningen till inomhussäsongen var också en helt annan:

"Summerar man tävlingarna kanske man undrar om det inte kostar mera än det smakar. Visserligen är det en liten test för att se var man befinner sig rent träningsmässigt, men det är ganska dyrt för klubben att sända så stor trupp. För de flesta är det kanske en sporre i träningen som är viktig under vinterhalvårets dystra, mörka träningstid. /.../ Men kom ihåg att det inte är inomhus vi skall göra våra resultat, utan ute till sommaren när de stora dusterna stundar..."

Jämför denna inställning med dagens då vi i vår målsättning säger att vi skall sända så stora trupper som möjligt tilll alla SM-tävlingar för att plocka poäng. Alla SM-tävlingar, inne som ute, är lika mycket värda.

    /Björn Eliasson/  


1 april 2004
April, April!!
En vacker vår i början av 1980-talet. Värmeböljan svepte in och det ryckte intensivt i kastarmen på Göran Lindholm, Göran Pettersson, Peter Ljung och gänget. Kort snack med Raimo och Anders: Kan vi fixa en tävling? Sagt och gjort. Torsdag klockan 15.30 på Norra fältet. Diskus! Anders fixar sanktion med VFIF och lägger märke till att torsdagen också är första april….. Kort rådslag med Raimo. När så stunden kommer så ser man tre ystra kastare, fulla av längtan, snabbt skrida fram mot diskusringen. Där möts de av en skylt:

April, april
Hur kan Ni vara så dumma så att Ni tror att det blir en tävling när det är första april
Hälsningar
Raimo och Anders

Vredesutbrott är bara förnamnet. Skylten sparkas sönder. Sopkvasten, som låg vid ringen knäcks. Okvädningsorden haglar – blott några få av dem är i tryckbart skick…. Ja, ett par av grabbarna hade tagit ledigt från jobb/skola för att kunna vara med! Så dyker två herrar upp och närmar sig kastringen. Med sig har de en hink med diskusar, trasor, måttband, markeringspinnar och protokoll.
-April, april
-Vi har för fan redan sett skylten och tycker det är för djävligt!
-April, april
-Fan
-April, april
-????
-Ja, det var skylten som var aprilskämtet – nu börjar vi!

Till saken hör förstås att all energi redan hade förbrukats vid skyltkrossning och vrål. Resultaten blev bleka och i resultatlistan som skickades in till SFIF rubricerades tävlingen som, ja just det: "Aprilskämtet"

    /Anders Borgström/  


Läs tidigare anekdoter nedan
Jan|Feb|Mar|Apr|Maj|Jun|Jul|Aug|Sep|Okt|Nov|Dec|