40-års jubileum (1944)

ALLMÄN IDROTT

Av Gunnar Olsson

Källa: IF Göta Friidrott’s Jubileumsskrift 1944 (40-års jubileum)

Visst är man gammal götist, och förvisso har man sysslat med Göta och all dess idrott i 30 runda år, men ack go vänner vad litet man kommer ihåg, då man ger sig i kast med att försöka leverera vår fria idrotts 40-åriga historia. Herr ordförande själv har emellertid kommenderat mig, och eftersom jag ansåg mig sitta inne med vissa förutsättningar att lyckas, så lovade jag tyvärr. För att klara upp en sådan här uppgift bör man emellertid vara en bra bit av en statistiker, äga ett fenomenalt hästminne samt ha massor av uppslagsböcker till förfogande. Intet av detta är eller har jag! Men låt oss käre läsare försöka trivas ihop, jag måste väl göra artikeln på mitt lilla sätt, och så kan väl det inte hjälpas, att den inte blir så späckad med siffror och statistik som önskvärt vore, men jag tror, att det väsentliga kommer med.

ALL VÅR BÖRJAN…

Jag behäver väl inte om hur primitivt allting var i början, och inte heller att våra första 10 år framlevdes i skuggan av I. F. K. Bäst så förresten, strid och kamp skall det vara, konkurrens är enbart nyttig, blott den föres med blanka vapen. Kärlekshagen var vårt första idrottsliga tillhåll, Djäknefältet det andra, Våxnäsparken det tredje, så kom Kostadion vid Dalmers, så småningom Regementets idrottsplats och så 1919 Tingvalla. Numera snackar man om Vålådalen!

VEM VET VAD?

Vet Ni vem som var Götas förste D. M.-segrare i fri idrott ? Vet Ni hur många individuella D. M. de våra hemfört ? Vet Ni hur många svenska mästerskap våra pojkar erövrat ? Nix gott folk, Ni vet inte ett dugg, inte ens Götas förste D. M.-segrare hade vetskap eller kanske rättare sagt minne av sin så unika bedrift. Men jag har lärt mig en del i dess dagar. Vår förste D. M.-segrare var tack och lov som sig bör, ägnar och anstår ingen mer eller mindre än Oscar Starck. Urgötisten genom tiderna, mannen med det suveräna lena s-ljudet, den mest 100-procentiga av alla götister, han som så gärna talar symboliskt om det fina, vackra, ja allas vår Oscar han vann 1908 100m. på tiden 12,2 sek. Jag intervjuade honom häromdagen i ärendet och fick rätt typiskt till svar: ”Jag kunde ha vunnit så många D. M. som helst på 100 och 400, men jag hade inte tid.” Individuellt vann han förresten inget mer så delvis hade han nog rätt. Han hade alltid haft många järn i elden Oscar, specialisering har för honom varit ett okänt begrepp, och mer än en krönikör i den här skriften måste nog ta upp namnet till närmare skärbeskådande.

OCH SÅ BLÄDDRA VI…

…i D. M.-listorna och finna att Oscar Starck inte var ensam götist att vinna redan 1908. Det fanns en stark yngling i klubben, som hette Fogelmark, och han vann slägga, Götas paradgren genom fyra decennier, med resultatet 25,23 m. Följande år, under storstrejkens bittra dagar, hitta vi en ännu alltjämt spänstig götist som dubbelsegrare. Det var välväxte Bernt Linderholm, numera mest landstormskapten och desslikes frisörmästare, som vann spjut med 76,13 m., givetvis sammanlagt, samt 400 m. på 57 sek. blankt. Man märker att teknikgrenarna inte hunnit långt, medan den direkt naturliga löpningen gav förhållandevis betydligt bättre resultat. Sedan var det tomt några år med götister i D. M.-prislistorna. Först 1913 hitta vi F. Reis som segrare i tresteg på 12,91 m., en mörklagd spänstig pojke från Liljedahl, som även var god bandyspelare. Detta år dyker ett kometnamn fram, skolpojken Georg Högström vinner stav på 3,17, och därmed hade en av våra verkligt stora funnit sitt rätta idrottsliga hemvist. 1914 vid tiden för det första världskrigets utbrott upprepar Högström stavhoppssegern och ökar till 330 cm., samtidigt som Helmer Olsson, allas vår Gôlla, debuterar i Göta-dräkten och vinner spjut sammanlagt på granna 91,48 m.

STORHETSTIDENS UPPTAKT…

…blir 1915 års rubrik. Det året börjar Sven Runström sina D. M.-attacker i många grenar och vinner 100 m. på 11,7 och tresteg med 13,29, och därmed är ytterligare ett stort namn knutet till Göta-kedjan. Ljunggren vinner höjd på 170, indianske Johan Rapp tar stav på 3 m. och reslige kraftmannen, filbunksluge Th. Olsson vinner diskus med 66,23 m., samtidigt som Gôlla förbättrar rekordet i spjut till 95,19 m. Högström, Gôlla, Svenna och Th. bilda redan stommen till ett sensationellt start Götagäng i fri idrott, Reis finns där desslikes och lovande juniorer i mängd gnisslande ilsket med framtänderna. Till de mera ilsket gnisslande hörde Erik ”Pampen” Borgström och Bengt Helleberg och visst hotade 500 dagars exercis de flesta av de unga, men som sagt kärnan till något stort fanns och så kom 1916.

KÄMPEN MASSA LIND…

…kom då över från avsomnade Kamraterna. Berömd svensk kastare var han redan då och blev det i än högre grad, han blev publikens man mer än någon annan. Han smög sig just inte in på idrottsplatserna den gode Massa, nej säker och fryntlig stegade han tryggt över stybben in på gräset och sken som solen därhemma, då den ofrånkommliga popularitetsapplåden brusade mot honom.

Massa blev Götas ankare och störste son genom tiderna, ett föredöme i träningsflit och i energiskt arbete för att förbättra tekniken. Massa var som ”vägga”, på honom kunde man alltid lita, aldrig svek han, för oss alla intresserade han sig och gav oss några uppmuntrande ord, då vi bäst behövde dom. Ja, han var helt enkelt ett fenomen. Olympiaman 1912 redan var han sedan suverän svensk i slägga och vikt ända tills han vid 45 års ålder 1928 lade upp hårdträningen och tog det hela mera motionsbetonat, vilket inte hindrade honom från att fortfarande plocka hem D. M. med osvikerlig säkerhet. Sommaren 1933 fyllde han 50 år och vann D. M. i sina båda specialgrenar. Ja, 50-årsdagen blev nog så betecknande för Massas vitalitet och jag måste faktiskt dra några detaljer. Den stora dagen inföll på en söndag och givetvis arrangerade Göta stora tävlingar som en hyllning åt Massa. Men dennes prövningar hade börjat långt dessförinnan. Tidningsmännen hade belägrat honom hela sista veckan och Massa var inte blott ett ytterst intressant och trivsamt intervjuobjekt utan desslikes en gästfri värd, så nog undergrävdes konditionen en hel del. På söndagsmorgonen började uppvaktningarna vid 5-tiden och jag kan försäkra att undfägnaden var nog så procenthög och Massa själv ett enda stabilt muskelberg av tacksam glädje och mysande belåtenhet.

Och så blev klockan 1 och Massa stegade lika trygg och säker som någonsin förr in på Tingvalla, och nog blev det en aning vått i ögonvrån på stadens populärpolis, då hela Tingvalla jublade honom till. Än värre blev det, Massa måste fram i position, vackra ord och kär tacksamhet strömmade honom till mötes ur högtalaren, allt Karlstads idrottsfolk hyllade honom, och visst var minuterna högtidsstämda, visst var Massas hyllning mer än välförtjänt, men inte var nervpåfrestningen den rätta förberedelsen till en tävling. Men på denne granithårde kämpe bet visst ingenting. En halvtimma senare virvlade han omkring i yster släggdans på säkra, vadstinna ben och vann, den nationella tävlingen på över 44 m. Sådan var Massa!

Nu är han över 60 år, men go vänner vilken praktpjäs allt fortfarande. Jag skulle tro att han efter en månads träning ännu är kapabel att vinna ett D. M. Som götist har han erövrat 37 D. M., 16 S. M., 3 engelska mästerskap, blivigt 2:a i slägga och 3:a i vikt vid olympiaden 1920 i Antwerpen samt är Stor Grabb nummer 41. Kapitlet Massa C. J. Lind blev rätt långt i ett samanhang som detta, men anteckna ärade läsare att jag med förtjusning skulle ha mångdubblat det.

MEN TILL SAKEN IGEN.

Vi hade hunnit fram till 1916 i vårt försök att kronologiskt behandla ämnet, och Massa hade enrollerats i det röda ledet. Framgångarna kommo slag i slag och nya förhoppningsfulla ynglingar samlades under de götiska fanorna. Emellertid lågo Högström, Borgström, och Runström uppe i Falun och gjorde sina 500 dagar, och därför dröjde det stora genombrottet för Götas fria idrott. Men det kom och kom under dunder och brak 1918.

Det året står som ett Göta-monne av oförglömmelig styrka. Till S. M. på Stadion skickade vi Massa, Högström, Runström, Th. Olsson, ”Pampen” och Gôlla och det blev succés vill jag lova. Visst var grabbarna kända i Sveriges land och visst hoppades vi mycket av dem, vi som kände dem bättre än någon annan, men aldrig hade vivågat drömma om slik fullträff. Göta blev som absolut outsider bästa förening på plan, Karlstad-Göta hammrades in med kraft i svensk idrott, namnet poängterades vid prisutdelningen och idrottspressen ägnade oss en spontan hyllning.

Vad var det som hände? Jo, Massa vann förstås slägga och vikt och blev andre man i diskus, Georg Högström segrade i höjd och stav, Svenna Runström vann tresteg och Gôlla Ohlsson blev 3:a i spjut. Summa 18 poäng på S. M. och en plats i solen. Så här skerv T. T. på Idrottsbladets första sida: ”. . . till Borgström solstadens solros, smärt, späd, den unge Bruno Söderströms dubbelgångare, som med lätta rörelser flyttade den tunga kulan – andens seger över materien – till Högström, solstadens högbrynte son, som på armarna hissade upp sin smidigt välvuxna kropp över stavhoppsribban – till Lind, solstadens knubbiga solros, som gick i släggdansen med godlynt vadstinn gubbakraft”.

Ja, det där var Torsten Tegnér, då ung och ofta inspirerad och jag har citerat honom för att belysa, hur Göta slog dessa minnesrika augustidagar 1918. Under dessa dagar kulminerade Göta på den fria idrottens stybb och gräs, belöningen kom för årtals flitigt, uppoffrande arbete, för skicklig ledning och av denna skapad, förnämlig kamrat- och föreningsanda. Vi skola inte glömma, att Oscar Starck då var föreningens ordförande. Hans gigantiska Göta-glöd besjälade många, nära nog alla. Och vi skola också minnas att på den tiden var idrotten hög och ren, inga traktamenten, inga favörer, inga förtäckta proffs, åtminstone inte i landsorten och framför allt inte inom Göta. – Våra yppersta stjärnor erbjödos fria resor av den tidens arrangörer, resten fingo de släppa till själva.

ÄN ETT ÄRONES ÅR…

…skrevs emellertid i vår fria idrotts historia. Göta erbjöds nämligen 1919 att arrangera årets S. M. och på den arrangörsuppgiften kan man nog säga att den dåvarande ledningen förbrukade sina bästa krafter. Den lyckades emellertid att forcera fram Tingvalla som färdig idrottsplats, och att här orda om vad som i detta ärende uträttades från Göta-håll skulle aldrig falla oss in. Hade inte Oscar Starck funnits, så lär väl heller inte Tingvalla kommit till, kan man dock tryggt påstå. Vårt arrangemang av S. M. 1919 blev succés pyramidale. Idrottsmän, ledare, press och pubik betygade oss, att förnämligare, mera trivsamt och gedignare utformning kunde aldrig ett S. M. få, och vi trodde dem. Men som sagt, högt hade vi spänt bågen, vunnit hade vi ur mer än en synvinkel, vi hade nått triumfens höjd och njöt dess sötma, med den tidens resurser att behålla positionen. Det måste med naturnödvändighet komma ett bakslag.

Utan idrottslig framgång blevo vi inte detta S. M. heller, trots att kraften var mera inriktad på den organisatoriska triumfen än på den sportsliga. Massa vann ånyo både slägga och vikt. Högström förlorade höjd till Bo Ekelund, men vann stav och Svenna Runström tvingades se ”Pytta” Jansson före sig i tresteg. Grannlåt i alla fall och trots allt.

NAMN SOM MÅSTE FRAM

I den ofrånkommliga skuggan av dessa fixstjärnor mönstrade emellertid Göta också en trupp ynglingar av betydande slagkraft, ehuru de givetvis verkade små mot giganterna. Man minns med nöje t. ex. en sådan praktpojke som Anders Eliesson, elegant stillöpare och D. M.-segrare på 400 och 800 m., dessutom simmare av kanske ännu högre klass, skidlöpare i yppersta elitklass som eklaterat påbröd. Vi hade även vid denna tid även Einar Sjögren, ”Sjögga” gemenligen kallad, prima medeldistansare, simmare och bandyback, vi hade Verner Johansson, Sappo, Ni minns, som sprang alla distanser från 100 m. upp till milen, dock framgångsrikast i terräng, där han D. M.-segrade åtskilliga gånger, vi hade Folke Harboe, spenslig men elegant D. M.-vinnare på både 100, 200 och längd med 690 som toppresultat och D. M.-rekord på den tiden Ja, vi hade Simon Gustafsson, som kunde springa hur länge som helst, vi hade Kissen Karlsson och Gunnar Olson, vi hade Ivar och Sven Persson, vi hade C. J. Granqvist i stående längd, vi hade Herbert Nilsson på långdistans, John Karlsson i kula och många, många fler. Vi dominerade D. M.-tävlingen totalt på den tiden.

PÅFALLANDE MÅNGSIDIGHET.

Numera är även idrotten skarpt specialiserad, men ännu så sent som på 20-talet frestade till och med fixstjärnorna gärna på många grenar. Svenna Rudström var en snabb och spänstig herre med tresteg som specialitet och hans bästa resultat 14,60 m. står sig ännu som distriktsrekord. Men han har också D. M.-segrat på 100 m., i längdhopp, femkamp och mellanhopp, och Georg Högström kunde inte bara hoppa höjd och stav utan har också erövrat åtskilliga D. M. i tiokamp samt grenhopp och häcklöpning.

Ett fenomen på sitt sätt var tidigare omnämnde Th. Olsson, en lång till synes slö och ospänstig jätte med mustascher och mullbänk, bosatt i Lindfors med hårt kroppsarbete som enda träning. Ingen idrottsplats, ingen idrottskamrat, inte en tillstymmelse av stimulans i någon form. Men under den sträva ytan och knappordigheten brann ett Göta-hjärta av renaste guld, den till synes sävliga och tunga kroppen var i själva verket en enda stålfjäder. Diskus var specialgren, men hör och häpna, Th. tog också 4 D. M. i stående längd och 6 i stående höjd, spänst- och teknikgrenar alltså framför andra. Han gjorde över 3 m. i längd och 1,45 i höjd.

KASTARNA DOMINERADE

i Göta och distriktet under 20-talet och mest tack vare dem kunde vi hålla all konkurrens på vederbörigt avstånd. Massa sopade rent hus i slägga och vikt och i diskus tillsammans med Th. ”Pampen” Borgström var utan konkurrens i kula, och i spjut hade han blott i vår egen Gôlla en jämnbördig man.

Ensamma var de dock inte om att i många år göra Göta till bästa förening på D. M. Svenna Runström hoppade och sprang segerrikt t. o. m. 1924, varemot Högström snart nog kom till Sunne och sedermera Åmål. Andreas Eliasson, propagandalöparen i Zander-stil, bidrog med titlar på 400 och 800 m. och på 200 och 400 m. dök G. Nilsson, ”Göken” benämnd”, upp som en sol, dock för att lika hastigt försvinna. Åren 1924-1926 dominerade smäckert elegante Folke Harboe, numera mindre smäcker tandläkare i Hagfors, sprinterdistanserna och längdhopp, och i den senare grenen kom sedan Gunnar Jansson, en stabil mångkampare och friskus till högerback i bandy, mera känd som Gunnar Jahnte. Mellan 1927-30 var den populäre gossen tämligen suverän i längd och tresteg, fem- och tiokamp och stack desslikes emellan med en D. M.-seger i spjut. En god man hade vi även på 800 dessa år, nämligen Gunnar Svensson, som vann på 800m. på D. M. både 1927 och 1928.

Innan vi lämna lyckliga 20-talet måste vi blott nämna tvenne löparnamn till, nämligen Oscar Elfstrands och Olle Forsells. Den förre tränade ”nurmiskt” och slet ont värre utan att bli den löpare, han drömde om att gestalta. 1924 vann han dock D. M. på 10,000 m. och lönen för all sin träningsmöda fick han sedan ut inom skidans område. Där är han av klass än i dag, en prestation så god, att det inger djupaste respekt.

Den andre uthållige gossen hette Olle Forsell och vann D. M. på 30,000 m. åren 1926 och 1928.

EVERT EK OCH ERIK ANDERSSON

heta 1930-talets götister framför andra, även om Stig Håkansson började hoppa allsvenskt långt under decenniets sista år. Hans namn torde väl bli 1040-talets bärande Göta-signatur måste vi tro och hoppas, ty än har väl inte den fjädrande spänstgossen nått sin egen kulmen.

Evert Ek startade sin granna löparbana 1930, då han vann 1500 m. och terrängen i D. M. På bana var han suverän på 1500 och 5000 i runda fem år med oavbruten segerrad i D. M. på båda distanserna, och den 18 aug. 1934 gjorde han sitt livs lopp på 5000 m. på S. M. i Stadion, då han blev på ännu gällande distriktsrekordtiden 14,48,6. Evert Ek var typiskt finsk i sin stil och format, dock utan den finska förmågan att pina sig. Han älskade 1500 m., men var av betydligt högre klass på halvmilen och borde blivigt ett internationellt namn på 10,000 m., som absolut var idealdistansen för hans löpartyp. Men dyligt passade inte Evert Ek, han var utan tvekan ambitiös, men dock en aning bekväm. Han hade till sina talanger kunnat lägga Oscar Elfstrands ödmjuka och submila energi skulle vi tro, att han varit den första svensk under halvtimmen på milen. Men få är det förunnat att bemästra och omskapa sin läggning, och nog skola vi minnas Evert Ek som en av våra stora,

Jo, sådan var Evert Ek och för att rättfärdiga mellanrubriken hoppa vi direkt in på kapitlet Erik Andersson. Vår nuvarande ordförande kom till Karlstad 1932 och var redan då ett namn i Halland och Falkenberg. Ni känner typen, robust och kraftig, en aning indiansk till typen, mångkampare förstås med kasten som tyngdpunkt, snabb alltså desslikes, spänstig givetvis men knappast uthållig i löpning. Brinnande i anden och alltspå brännande sina kol, slösaktig med naturkrafterna och just ingen träningsfantom. Utgöt tämligen snart med fem års glänsande D. M.-prestationer, som 1938 bröts av ett banalt magsår.

Under dessa fem år dominerade emellertid Erik Andersson värmländsk fem- och tiokamp, kula och diskus och skrev in sig i boken ”Stora Götister”. Han har markanta möjligheter att även få en helsida i detta bokverk, som heter ”Götas giganter”. Före honom finnas inte så många i verket, att man ännu frestas utge det från trycket. Någon direkt trängsel existerar ännu inte, men några sidor äro givna om än inte skrivna. Oscar Starck kan knappast petas från första sidan, Pampen Borgström har helt säkert vikt den nästa för sig, ”Massa” får i detta sammanhang finna sig i att gå in som god trea, och sedan är det en smaksak. Heja Erik!

SOM EN FÄNRIK STÅL.

Vi äro inne på 1930-talet, och nu måste Ni låta mig berätta en spalt om en av de trivsammaste och mest gedigna Göta-grabbar, jag någonsin träffat på. Han heter fortfarande Martin Andersson och hör alltfort hemma som skogskarl någonstans i Grava-skogarna i Skåre-trakten. En hejare till naturmänniska och götist, något av ”Th.” på sin tid, en den godaste och gladaste och slitstarkaste götagrabb, jag någonsin träffat. En sådan där hederlig och enkel, anspråkslös och vidöppen praktgrabb, som imponerar. Någon direkt stjärna blev han aldrig, men D. M. vann han på både 5,000 och 10,000 m. och lagsegrade gjorde han desslikes flera gånger på 4 X 1,500 m., landsvägslopp var hans specialitet, terräng kanske ännu mer, och värre ändå var och är han på skidor.

Jag minns en stadslöpning för mång år sedan. Göta hade just då en mycket hård, men som oftast kortvarig konkurrens i Karlstads I. K. Jag kom ner till Tingvalla, dit start och mål voro förlagda för att titta på grabbarna i god tid före start. För vår del hängde utgången mest på Martin, som skulle springa långa sträckan från Herrhagsskolan till Seminariet på Marieberg, och här hade en ytterst farlig konkurrent i motståndarnas Birger Sundin. Jag fann Martin redan omklädd, obetänksamt som vanligt och med hela ansiktet vanställt av tandvärk och helt säkert med feber. ”Ska Du springa som Du ser ut” frågade jag. ”Klart jag skall springa” svarade Martin på gott humör trots alla motigheter. Någon stillöpare var inte den gode Martin, utan han slet sig fram på skevande ben, på outsinlig energi och den underbaraste kondition. Nåvär loppet gick och på den avgörande sträckan fick Birger Sundin pinne en god bit före Martin. Slaget borde varit förlorat för Göta, ty Sundin var bättre banlöpare än Martin på den distans som förelåg, men att löpa bana och gata visade sig vara vitt skilda saker. När löparna svängde in på uppförsbetonade Hööksgatan mot Seminariet och den hägrande växeln ledde ännu Sundin, men när Martin varsnade växeln och den långa motlutan lade han om stil och taktik. Han övergick från att jättelikt och osmidigt råslita till rena galoppen. Stilen hade inte ett dugg med löpning att göra eller med trav, nej obändig, ilsken, tandvärksplågad galopp blev det, och inför dylik kraft resignerade Sundin. Segern blev Martins och Götas, och jag glömmer den aldrig. Martin däremot har säkert glömt den för länge sedan, ty värre strapatser ha ofta mött honom i vardagen slit.

AV 1930-TALETS MÄN

återstår inte många att nämna, men givetvis är Stig Håkansson den förnämsta. Grabben kom som ett skott 1938, sprang och hoppade sig in i värmländsk och vad mera var svensk elit. Redan i juni 1939 var han färdig med värmlandsrekordet i längdhopp på 737 cm., sprang stadigt 100 m. under 11 sek. och fäste stora förhoppningar vid sig. Så blev det studier i Sigtuna och Stockholm, han tävlade då för Sleipner i Stockholm och blev svensk mästare i korta stafetten. Svensk toppman på 100 m. och i längdhopp har han varit sedan dess. Återbördad till Göta och Karlstad är han numera och gjorde 1943 efter giftermål och lång militärtjänst en högst sensationell comeback. Det bär mig intensivt emot att rista data och resultat om Stig Håkansson, han måste ha sitt bästa ogjort, han bär på möjligheter, som man inte vågar nämna, han är inte ett oskrivet blad i vår stolta Göta-historia, men han faller knappast inom ramen för detta återblick. Han är tvärtom i högsta grad en kommande man, Götas just nu bärande idrottsliga kraft, av vilken vi vänta mannadåd, och helt säkert vänta vi inte förgäves.

Martin Svensson, Massas, Th:s och Erik Anderssons arvtagare och överman i diskus är också ett alltjämt aktuellt namn, en stark sak, en prima grabb och en god förvaltare av kastareglorian inom Göta.

Senare tiders namn äro också Sven Francke, Lasse Nordin och Gunnar Johansson, alla tre numera tillhörande I. F. K. Karlstad, som bildats efter en utbrytning ur Göta. Inga hårda ord om en sådan sak, företeelsen är inte ny på något sätt, och som alltid förr torde vi bemästra situationen vad det lider. Att komma igen starkare än förr har alltid varit Götas paroll efter en motgång, och helt säkert blir det så på nytt igen. Fyra decenniers hängivet arbete knäcker man inte, en vågdal då och då är ofrånkomlig, men nya kullar avlösa alltid dalens djup.

OCH EN SMULA SIFFROR.

I vår lilla återblick på de 40 åren äro vi altså framme vid dagens händelser, och om dessa får halvsekeldagens krönikör berätta, alltför upplagt och dukat skall inte den gossen ha det. Men några nuffror var det !

Till och med 1943 ha götister hemfört 259 individuella D. M.-tecken förutom en mängd i stafetter. Vår bästa gren är slägga med 26 titlar, närmast komma diskus och längd med vardera 16. När jag nu talar om våra största D. M.-plockare, så gäller antalet endast de titlar, de hemfört i Göta-dräkten. Massa t. ex. och Erik Andersson m. fl. hade åtskilliga dessförinnan, Högström och flera därefter. Massa är suverän med 37 st., Th. Olsson kommer närmast med 20, hårfint före Erik Andersson med 19 och Pampen Borgström med 18. Sven Rudström och Evert Ek hunno med 15, Högström har hemfört 14 och Folke Harboe 11.

Och så får Götas svenska mästare med årtal och relultat bilda den stolta avslutningen på siffrornas kapitel.

VÅRA SVENSKA MÄSTARE

Höjdhopp: 1918 G. Högström 1,86
Trestegshopp: 1918 S. Runström 14,10
Stavhopp: 1918 G. Högström 3,50
1919 G. Högström 3,70
Slägga: 1918 C. J. Lind 46,83
1919 C. J. Lind 46,38
1920 C. J. Lind 45,80
1921 C. J. Lind 50,05
1922 C. J. Lind 47,67
1923 C. J. Lind 48,23
1924 C. J. Lind 50,06
Vikt: 1918 C. J. Lind 9,93
1919 C. J. Lind 10,10
1921 C. J. Lind 11,15
1922 C. J. Lind 11,44
1923 C. J. Lind 10,82
1924 C. J. Lind 11,29
1925 C. J. Lind 10,90
1926 C. J. Lind 11,09
1927 C. J. Lind 11,20
1932 S. Lindqvist 16,05

C. J. Lind är även innehavare av förbundets hederstecken n:r 41 (Stor Grabb)

GLÖMT OCH INTE GLÖMT

Självfallet är mycket glömt i denna återblick. Mången prima idrottsgrabb och mången uppoffrande ledare har inte fått sitt välförtjänta erkännande, just nu erinrar jag mig själv några stycken, men må Ni alla förlåta och inte skjuta på pianisten. Vårt trivsamma och glada idrottsutbyte med Norge och Oslo borde fått sitt eget kapitel, våra många gånger duktiga juniorer hade också förtjänat en egen rubrik, men alla förstår Ni säkert ävenså mina svårigheter. Min egen behållning av 30 års götagemenskap kan jag sammanfatta i tre namn, inför vars götaglöd jag beundrande böjer mig. Fri idrotts tre stora götister heta i rangordning: Oscar Starck, Erik Borgström och Massa Lind. En fjärde skymtar vid namn Erik Andersson. Men än är hans väg lång till partiet med de tre musketörerna.

C r o n a.

 

© 1998-2013 – IF Göta Karlstad – All rights reserved.