Anekdoter

Här finner du anekdoter från IF Götas hundratioåriga historia. Varje vecka adderas sju anekdoter här nedan. Anekdoterna skrevs i samband med IF Göta Karlstads 100-årsjubileum 2004.

31 augusti 2004

Tillbaks på ”pappas gata”?

    Jonas Karlsson på Tingvalla 1990

/Foto: Götas arkiv/

Det var väl ingen som kunde missa TV-sportens Jonas Karlssons kunniga och sakliga kommentarer från friidrottsarenan under OS-veckorna. Han satt som spindeln i nätet och bollade mellan olika grenar och kommentatorer. Utöver detta fick vi goda förklaringar till kastgrenarnas tekniska finesser. Och egentligen är det väl inte så konstigt att han kände sig hemma i den miljön.

Jonas är ju son till Götatränaren och förbundskaptenen Ulf Karlsson. Dessutom har Jonas själv varit aktiv kastare i Göta. Som ni kan se på bilden ovan är han mer eller mindre uppväxt på en friidrottsarena. Här iakttar han förberedelserna inför SM på Tingvalla 1990. Vid SM på samma arena för några veckor sedan var han tillbaks som en rutinerad SVT-medarbetare för att kommentera deras sändningar från SM:et i Solen. Sin karriär som friidrottskommentator startade han som speaker vid Götas tävlingar för en 10-12 år sedan.

    /Björn Eliasson/ 

3 augusti 2004

Konkurrens för Milovan

1970-talet var ett gyllene decennium för friidrotten i Värmland inte minst beroende på tillgången av goda tränare och ledare. Jag minns naturligtvis inte alla men kan konstatera att vi toppade de flesta län i Sverige. Gusti Laurell hade redan en etablerad position inom Svensk friidrott innan han och skön hustru slog upp sina bopålar i Karlstad.

Kils AIK hade Kalle Vikström som erkänt duglig tränare med synbara toppresultat för sin förening. Rurik Storkull i IFK Kristinehamn basade för synnerligen framgångsrika friidrottstjejer och Sveriges bästa 800-meterslöpare Åke Svensson. I Säffle ledde Rolf Hallberg i Sifhälla lika framgångsrika flickor med många svenska landslagsuppdrag under en följd av år. Nog fanns det konkurrens för Milovan Jovancic när han gjorde entré på Värmlands scenen. Dessutom fanns den kanske innerligaste verksamheten i Storfors där föreningen hade en ungdomsidrott för knattar av båda könen som än i dag gör mig varm inombords. Målsättningen var ”det finns en plats för var och en”, vilket ungdommarna hade tagit fasta på. Klubbdräkten var mycket prydlig i färgerna gult och svart vilket gjorde att när hela den stora ungdomskaran vällde in på idrottsplatsen fick man direkt en inre vision av ” bisvärmar som anfaller”.

Jag undrar om föräldrarna i Storfors någonsin ägnade dessa ledares insats för deras barn en enda tacksam tanke ?

      /Lennart Pettersson/ 

2 augusti 2004

Vi hoppas på fler medaljer än 1975 och 1990

Idag har vi nöjet att publicera en historia skriven av en friidrottsledare utanför Göta, som ger sin syn på hur friidrott i Karlstad kan gå till. Finns det fler potentiella skribenter ute i friidrottssverige så är ni också välkomna med historier/skrönor/anekdoter som har koppling till IF Götas 100 år.

Som ledare i Spårvägen sedan ett kvartssekel tillbaka har jag ofta haft nöjet att besöka Karlstad och Tingvalla många gånger, framförallt i samband med lag-SM-finaler. Med tiden har jag kommit att trivas bra, ja, nästan känna mig ”hemma” i staden.

Jag kom Karlstad första gången i samband med Stora SM 1975. Det sportsliga utfallet var gott mätt med 1970-talsmått. Helena Pihl var snabbast på damernas 100 m häck och Raimo belade en andraplats i spjut. (jodå, paret Pihl flydde inte storstaden förrän hösten 1978!). Anders Arrhenius (pappa till Daniel, Niklas och Leif) tog brons i kula och Lasse Haglund gjorde samma sak i diskus.

Av någon outgrundlig anledning hade Spårvägens 70-talsboss Peter Melin placerat mig i samma rum som Arrhenius som efteråt klagade hos Melin: – Den där Ahlström var den tråkigaste typ jag delat rum med. Han snackade ju bara idrott!

Femton år senare stod IF Göta som SM-arrangör igen. Medaljskörden inskränkte sig till ett guld i kort häck (Claes Albihn), ett silver i stav (Calle Alm) och ett brons på 100 m (Leif Jonsson) vilket vi inte var nöjda med.

Kulkvalet för herrar kommer jag aldrig att glömma. Vår säkraste medaljör Kent Larsson fick sina två första stötar underkända för bakkantstramp, något som jag aldrig varit med om någon annanstans i världen! Larsson tog en stående ”säkerhetsstöt” på strax över 16 m i sitt sista försök men det räckte inte till final. Dystert för Larsson och ännu dystrare för hans föräldrar som åkt från Östersund för att se sonen åtminstone ta medalj. Larsson hämtade sig från bakslaget och var i VM-final både 1991 och 1993.

Under den här perioden var det lite vingligt på vårt kansli så vi bodde inte som vanligt på Scandic Hotel Klarälven utan vi hamnade i en rondell på ett hotell med något Selma Lagerlöfanknutet namn (Gösta Berling?). Det var inget fel på det och att vi fick inta frukosten på den närbelägna kinarestaurangen blev ett minne för livet.

Sommaren 1997 gick JSM i Karlstad och USM i Karlskoga. Jag minns det med välbehag därför att båda mästerskapen var våra bästa någonsin. Därför svider det att av 1975-77 generationen återstår bara Andrus Klaar (tiokamp) och Klas Ringdahl (sprinter, numera i Hellas), i aktiv tjänst. Av de som härjade i Karlskoga utgör Thomas Nikitin och Jan Olszowy medaljhopp för Spårvägen 2004 och Gustaf Svedbrant för Rånäs 4H.

Vi har – på ett undantag när – inte besvärat stadens myndigheter. Undantaget härrör från sent 1980-tal då analysen av en lag-SM-final hade krävt ansenlig mängder starköl. Fram på morgonkulan gick äventyrarna R.D., Spårvägen, och B.A., Hässelby, ned till älvstranden för att fortsätta diskussionen (vi bodde förstås på Klarälven). Dom hittade en från flottningstiden kvarglömd timmerstock som dom raskt skickade ut i vattnet och satte sig på. Ekipaget flöt sakta nedströms mot Klarabron där föga entusiastiska poliser kommenderade in R.D. och B.A. till land. De två stockholmarna fick en rejäl utskällning (”vi har viktigare saker för oss än att bevaka älven”) innan de släppte dem för en promenad tillbaka till hotellet. R.D. hade allting med sig medan B.A. fick gå i strumplästen då han tappat sina lånade skor i vattnet.

År 2004 hoppas vi fler medaljer än 1990 och 1975 – och vi har inga planer på att sysselsätta myndigheterna i stan.

    /Jan Ahlström, Spårvägen/ 

1 augusti 2004

Historiens vingslag

Tiden som ordförande i Göta innebar också mer av internationella kontakter under ett år än vad som hade varit fallet under hela mitt tidigare liv ! Milovan spelade en stor roll genom sin absoluta medvetenhet som globetrotter sedan den aktiva tiden och alltfort. Hans artiga men lättsamma umgänge med gränspoliser och tullare upphörde aldrig att imponera på mig och skapade för mig ett begrepp för gränspassager.

Detta hände när vi under ett träningsläger hade en vilodag och skulle besöka Venedig som en kulturupplevelse för de aktiva. Vid gränsen till Italien upptäckte naturligtvis två av gossarna att de hade åkt ifrån sina pass på hotellet i Opatija. Jag kommer aldrig att glömma Milovans palaver med passkontrollanterna som var stenhårda, inget pass – ingen inresa ! Milovan log, gestikulerade, dunkade i ryggen och förklarade på vad han senare påstod vara tyska – han avslutade inför utmattade italienare – ”reise nach Venedig, sehr kulturell, nicht wahr – okeyissimo,okeyissimo!! Utmattade vinkade poliserna bara igenom oss – Venedig nästa.

    /Lennart Pettersson/ 

28 juli 2014

Wagnssons kapning av vägbom

Som banchef gäller det att vara väl förberedd, det är för det mesta Stefan Wagnsson. Så speciellt inför Karlstad Stadslopp 2005. Vägar måste dubbelkollas, sopning måste planeras, vägbommar måste öppnas för att deltagarna skall få en bra upplevelse mitt i centrala Karlstad. Just det där med vägbommar har varit Stefans specialitet, där gäller det nämligen att vara ute i god tid och få markägaren eller kommunens nyckel. Under 2005 års arrangemang testads dock inte nyckeln i förväg vilket medförde att Stefan och bangänget fick spendera en morgon på att lönlöst jaga jourhavande låssmed. En bra funktionär är dock snabb i tanken och när tiden för startskottet började närma sig jagade han istället jourhavande svetsare. 20 minuter innan loppet kapades bommen och allting var frid och fröjd när inlinesåkarna schwissade förbi.

/Stephan Hammar/

27 juli 2014

Pyroteknik på Karlstad GP som gick fel

I strävan att försöka erbjuda publiken nya och effektfulla upplevelser från Tingvalla IP och Karlstad GP kom föreningen på att det självklart behövdes en hel del pyroteknik under invigningen av arrangemanget 2009. En firma rekryterades för att uppmärksamma de friidrottsstjärnor som presenterades på ett antal podier på innerplan. Arrangemangsdagen kom och allvarets minut var inne. Spöregn och tuffa vindar kantade årets arrangemang och deltagarna tog sig huttrande till respektive podium – allt gå fel! Sena ändringar gällande deltagarna, blött krut och taskig radiokommunikation, gjorde att den effektfulla introduktionen blev sporadiska rökpussar helt osynkade med speakerns påannonsering. Dock blev det en överraskning både för deltagarna och publiken. Firman är dock inte att lasta för detta och anlitas fortfarande av föreningen vid behov.

/Stephan Hammar/

26 juli 2014

Mycket sprängkraft i Tjur Ruset

Arrangemanget Tjur Ruset har alltid haft för ambition att chocka och erbjuda något oväntat. Hos arrangemangsorganisationen fanns för året möjligheter att ta ut svängarna lite tillsammans med att det fanns en viss fäbless för pyroteknik. Vid ritbordet ledde detta till planer för en start i världsklass. En ambitiös pyroteknikfirma rekryterades därför som en av arrangemangets första förberedelser. En intensiv vecka med byggnation ledde till att Skutberget hade fått en alldeles ny och fin fastighet (troligen inom storleksramen för att ej vara bygglovspliktig). Vid starten hade placerats ett rött utedass med stadiga väggar och välbyggt tak. Därefter tog pyroteknikfirman vid och började förbereda för att skapa en upplevelse utöver det vanliga för deltagarna. Vid starten radade sig intet ont anande löpare upp på startområdet. Visst fanns det spänning i luften när startern började räkna ned. Spänningen byttes vid startögonblicket snabbt ut mot krutrök, tryckvåg och flygande byggdelar. Loppets slutliga vinnare berättade pustande i mål att hela första raden hade stått stilla vid startögonblicket på grund av tryckvågen. Bilparkeringen fylldes av igångsatta billarm och starten tamdjur i närområdet hämtade sig först långt senare. Grannar på andra sidan av viken vid Skutberget ringde raskt till ansvarig och Stephan Hammar behövde ta emot telefonsamtal och förklara sig mer än en gång under dagen. Dock var det många deltagare som i positiva och uppmuntrande ordalag klargjorde att det var precis dessa galenskaper som skapade den speciella Tjur Ruset-stämningen. Arrangemanget lyckades verkligen i ambitionen att bjuda på en rejäl smällkaramell 2009!

/Stephan Hammar/

25 juli 2014

Övernitisk startansvarig tar eget beslut

Att vara startansvarig innebär ofta att snabbt kunna fatta beslut för arrangemangets bästa. Så tänkte startansvarig Wagnsson vid Tjurruset 2010 när han några minuter innan start upptäckte ett potentiellt förödande hinder som inte ingick i banplaneringen. Snarare kunde det få konsekvensen att ingen av deltagarna skulle ens komma ifrån startområdet. Hans skarpa ögon upptäckte en kabel som låg i gräset bara femtio meter framför starten. Vid en snabb överläggning med pyroteknikerna, som i vanlig ordning hade varit ytterst liberala med dimesioneringen av startskottet. Det snabba beslutet blev självklart att avvärja detta hinder genom att klippa kabel direkt efter att startskottet hade briserat. Detta fick till påföljd att Wagnsson stod öga mot öga med 1 500 testosteronstinna tjurar med avbitartången i högsta hugg redo att klippa av kabeln precis vid startögonblicket. Dock hade den viktiga informationen om att denna hörde till startanrodningen nått fram till den stackars startansvarige. Skottet briserade, tjurarna forcerade förbi den avklippta kabeln utan några incidenter, varpå fyra stycken icke detonerade bomber stod intakta. Nyblivne arrangemangsansvarig Ellinor briserade dock fullt i nivå med föregående Tjurrus dassexplosion. Startansvarig Wagnsson fick veta vad konsekvenserna kan bli av att fatta egna beslut när han duckade för Ellinors svador (och flygande mobiltelefon).

/Stephan Hammar/

24 juli 2014

Tårta möjliggjorde spurtuppgörelse

Plattläggning, fjärrvärmegrävningar, nya refuger, avstängda gator – alltid dagen innan Karlstad Stadslopp, är bara några exempel på en banchefs utmaningar. Därför behöver en rutinerad banchef ha god framförhållning vilket innebär rekoginseringsrundor de sista dygnen innan dagen D. Precis innan banchef Wagnsson skulle ta sin cykel och bege sig hem i nattmörkret dagen innan tävlingen upptäckte han till sin stora fasa att målgången för inlinesloppet mer liknade Grand Canyon än den normalt så lena och välsopade asfalten som en inlinesåkare så mycket uppskattar. Nu var goda råd dyra –  dock inte dyrare än en redig gräddtårta till asfaltsläggaren som han för en halvtimme sedan passerat under rekoginseringsrundan. Raskt äntrade han järnhästen och likt en vilt spurtande Tour de France-cyklist jagade han ifatt dessa skiftjobbare. Säljartagen togs fram och en utlovad gräddtårta bytte ägare vilket gjorde att banan dagen efter inbjöd till spurtuppgörelser på jungfrulig mark. Huruvida banchef Wagnsson denna kväll förhandlade till sig Karlstads billigaste asfaltsläggning låter vi vara osagt.

/Stephan Hammar/

23 juli 2014

Rådig funktionär upptäcker möjligt dråpförsök

Ibland kommer frågan upp – behövs verkligen så många personer som bevakar Karlstad Stadslopps bana? En arrangemangslördag engagerar ungefär 200 banfunktionärer. Deras uppdrag är att säkerställa att loppet kan genomföras på ett säkert sätt. Som en förstärkning ser föreningen till att arrangemanget, bansträckningen, avspärrningar och annat som kan vara till allmänhetens intresse kungörs genom annonser i lokaltidningar och på arrangemangets webbplats. Ibland går dock inte informationen fram som planerat. Detta blir från tid till annan tydligt både i dueller med biltrafikanter och gående. I de allra flesta fall förlöper det dock på ett smidigt sätt där allmänheten bland annat upplyses om eventuella faror så som kollisioner med framrusande inlinesåkare. För att informationen ska gå fram krävs det dock att motparten ej skall ha ont uppsåt. Vid avspärrningsbandet under 2008-års upplaga informerade funktionären vänligt om att passagen för tillfället var avspärrad då inlinesåkare och busstrafik skulle passera inom loppet av några sekunder.  Den äldre herren gav dock tydligt klartecken till sin rullatorförsedda livskamrat genom att med entusiasm säga ”det är bara att gå över”. Vad uppsåtet än må ha varit så lyfte den äldre kvinnan avspärrningsbandet och tog sats för att med sina sista uppbådade krafter kliva under avspärrningsbandet för att ta sig till ”den andra sidan”. Om inte den rådige och modige funktionären med livet som insats dirigerat inlines-eliten och mötande bussar så hade nog denna historia fått ett allt annat än lyckligt slut.

/Stephan Hammar/

22 juli 2014

Inlinesåkare är ett hårt släkte

Ett Karlstad Stadslopp är aldrig riskfritt. Självklart har arrangören en nollvision där loppet skall genomföras utan några som helst incidenter, men med nästan 4 000 deltagare kan alltid något oförutsett hända. Under 2009-års upplaga av arrangemanget ville det sig inte bättre än att en tämligen utmattad äldre herre fick ett felskär på sina inlines och dundrade med oförtruten kraft in i ett av de säkerhetsstaket som arrangören satt upp för att ironiskt nog minimera risken för skador. När en av funktionärerna rusade fram för att ta hand om den synbart omtumlade mannen ser det inte bra ut. Mannen blöder ymnigt från sidan av bröstet vilket gör att den chockade funktionären brister ut i frågan ”hur går det?” . Ett förväntat agerande i detta läge vore att mannen: 1. Ondgör sig över arrangemangets bristande säkerhet, 2. Inventerar sina skador och uttrycker önskemål om omedelbar sjukvårdshjälp, 3. Ödmjukt ber om den sista smörjelsen.

Till funktionärens stora förvåning förefaller det som att mannen inte läst in sig på ovanstående svarsalternativ utan komponerar ett eget alternativ. Svar 4 blir nämligen:

-Jo tack, bara bra, vilket fantastiskt lopp och vilken härlig bana ni har här i Karlstad, hit vill jag komma igen.

Karlstad Stadslopp har inte bara landets härligaste deltagare utan bevisligen även de hårdaste.

/Stephan Hammar/

21 juli 2014

No Name vinnare av Karlstad Minilopp

Karlstad Minilopps prisutdelningar är alltid lika populära. År 2010 hade som vanligt föreningens ordförande hedersuppdraget att dela ut medaljer till entusiastiska mottagare från scenen på Sundstas evenemangsområde. Den som inte har varit i sitsen att organisera en prisutdelning kan dock bara tänka sig hur det är att hålla reda på 12 klasser med entusiastiska pojkar och flickor i varierande åldrar. Prisutdelare och resultatkuriren måste därför alltid hålla tät kontakt för att få rätt namn till rätt pris. Så blev dock ej fallet denna dag då föreningens ordförande Björn Sandborgh vid upprepade tillfällen hann efterlysa en pojke lystrandes till namnet ”No Name” innan resultatservice kunde klargöra att det inte fanns en pojke med detta för- och efternamn utan att det istället berodde på att deltagarens namn ej var infört i start- och resultatlistan ännu. Det är sådant som händer i stridens hetta, och medaljerna delades senare ut till glada pojkar, dock har ej ännu ”No” hämtat sin medalj.

/Stephan Hammar/

20 juli 2014

Extra anrikt när Karlstad Stadslopp jubilerade

I kampen att alltid kunna erbjuda bra produkter till lågt pris ställde kanslichef Hammar till det när arrangemanget skulle 30-årsjubilera. Ständige medaljansvarige Jan Berglind fick ett uppdrag att hitta en ny leverantör för arrangemangets medaljer som skulle kunna ge jubilaren lite extra stjärnglans. Genom kontakter fick en italiensk firma uppdraget och började sätta igång produktionen. En vecka innan loppet kommer medaljerna som är speciellt framtagna för att påvisa arrangemangets långa historia fram till kansliet på Regementsgatan. Till samtligas stora chock står det dock klart att den italienska firman har tagit en genväg, för att i sin tur kunna erbjuda ett lågt pris, och gjort om utseendet. Istället för 1980-2010 står det, 1680-2010 på medaljerna – med andra ord ett motionsarrangemang som firar 330 år! Efter ett antal ganska upprörda samtal med leverantören löste herrar Hammar och Berglind så att en budfirma lyckades leverera nyproducerade medaljer på arrangemangsdagens morgon till Sundstaområdet, sista biten med taxi. Produktionen blev nog ingen bra affär för den italienska firman, men deltagarna fick fina medaljer.

/Stephan Hammar/

19 juli 2014

Vägbom nära stoppa inlinesklassen

Som banchef gäller det att vara väl förberedd, det är för det mesta Stefan Wagnsson. Så speciellt inför Karlstad Stadslopp 2005. Vägar måste dubbelkollas, sopning måste planeras, vägbommar måste öppnas för att deltagarna skall få en bra upplevelse mitt i centrala Karlstad. Just det där med vägbommar har varit Stefans specialitet, där gäller det nämligen att vara ute i god tid och få markägaren eller kommunens nyckel. Under år 2005 testades dock inte nyckeln i förväg vilket medförde att Stefan och bangänget fick spendera en morgon på att lönlöst jaga jourhavande låssmed. En bra funktionär är dock snabb i tanken och när tiden för startskottet började närma sig jagade han istället jourhavande svetsare. 20 minuter innan loppet kapades bommen och allting var frid och fröjd när inlinesåkarna schwissade förbi.

/Stephan Hammar/

18 juli 2014

Effektfull invigning av Karlstad GP

I strävan att försöka erbjuda publiken nya och minnesvärda upplevelser från Tingvalla IP och Karlstad GP kom föreningen på att det självklart behövdes en hel del pyroteknik under invigningen av arrangemanget år 2009. En firma rekryterades för att uppmärksamma de friidrottsstjärnor, bland andra Michelle Perry och Toby Stevenson, som presenterades på ett antal podier på innerplan. Arrangemangsdagen kom och allvarets minut var inne. Spöregn och tuffa vindar stod i fokus för kvällen och deltagarna tog sig huttrande till respektive podium – där började allt gå fel! Sena ändringar gällande deltagarna, blött krut och taskig radiokommunikation, gjorde att den effektfulla introduktionen blev sporadiska rökpuffar helt i osynk med speakerns påannonsering. Dock blev det en överraskning både för deltagarna och publiken. Regigänget körde dock vidare i regnvädret och låtsades som det regnade, men många skratt blev det efteråt när gänget fick se filmen från invigningen. Firman som gjorde jobbet är dock inte att lasta för detta och de anlitas fortfarande av föreningen vid behov.

/Stephan Hammar/

17 juli 2014

”Swedish cars”

I samband med Karlstad Grand Prix och Skanska Open i kula 2010 hade föreningen och Karlstad besök av några ganska välväxta amerikaner. Dessa tävlade mer framgång på stadens torg och sedan också på Tingvalla IP. Tidigt, mycket tidigt, på morgonen efter galan var det tid för hemfärd och de aktiva grupperade sig sedvanligt enligt schema i Scandic Klarälvens reception. När en av de välväxta amerikanska kulstötarna skulle lägga sitt bagage i bilen slog denna olyckligt nog huvudet i bagageluckan. Det var en ganska rejäl smäll och blodvite uppstod varför amerikanen utbrister; -Fucking small, Swedish cars!

Fotnot: Bilen i fråga var en Chevrolet…

/Simon Hidén/ 

16 juli 2004

Fler historier…

Anekdoterna för resten av juli kommer att uppdateras så fort semestrarna (och SM) är avklarade. Vi ber om överseende för att tiden inte räcker till för annat än nutid – just nu?!

    /Björn Eliasson/ 

15 juli 2004

Borgmästaren i Zagreb och andra koryféer.

Milovan Jovancic kom att verka som Götas tränare ”par preferan´ce” under ett decennium, vilket är en avsevärd tid i detta sammanhang. Hans inflytande och nytänkande fick stor betydelse för föreningens framtid. Hans gärning har dock även andra infallsvinklar, vilka ej får glömmas bort. Det sägs alltid att idrott och politik ej hör ihop. Vi vet idag att intet kan vara mera felaktigt. Exemplen talar för sig själva med Berlinolympiaden som det kanske främsta exemplet. Ett helt lands propagandaresurser utnyttjades för att bevisa landets intellektuella och fysiska överlägsenhet. Att man inte lyckades till fullo kan vi tacka en idrottsman vid namn Jesse Owens för.

Det må vara halsbrytande att från Berlinolympiaden ta språnget till Karlstads-Göta, men inte desto mindre är det motiverat. Milovans framgångsrika arbete väckte uppmärksamhet inte bara inom idrottskretsar utan även i Stadshuset i Karlstad. Där kunde man konstatera att kommunen var nästan dagliga nyheter och oftast positiva sådana i massmedia både på riks- och lokalplanet. Milovans träningsresor till medelhavsländerna och hans reseföretag Olympia Tours väckte berättigat intresse, vilket jag var väl medveten om när jag 1980 blev kommunalråd i Karlstad. För att göre en lång inledning kortare kan jag konstatera att Milovan förberedde och genomförde flera studie- och kontaktresor till Jugoslavien för näringslivsfolk och politiker både på läns- och kommunnivå. Jag hade förmånen att deltaga i några bl.a. till vår vänort Karlovac och Zagreb numera Kroatiens huvudstad efter 1992 och en stad med ärorik historia och kultur (bl. a. biskopssäte 1093 och universitetsstad sedan 1669). Milovan var en suverän ”dörröppnare” för varje delegation och ordnade ett sammanträffande mellan den lilla Karlstadsdelegationen och Zagrebs borgmästare (professor vid universitetet tidigare). Jag såg direkt att Milovan var igenkänd och uppskattad av vår värd och samtalet flöt lätt och luftigt utan den krampaktighet, som ibland kan förekommka vid uppvaktningar. Skämt och humoristiska kommentarer förekom från båda sidor och jag tror till och med att någon värmlandsskröna fick plats. Efter en timme skulle vi vidare och borgmästaren ställde utan vidare sin personliga sekreterare (en mycket vacker blondin) till vårt förfogande som guide och representant för staden. Efter en trevlig dagstur i staden och dess omgivningar med bl.a. en lunch, som staden bjöd på utan förbeställning kom så tiden att säga adjö. Vår guide ringde sin arbetsplats för att rapportera att besöket skulle avslutas, när hon per telefon fick veta att borgmästaren gärna ville inbjuda oss som hans gäster till ett internationellt symposium, som Zagreb stod som värd för och där representanter för världens huvudstäder deltogo och där han även ville se Karlstads delegation vid en middag. Han ville i sammanhanget även förevisa Zagrebs nya roddarstadium,där Europamästerskap skulle hållas senare under sommaren ! Vi tackade ja ”på stubben” och eskorterades till platsen av den lokala polisen med påslagna siréner.

Lokalen var en enorm men elegant sommarrestaurang, där borgmästaren tronade som värd vid ett eget honnörsbord dit Karlstadsdelegationen framfördes inför en häpen meninghet av en livréklädd ceremonimästare och hjärtligt välkomnades av borgmästaren. Nu skall sägas att jag visserligen var ny i politiska sammanhang men jag hade ändå träffat flera moderata politiker på partistämmor och temadagar, där jag inte sällan av stockholmarna hade bemötts som kusinen från landet d.v.s. nog så högdraget. Tre av dessa satt nu i stockholmsdelegationen inte så långt från köksdörren och fick till sin häpnad se ”kusinen från landet” föras i procession tvärs över det enorma golvet fram till honnörsbordet där han och hans delegation välkomnades å det varmaste! När jag hade intagit min plats och mönstrat församlingen upptäckte jag ganska snart stockholmarna inte minst på grund av deras ivriga handviftningar åt mitt håll, som jag låtsades ej se! En av dem försökte förflytta sig i riktning honnörsbordet men stoppades bryskt av en hovmästare, som meddelade att till honnörsbordet gick man först när man var inbjuden!!! När vi så småningom lämnade restaurangen för att beskåda roddarstadium dök emellertid en av stockholmarna upp och fick med ansträngd röst fram ” Vad i — o s v gör Du från Karlstad vid honnörsbordet ?” Mitt svar gör mig än i dag ganska nöjd – ”men käre vän kontakterna mellan Zagreb och Karlstad sker mellan två framgångsrika regionala centralorter och går långt tillbaka – vi behöver inga symposier för att träffas!”. Ibland överträffar verkligheten dikten!!!

    /Lennart Pettersson/ 

14 juli 2004

Idag kan vi presentera en klassisk dikt skriven av Lennart Reje. Den publicerades första gången i klubbtidningen Friidrotts Götisten nr 3, 1972 och handlar om hur Ulf Karlsson, då utövandes 10-kamp, hängde med medeldistansarna på ett träningspass.

Att springa 7 km med Ulf Karlsson

I omklädningsrummet han skryter

Men på banan andan tryter

När blott en kilometer har gått

Han ont uti mjälten har fått

Men ännu han skryter för nio

Han skall göra 1500 på fyra å tio

Nu den andra kilometern vi gjort

och han frågar: ”Springer ni alltid så fort?”

Men tvivlaren undrar: Snart är det väl stopp

Inte kan man väl springa med en sådan kropp?

Snart avverkats har kilometer nummer tre

och till allas förvåning är han fortfarande mé

Men nu märker man att slutet snart är nära

Han knappt över de trånga kalsingarna orkar svära

När vi den fjärde kilometern passerar

är det Uffes stirriga blick som frapperar

När vi efter fem kommer över kullen

hörs uppmuntrande tillrop: ”Heja bullen”

Vid sex kilometer är det nog stopp

Ty då börjar han kasta opp

Efter sju kilometer vänder han hem

På Tingvalla finns biffarna, han vill till dem.

  /Björn Eliasson/ 

13 juli 2004

Visste du att…

… årsbästa i IF Göta 1968 på 100 m var 11,2 och innehades av Hans ”Slampen” Andersson. Två och tre på årsbästalistan låg, de idag inte helt okända Anders Borgström 11,9 och Ulf Karlsson med 12,1.

   /Björn Eliasson/ 

12 juli 2004

Visste du att…

… Götas meste kassör genom tiderna torde vara David Bergström som satt hela 23 på posten i IF Götas huvudstyrelse. David innehade posten till och från mellan åren 1947 till 1971. Han satt dock 17 år i sträck mellan 1955 och 1971.

I det ”civila” var David känd sporthandlare i Karlstad där hans butiker bland annat låg på Östra Torggatan, ungefär där Arkaden idag finns, och på Norra Strandgatan mitt emot gamla badhuset. Många är väl de götister som där inhandlat sina första spikskor, inte sällan av märket Adidas Avanti.

  /Björn Eliasson/ 

11 juli 2004

Visste du att…

… Göta hade tre deltagare vid de olympiska spelen i Moskva 1980. De tre var Ann-Louise Skoglund, Lotta Holmström (Björkman) och Helena Pihl.

    /Björn Eliasson/ 

10 juli 2004

Visste du att…

… IF Götas meste ordföranden är Oscar Starck som satt på posten som ordförande i Götas huvudstyrelse i inte mindre än 20 år, från 1909 till och med 1928. Han började sin ordförandebana som 25-åring och avgick som 44-åring.

Vintertid åkte han skridskor och på sommaren spelade han fotboll, seglade, löpte med förkärlek längre sträckor och deltog med liv och lust i 10-kampstävlingar. Oscar Starck var en skicklig sprinter och redan 1907 tog han SM-brons i stafett, 4×100 m, för IFK Karlstad.Året därpå representerade han Göta och blev föreningens förste distriktsmästare när han vann 100 m på 12,2. ”Jag kunde ha vunnit hur många DM som helst på 100 och 400 m, men jag hade inte tid”, lär han ha meddelat en intervjuare en gång.

Oscar Starck är ihågkommen för mycket. Mest förknippas han dock för skapandet av Tingvalla idrottsplats. Året var 1918 och Svenska friidrottsförbundet gav IF Göta i uppdrag att arrangera 1919 års SM i fri idrott. Händelsen var unik. Aldrig tidigare hade mästerskapet avgjort utanför Stockholm. För Oscar Starck och de övriga ledamöterna i Götas styrelse var beslutet att tacka ja inte helt självklart. Föreningen saknade både pengar och — en idrottsplats!

”Det togs emellertid krafttag på många håll och de sista spikarna slogs i ögonblicken innan startskottet för första tävlingen gick”. SM blev en såväl tävlingsmässig som publik succé.

 /Björn Eliasson & Jerker Johansson/ 

9 juli 2004

Kulinarisk friidrott i ett internationellt perspektiv

För en person, som likt mig är uppfostrad i en schartauansk om än inte särskilt konsekvent anda betraktas ”yviga” menyer med stor misstänksamhet. Varför skall man välja ”ostron flambé” när det finns blåmusslor ? På vilket sätt är svärdfisk ”au naturel” att föredra framför torsk o.s.v. När jag träffade Milovan blev det internationella köket högaktuellt för att inte säga dominerande. Sommaren 1973 gjorde Mille och jag en semesterresa i Jugoslavien, som definitivt grundlade en förändrad syn på hur mat kan smaka och tillredas som ett alternativ till den svenska husmankosten. Vi hade kämpat oss genom Alperna och kommit ner i närheten av Maribor. Lite omskakad var man nog och hungrig och törstig och irriterad på Mille som bara fortsatte att köra mot ett löfte om något speciellt som väntade.

Helt plötsligt öppnar sig ett underbart landskap med Alperna som magnifik fond. Ett kloster passerades innan vi nådde den utlovade restaurangen. En fjällbäck med kristallklart vatten som bröt sig fram ur fjällmassivet hade letts vidare genom restaurangens golv och i dess vatten man kunde se bäcköringar skimra i solskenet. Där serverades den godaste fiskrätt jag har ätit till en grönsallad och traktens vita vin med exakt den temperatur som framhävde dess friskhet och arom. Jag var besegrad av miljön och välbefinnandet och den timme vi tillbringade i salighet glömmer jag aldrig. Stärkta till kropp och själ fortsatte vi resan för att nå Sarajevo innan kvällen, där Milovan visade bron där Frans Ferdinand av Österrike sköts 1914 som inledningen till 1:a Världskriget. På kvällen besöktes en nyöppnad kinesisk restaurang med en mycket elegant inredning och konstnärligt utformade menyer. Av menyerna framgick att man kunde välja mellan tre olika där 1 var den billigaste och 3 den dyraste (vilket ändå var ett högst rimligt pris). Eftersom vi hade avverkat en avsevärd vägsträcka utan annan förtäring än choklad och läsk blev valet självklart alternativ 3.Nu vidtog en parad av små skålar i massor med idel små läckerheter som ägg kokade så länge att de serverades med svarta gulor o.s.v. Det hela smakade gott och vi lät oss väl smaka av de trettio första skålarnas innehåll. Därefter kämpade vi oss igenom ytterligare tio rätter, men sedan var det stopp. På vår fråga hur många rätter som ingick i alternativ 3 fick vi veta att vi snart hade avsmakat hälften – antalet var nämligen 110 stycken !! Det är skönt att ha en reseledare,som kan klara ut situationen i sådana lägen!

Belgrad är naturligtvis staden där allting finns och allting kan hända. Där bevistade jag en serbisk fiesta hos Pera Petsej kompis till Milovan (sprinter naturligtvis) och med en civil befattning som stadsträdgårdsmästare i Belgrad,dessutom ett par chefer fråm Belgrads kommunala förvaltning samt som grädden på moset herr justitieministern, som visade sig vara studiekamrat med Milovan. Jag nöjer mig med att konstatera att serveringsbordet byggdes upp i fyra våningar vinflaskornas antal motsvarade granaternas antal en storstridsdag och vi satt till bords i sex timmar och sjöng hela tiden. Jag fick berätta alla de vanligaste värmlandshistorierna som översattes av Milovan och utlöste dundrande gapskratt hela kvällen. ”Miss i nassen” skjutsades vi hem till hotellet av justitieministern själv – men därom skall ej mera förtäljas!!

I Belgrad finns också Scadarlia som väl närmast skall jämnföras med Gamla Stan i Stockholm där går man från restaurang till taverna och beundrar folklivet som är minst sagt måleriskt. Där förtärde jag för första gångenCevapicici – bara en så´n sak ! Wenn jemand eine Reise tut,so kann er was erzählen !

   /Lennart Pettersson/ 

8 juli 2004

    Patrik och Janis på fisketur?

/Foto: Anders Borgström/

Is it touching the bottom??

Gamle olympiamästaren Janis Lusis från Lettland tog över tränarskapet för Patrik Bodén då Raimo Pihl drog sig tillbaka. Lusis tillbringade flera långa perioder i Karlstad. En av dessa perioder var våren 1994. Vinterträningen hade gått bra för Patrik och teamet såg fram mot en spännande säsong med EM i Helsingfors som viktigaste mål.

Då och då gjordes avbrott för avkopplande aktiviteter. 12 maj styrde vi kosan till Värmskog och sjön Värmeln. Med Patrik i fören i Janis på mittoften stävade vi ut mot Stor-Värmeln och riggade upp våra spön. Vi gled fram i 2,5 knop och djupriggen gick på 15 meter. Vackert väder, solen flödade och den av Fröding besjungna sjöns yta krusades i den lätta vinden. Fiskelyckan var begränsad till en början, men medhaft kaffe med tilltugg lättade på stämningen, men ökade i andra avseenden också trycket. Patrik började få svårt att sitta stilla – kaffet rinner fort genom kroppen. Vi skickade fram kisshinken till den unge spjutkastaren, som diskret vände oss ryggen. Skämtinstinkten tog överhand och jag viskade till Janis

– Vi ropar att vi har napp…

Lusis pekar på djupriggsspöt, som i samma ögonblick börjar vibrera och studsa frenetiskt, och replikerar

-Stöter den i botten?

Röstläget blir snabbt gällare

– För helvete Patrik, släpp taget för vi har en stor på!!!

Patriks privata förehavanden fick ett abrupt slut. Janis tar spöt och drillar säkert in fisken, som bjuder på ordentligt motstånd. Efter 10 minuters intensiv kamp landades en vacker gädda: 6,525 kg 105 cm! Fram med kameran. Med Patrik i bakgrunden – lätt avundsjuk i blicken – höll den fyrfaldige europamästaren och trefaldige olympiamedaljören stolt upp sin fångst. Behöver vi tillägga att fisketurerna på Värmeln, med mig eller Gunnar Höjer som värd, efter det blev ett stående inslag i Janis program vid hans Karlstads-besök!

  /Anders Borgström/

7 juli 2004  

Visste du att…

… IF Göta har 29 personer som uppfyllt kraven för att bli så kallad ”Stor Grabb”. För att få bli medlem i denna speciella skara måste man samla ihop ett visst antal poäng. Poäng kan man till exempel få för SM-segrar, landskampsuppdrag med mera. Att bli ”Stor Grabb” innebär bland annat att man får fri entré till de flesta idrottsevenemang i Sverige och på friidrotts-SM till exempel finns det reserverade platser.

Några av de götister som uppnått denna status är: Massa Lind, Lennart Hedmark, Rune Almén, Raimo och Helena Pihl, Ann-Louise Skoglund, Lotta Björkman, Monica Rydén, Patrik Bodén, Liz Hjalmarsson, Claes Nyberg, och Emelie Färdigh.

/Björn Eliasson/

6 juli 2004  

Götas kanslibyggnad under uppförande

/Foto: Björn Eliasson/

En av de stora vinsterna med SM 1990 var tänkt att bli föreningens nya kansli- och klubbhus på Tingvalla IP. Nu blev istället kostnaderna för byggnaden stora och avbetalningarna har varit tunga under många år. Nu är den i alla fall betald och visst har den ändå varit en stor tillgång för föreningen. Inte minst skall byggnaden i augusti för andra gången tjänstgöra som sekretariat vid friidrotts-SM

På bilden oven ser du hur det såg ut när den uppfördes någon gång under 1990 för att vara klar och användas till SM i augusti.

/Björn Eliasson/

5 juli 2004  

Visste du att…

… IF Götas ordförande 1972, Lennart Pettersson, hade funderingar kring hur man skulle få friidrotten mer attraktiv för publiken. I början av 70-talet var friidrott inte någon stor publiksport. Det var snarast närmast sörjande som kom till tävlingarna för att beskåda de utdragna och krångliga arrangemangen. I klubbtidningen ”Friidrotts-Götisten” nr 1, 1972 skrev Lennart följande:

På något sätt måste man kunna finna den linje som gör att publiken hittar tillbaks till våra arenor. Den publiken är en annan idag än den var för 20 år sedan – inställningen är en annan idag, man kräver en tempofylld underhållning med fest och färg, något som kan ge avkoppling från vardagens stress och monotoni.

Ja inte låter det som det skulle vara så stor skillnad på publikens krav då och idag. När han på ett nästan poetiskt sätt beskriver sin idrott kan han inte riktigt förstå att inte alla ser tjusningen i de klassiska rörelserna:

Jag tror fortfarande att friidrott kan vara attraktiv för en åskådare. Dramatiken finns där, kampen på löparbanan, samlingen inför ett avgörande försök i hopp eller kast, stafettväxlingarnas dramatik, häcklöparens millimeterprecision i häckklippet. Skönheten finns där, den lätta avspända flykten över löparbanan hos t ex Wilma Rudolph, längdhopparens språng utanför tyngdlagens domäner, spjutets flykt mot skyn. Mycket av detta kan vara vackert, om utövaren har den rätta förmågan.

Roligt att konstatera att friidrotten idag har blivit en publiksport, inte minst genom ökade TV-sändningar och tack vare duktiga svenska aktiva. Återstår att se om det består.

/Björn Eliasson/

4 juli 2004

Torbjörn Nilsson från Longiness, Milovan Jovancic och Inge Johansson

/Foto: Nya Wermlandstidningen/

På bilden ovan kan du se den första tidtagningsutrustning som införskaffades inför stora-SM i Karlstad 1975. Denna utrustningen styrdes av fotoceller som placerades vid mållinjen och sedan skrevs tiderna ut på en pappersremsa. Att inte detta gick som planerat har vi berättat om tidagare på denna sida den 10 mars. Hur vi sedan istället blev tvungna att ta hem en fotofinishanläggning från Schweiz har vi berättat om den 24 mars. Inge Johansson som var chef för tidtagningen vid SM 1975 berättar också lite minnen kring denna tekniska nymodighet här på sidan den 19 juni.

De problem som vi hade med tekniken 1975 skall jämföras med den enorma tekniska utrustning som kommer att finnas på Tingvalla inför årets SM-tävlingar. Eltidtagning har blivit rutin och under SM kommer vi att ha två målkameror som avläses via datorer. All resultathantering kommer naturligtvis också att ske med hjälp av datorer. Totalt ett 15-tal PC kommer att krävas för att tävlingarna skall fungera. Dessa kommer att användas för att mata in resultat, ta ut startlistor och resultat. Några kommer att användas för att serva press, radio och TV. Dessutom kommer vi att ha en storbildsskärm uppmonterad på Tingvalla som kommer att visa både resultat och rörliga bilder från tävlingarna. Resultaten kommer dessutom löpande att redovisas på vår hemsida.

/Björn Eliasson/

3 juli 2004  

Visste du att…

… när Göta firade 80-årsjubileum 1984 hade vi hela tre representanter som deltog vid OS i Los Angeles. Två av dessa tog sig dessutom till final vilket gjorde Göta till bästa svenska OS-klubb. Deltagarna var Ann-Louise Skoglund och Sven Nylander som deltog på 400 m häck och Tommy Johansson (senare Björnqvist) som deltog på stafett 4×100 m.

/Björn Eliasson/

2 juli 2004  

Första landslagsuppdraget

Nu till helgen är det 22 år sedan Värmlands första och enda landskamp i friidrott ägde rum. Det var många turer med vilket motståndet skulle vara; Italien eller England och Japan. Det hela resulterade i att det enbart blev England. Som du säkert kommer ihåg så annonserade vi det som en trenationerslandskamp mellan Sverige, England och Japan på våra affischer.

Jag var nytillträdd ordf i föreningen och det var utan tvekan en stor utmaning inte bara för mig utan hela Götaorganisationen. Men det hela avlöpte, som alltid när Göta mobiliserar sina kvalificerade resurser, till fullständig belåtenhet.

Just denna dag för 22 års sedan ledde jag mitt första och enda tekniska möte på landslagsnivå. Mötet ägde rum på Grand Hotell. Sköna minnen.

Biljettpriset var f.ö 40 kr per dag och 70 kr för båda dagarna på Tingvalla läktare.

/Gunnar Ordell/

1 juli 2004  

Ungdomsverksamhet på Tingvalla?

/Foto: Värmlandsarkiv/

Ungdomsverksamhet?

Här presenterar vi återigen en bild från svunna tiders friidrottsverksamhet. Inte heller i detta fall vet vi var och när bilden är tagen och inte heller vilka som väntar på startskottet. Vi kan dock, med anledning av tidigare inlägg på denna sida, konstatera att det fanns någon form av ungdomsverksamhet inom friidrott i Karlstad även på denna tid.

Möjligen skulle det kunna vara taket på herrgården som ligger utefter Sandbäcksgatan som syns i bakgrunden och i så fall skulle bilden kunna vara från Tingvalla IP. Kan det möjligen vara en skoltävling någon gång på 50-talet? Vet du något får du gärna höra av dig!

/Björn Eliasson/

30 juni 2004

Sen i starten…

En friidrottskarriär kan börja på många olika sätt. Oftast sker det i yngre år genom att man följer med något syskon eller kompis till träningen. För Tommy Björnqvist började karriären som 23-åring när han vann Polis-SM på 100 m i överlägsen stil på strax över 11 sekunder. Vår dåvarande ordförande, kommissarie Bengt Planting-Gyllenbåga såg loppet och blev mäkta imponerad. Stegade fram till Tommy och förklarade att han skulle börja träna med Ulf Karlsson och tävla för Göta.

Det här var våren 1981 och bara ett par månader senare tog Tommy brons på 200 m vid SM i Skövde. Därmed lades också fotbollsskorna på hyllan, han spelade i Spårvägens div 2-lag, och friidrottskarriären tog rejäl fart. Toppen nåddes 1984 då Tommy tog SM-guld på 100 m, 200 m och 400 m. En unik prestation, dessutom deltog han i det svenska OS-laget på 4×400 m. Tommy som är en av våra främsta aktiva någonsin bodde under hela karriären kvar i Örebrotrakten och var i Karlstad för träning någon dag i veckan. Och som synes, det är aldrig för sent att börja!

    /Stefan Olsson/ 

29 juni 2004

Lyckat SM 1990

Det drar ju ihop sig till SM-tävlingar på Tingvalla igen. Senast det begav sig var 1990 och det blev en strålande idrottslig succé för Göta med hela 15 medaljer och klart bästa förening. Och även arrangemanget i stort fick med beröm godkänt. Så här löd Janne Nordins slutord i en artikel i tidningen Friidrott 1990:

”IF Göta klarade SM-arrangemanget på ett storstilat sätt. Inte en incident av något slag. Ulf Karlsson & Co skall ha all heder för detta. Anders Öberg, en gång hygglig tiokampare, har med lyckat resultat jagat sponsorer. Och lagt grunden till att SM-nettot kommer att hamna uppemot 1 miljon! Budgeten för årets SM låg på 1,7 milj att jämföra med SM 1975 års 200 000 kr. Drygt 7000 betalande (budgeten låg på 6000) åskådare på de tre dagarna, med sponsors- och fribiljetter var totala åskådarsiffran runt 11 000. Riktigt bra.”

Förhoppningsvis kommer omdömena efter årets SM att bli minst lika fina.

    /Stefan Olsson/ 

Angående gårdagens bild

Lennart Pettersson har granskat bilden från igår med falkögon och tror ”sig känna igen segrarens klubbtröja från Västerås med de kraftiga vingarna (?) i svart på bröstet”. Ja, det kan nog stämma. Ytterligare en iakttagelse är att distansen inte torde vara över 400 m eftersom löparna tycks ha skilda banor.

    /Björn Eliasson/ 

28 juni 2004

    Spurtuppgörelse på Tingvalla

/Foto: Värmlandsarkiv/

Vad föreställer bilden?

Titta på denna stämningsfulla bild från Tingvalla IP. Troligen är bilden tagen vid någon av Götas augustigalor på 50-talet mer vet vi inte.

När utspelar sig denna spurtuppgörelse, vilka är det som syns och vilken distans kan det vara? Vet du något mer om bilden tar vi tacksamt emot uppgiftern på mailadress Bjorn.Eliasson@kau.se.

    /Björn Eliasson/ 

27 juni 2004

Porträtt av Milovan Jovancic

Upprepade gånger har Milovan Jovancic betydelse för Göta nämnts på dessa sidor. Det kan kanske vara dags för en lite mer ingående presentation av föreningens första heltidsanställde tränare. Vi sammanfattar ett ”Porträtt” som publicerades i ”Friidrotts Götisten” nummer 1, 1972:

Milovan är född 9 juni 1929 i Uzice i Jugoslavien och 1948 flyttade han till Belgrad. Milovan ingick där i en gymnasiebrigad som hjälpte till att bygga upp nya Belgrad efter kriget. Här kom han för första gången i livet i kontakt med friidrott. Vid den allra första tävlingen på 100 m noterade Milovan 11,5. Intresset var därmet väckt och han började träna på allvar 1949 som 20-åring. Nästa gång det var dags att springa 100 m blev tiden 11.0 och i sitt livs tredje lopp gjorde han 10.8!! Milovan provade därefter också på den dubbla distansen och noterade 22.1. Under 1950 gjorde han sin militärtjänst och resultaten försämrades på grund av dåliga träningsförhållanden, men trots detta var han medlem i det Jugoslaviska landslaget i stafett. Vintern 1952-53 började jag med styrketräning berättar Milovan, den bestod i skivstångsträning och och snöpulsning. Detta var tydligen modellen ty 1953 blev hans bästa år. Han noterade 10.5 två gånger och 10.6 13 gånger på 100 m och 21.7 på 200 m fyra gånger. I Universaden blev Milovan två på både 100 m och 200 m och 1953 var han delad europatrea på 100 m.

1955 blev Milovan tränare. 1956-1958 var han ”proffstränare” vid universitetet i Belgrad. Därefter var han heltidsanaställd tränare i ”Röda Stjärnan” och landslaget. 1968 iklädde sig Milovan rollen som Götas tränare och hur det gick torde vara allom bekant. Friidrotts Götistens ”reporter” frågade Milovan om hans första intryck av Göta:

-Oj, oj min besvikelse var enorm. Det var nästan löjligt. Jag kom från Jugoslaviens största och bästa klubb ”Röda Stjärnan” och hade stora förväntningar på Göta. Jag hade inte kommit om jag vetat att klubben var så dålig som den var. Det var ett schackdrag av Lennart Pettersson. Han skrev till mig och berättade att det fanns massor med talanger och att klubben var på uppmarch. Visst fanns det talanger, men det fanns bara två seniorer av klass. De var Hans Andersson som hade gjort 50,2 på 400 m och Inegmar Jernberg som hade hoppat 3.80 i stav.

En sista fråga ställdes till Milovan: Tycker du att det har varit stimulerande att jobba med Göta och vill du stanna i Karlstad?

– Som jag sagt blev jag mycket besviken när jag först kom hit till Karlstad. Inte med staden och landet utan med klubben. Jag tyckte den var alldeles för dålig. Idag är jag mycket nöjd med förhållandet inom klubben och tycker det är roligt att se att det gått att arbeta upp klubben så pass. Vi är åttonde klubb i Sverige 1971 och vi är ännu inte färdiga. Det vore orimligt att tänka sig att flytta från Karlstad och Göta för mig nu.

Och visst blev Milovan kvar. Han jobbade som tränare fram till början av 80-talet och firade som nämnts (8/6) sin 75-årsdag i Karlstad häromveckan.

    /Björn Eliasson/ 

26 juni 2004

Tiderna förändras

I Götas verksamhetsberättelse från 1966 kan man läsa några rader av en till synes uppgiven och resignerad ordförande som summerar året genom mestadels negativa omdömen:

”Den verksamhet som bedrivs för närvarande är inte den som en friidrottsledning drömmer om, men när det ekonomiska förnuftet överstiger alla högtflygande planer blir det heller inte ’föreningen alla talar om’. Årets start lovade gott, men alltid dyker det upp oväntade händelser som grusar förhoppningarna. Ledarbristen är allvarlig på alla kanter, inte minst för en friidrottsklubb med mångskiftande individuella grenar. Tränarfrågans slutgiltiga lösning låter vänta på sig, men en ljusning kan skönjas nu”.

”Ekonomin är ett problem för många, men den har särskilt förorsakat friidrottsledningen många och långa överläggningar. Det förhållande som råder i Karlstad är ej gynnsamt och den ymnighet som gäller för bollsporter har skapat missnöje”.

”Försöket med trivselträffar inom sektionen gav inte den önskade uppslutningen, vilket är att beklaga, då en närmare kontakt ledning och aktiva är stimulerande och nödvändig”.

Ja visst lät det som om Götas läge var hopplöst då för 38 år sedan men med facit i handen vet vi ju att det gick att vända den negativa trenden. Jag tycker att det vittnar om att det fanns en inneboende styrka i föreningen när man trots detta utgångsläga lyckades ta tag i problemen och vända dem till något positivt. Det skulle inte dröja mer än ett par tre år innan skutans kurs kom att ändras radikalt. År 1968 kom Milovan Jovancic till Göta som heltidsanställd tränare och redan i början av 70-talet fanns en hel rad duktiga idrottsmän till och med på nationell nivå. Den positiva spiralen hade startat och resultatet är dagens breda verksamhet och goda ekonomi – ett nyttigt perspektiv på dagens IF Göta Friidrott!

    /Björn Eliasson/ 

25 juni 2004

Minnevärt bordtennis-SM

1954 kvalificerade sig Carl-Ragnar Andersson till SM-finalen i singel, där han besegrades av Tage Flisberg, som samma år nådde Sveriges dittills största pingis-framgång, då han tog silver vid VM efter finalförlust mot japanen Ichiro Ogimura. Reglerna i bordtennis vad gäller räkningen i respektive set har ju skiftat något under åren. 1954 spelade man i bäst av fem set och i varje set gällde det att bli först till 21, dock med kravet att ha minst två poängs marginal. Men man hade också en tidsbegränsning. När två defensivt lagda spelare möttes kunde det bli rena nattinén med oerhört utdragna set, där de båda combatanterna bara väntade ut att den andre skulle göra ett misstag. Det ledde till dels begränsning av hur lång tid ett set fick ta, dels till något som kallades slagräkning – varje boll fick bara passera över nätet ett begränsat antal gånger. Det kunde ge ganska konstiga setsiffror.

Nar Carl-Ragnar mötte Stig Elmblad vann CR med setsiffrorna 21-6, 11-20, 9-7, 10-11, 21-4! För att inte tala om Elmblads möte i en tidigare omgång med Lennart ”Lången” Johansson från Djurgården: 8-21, 21-12, 8-21, 2-1, 3-2!! Det där med att ett set slutade 2-1 var ett slags rekord för SM. Fast Tore Palm upplevde faktiskt exakt samma sak, mot samma motståndare tidigare under året, då just 2-1 till Tore blev poängen i ett av seten mot just ”Lången”!

    /Anders Borgström/ 

24 juni 2004

   Götas segrande lag i Triangelmatchen

/Foto: Björn Eliasson/

Som vi tidigare berättade i denna spalt den 5 juni så startade Götas Friidrottsskola 1972 och har sedan dess varit en enormt viktig källa för rekrytering av aktiva till vår verksamhet.

Ett årligen återkommande och mycket uppskattat inslag var de så kallade Triangelmatcherna där friidrottsskolorna från Örebro, Mölndal och Karlstad möttes i tuffa kamper. Ofta stod vi från Karlstad som överlägsna segrare. Denna bild är tagen vid Triangelmatchen i Örebro 1973 då Göta (som vanligt) vann stort, denna gång med totalpoängen 300,5.

Jag kan inte identifiera alla på bilden men överst från vänster känner jag igen: Marie Odhe, Ann-Louise Skoglund, Ingrid Olsson, (?), Eva Jacobsson, Katarina Fredriksson, (?), Ann-Sofie Johansson, (?), Peter Ljung. Nedre raden från vänster: (?), (?), Pär Nilsson, Thomas Langer, Stefan Olsson, Olle Grahn och Ulf Nilsson

    /Björn Eliasson/ 

23 juni 2004

Unga Stjärnor

Jag har tidigare ifrågasatt ungdomsidrotten inom Göta på 40-, 50- och 60-talen i meningen en särskilt organiserad idrott för barn och ungdom. Jag tror inte att den var särskilt omfattande. Däremot skall ingen förledas att tro att Göta som förening stängde ute begåvade talanger hur unga de än voro. Särskilt minns jag fyra götister som redan i unga år gjorde utomordentligt väl ifrån sig. Jag har redan nämnt Roy Berglöf som var allsvensk bandyspelare redan som 16 -åring. Hans skridskoåkning var första klass och hans förmåga att slingra sig undan stenhårda tacklingar skämdes inte heller för sig men ändå var han alltid försvarens måltavla nummer liksom Gunna Öhqvist i Slottsbron. Det var inga snälla pojkar,som befolkade de bakre regionerna må Ni tro vare sig i Slottsbron eller Göta. Slottsbron hade duon Knöös och Hofström och Göta bröderna ”Gytten” och Herman Jonasson på backplats och Lasse Westerdahl som centerhalv. Det finns anledning att något travestera Tegnérs ,Karl XII sålunda ”där flydde vad ej fälldes, av Götas lärospån”.

En utomordentlig ungdomstalang var Kirre Norbäck. Om man inte kunde tackla omkull honom var det omöjligt att ta bollen ifrån honom – han kunde ensam dribbla av ett helt försvar ! Göta var en diversifierad klubb under den här tiden med många idrotter på programmet, som Anders Borgström redan har berättat (bl.a. 17 och 18/5). Handboll spelades för det mesta i regementets gymnastiksal med åskådarna uppflugna i ribbstolar runt väggarna. Kasernvakten passerades med det klassiska kodordet ”hannbôll !” Bland de unga var ”Blejden” Olsson en duktig skytt med ett lurigt vänsterskott som främsta vapen. Den stora och lysande stjärnan var förstås Rune ”Bôbbla” Eriksson som målvakt både i bandy och handboll. Han var smidig, reaktionssnabb och elegant i allt vad han gjorde. Han var redan i junioråldern en av Sveriges mest lovande goal-keepers i dessa två idrotter, dessutom duktig längdhoppare och en ung man med ett utomordentligt fördelaktigt yttre. Kort sagt han var kungen för oss glin !! Tyvärr gick Rune bort alldeles för tidigt som en sann illustration till talesättet att ”den gudarna älskar dör ung !” Tänk er själva att redan i 20-årsäldern spela allsvensk bandy i Nässjö kl 13.00 för att därefter i ilfart resa till Karlstad och stå i Götas handbollsmål kl 19.00 på kvällen !! Så visst fanns det unga idrottsgrabbar i Göta – skillnaden var att de redan tidigt fick ta stort ansvar -ibland för stort ansvar!

    /Lennart Pettersson/ 

22 juni 2004

Idag kan vi presentera en dikt av den store poeten Ulf Karlsson. Dikten fanns publicerad i klubbtidningen ”Friidrotts Götisten” nummer 1, 1972. Stroferna anspelar på den lyckade julgranshuggningen i december 1971 som för övrigt beskrivits av Lennart Pettersson i denna spalt den 9 juni. Åsikterna om expeditionens framgång tycks dock variera något

Granplockning (av Ulf om årets största drive)

Här irrer en runt i skog å mark

För å göre klubben penningstark

Men graner dä hetter vi inga

fastän fyrtio stycken ha tinga

Nä, de här gör vi inte om minsann

vi springer bare på varann…

Ja, som den flitige läsaren av denna spalt vet så höll ju inte Ulf vad han i dikten lovade – att inte göra om granäventyret. Som vi kunde berätta här den 10 juni så prövade Ulf på skogsavverkning ytterligare en gång innan denna inkomstkälla för evigt (?) övergavs.

    /Björn Eliasson/ 

21 juni 2004

Milovan omgiven av sina ”gamla” adepter

/Foto: Lennart Pettersson/

Unik skara götister

Den 9 juni kunde en unik samling ”gamla” götister skådas på Patron Julius väg på Hultsberg i Karlstad. Götatränaren Milovan Jovancic fyllde 75 år och en lång rad av hans gamla adepter hade mött upp för att gratulera.

På bilden ovan ser du Ingemar Jernberg (omnämnd på denna sida 21/4), Lena Bergström (1/5), Milovan själv (8/6), Hans Andersson (11/3) och Liz Hjalmarsson (3/5 och 29/5). Samtliga fd aktiva runt ”Mille” representerar en imponerande samling meriter. Alla är minst svenska mästare och tillsammans har de fyra samlat ihop inte mindre än 39 SM-guld individuellt och i lag. Värst är Liz Hjalmarsson med 7 individuella och 15 lagguld. Lena Bergström har ett individuellt och 11 lagguld. Ingemar Jernberg har förutom sin individuella guldmedalj två i lag och är dessutom dubbel olympier. Därutöver har samtliga deltagit vid ett stort antal landskamper för Sverige.

Förutom de avbildade fanns också Lennart Hedmark (19/4) på plats på 75-årskalaset. Han representerar 6 individuella SM-guld i Götas färger. På plats fanns också klubbrekordhållaren på 800 m Anders Kortfält. I vimmlet i övrigt syntes bland andra även Anders Borgström, Kjell-Åke Andersson, Åke Berglund, Inge Johansson, Bengt Planting-Gyllenbåga, Cia Karlsson, Stefan Olsson, Nennad Jovancic och Lennart Pettersson.

    /Björn Eliasson/ 

20 juni 2004

Visste du att…

… Pelle Pihl under tiden han representerade IF Göta erövrade både guld, silver och brons vid VM i bowling. I sin ungdom tävlade han också i friidrott, dock för IK Göta, och var då medaljör vid EM och dessutom svensk mästare på 800 m 1932.

    /Anders Borgström/ 

19 juni 2004

Apropå tidtagning och SM och trevliga minnen…

1975 arrangerade Göta SM och eltidtagning hade internationellt varit i bruk några år. Göta hade hyrt in ett Schweisiskt företag som stod för montering och utbildning. Jag blev utsedd att sitta högst upp i tidtagartornet och läsa tider med hjälp av lupp. Fort skulle det gå så ibland kände jag att chansning på någon hundradel var lättare än att titta en extra gång…

Under hösten flyttade jag till Stockholm. En dag i början av december ringde telefonen och Lennart Juhlin presenterade sig. Han ville att jag skulle leta upp tidtagarfilmerna från SM och ta med mig dem till hans skrubb under Sofiatornet på Stockholms Stadion. Aj då,tänkte jag, nu skulle många fel upptäckas. Lennart var en trevlig bekanskap och han visade mig runt i Sofiatornet. Speciellt kom jag ihåg hur synd han tyckte det var att det såg ut som det gjorde i Svenska Friidrottsförbundets arkiv. Jag som inte är någon speciellt stor vän av ordning och reda kunde hålla med honom. Han hade dock som målsättning att ordna till oredan. Vi avslutade rundvandringen och kom till Lennarts skrubb och granskningen av filmen började. När Lennart avslutat granskningen, fick jag beröm, jag hade barat missat på 110 m häck på tredje platsen med en hundradel. Han betonade att det var bra för på SM året före i Skellefteå hade just på 110 m häck ordningsföljden blivit omkastad så att den verkliga trean i resultatlistan blivit fyra och fyran fått bronsmedaljen. Beröm sitter kvar i minnet länge.

Som alla vet är Lennart en fantastisk friidrotts kommentator och statistiker. Ett bevis på detta gav han mig när Leif Forsudd, Ulf Karlsson och jag skulle springa Stockholms maran 1981. Vi joggade inne på Stadion före starten, då Lennart kom fram och hälsade på oss. Jag blev våldsamt imponerad av honom när han berättade för mig att mitt personliga rekord på 800 m var 1,54.8 satt i Västerås 20 juli 1967 i samma tävling som Ron Clarke satte världsrekord på två engelska miles. Kul med minnen….

    /Inge Johansson/ 

18 juni 2004

Visste du att…

… Nya Wermlands Tidningens guldmärke har delats ut varje år sedan 1931till den som gjort den förnämsta insatsen i värmländsk idrott under året.

Det är många av Götas friidrottare som fått märket genom åren: Carl Johan ”Massa” Lindh 1933, Stig Håkansson 1946, Ingemar Jernberg 1972, Lennart Hedmark 1973, Ann-Louise Skoglund 1982, Patrik Bodén 1990 och senast Ulf Karlsson 2003. Däremot fick aldrig Sven Nylander detta märke trots sitt EM-brons 1986 och EM-silver 1990.

    /Anders Borgström/  

17 juni 2004

Lennart Reje och Krister Larnmark.

/Foto: Björn Eliasson/

Under början och mitten av 1970-talet hade Göta en rätt stark generation av medeldistansare. Bland de något äldre fanns bland andra Lars Lilja (som vi berättat om här tidigare), Anders Kortfält (som fortfarande har klubbrekordet på 800 m med 1.50.00) och Inge Johansson. I den något yngre skaran återfanns bland annat Anders Gärdeborn, Krister Larnmark, Lennart Reje, Mikael Persson, Göran Nilsson, Björn Eliasson och Leif Wiklund (jag har säkert glömt några). Denna tradition ledde naturligtvis till att återväxten blev god och på 80-talet togs stafettpinnen över av de ytterligare något yngre som bland andra Stefan Olsson d.ä & d.y (numera Sundin), Magnus Åkesson, Odd Fredriksson, Janne Bengtsson, Tomas Langer, Ulf Nilsson, Olle Grahn, Nils Hamnström med flera.

På bilden ovan ses Lennart Reje före Krister Larnmark. Troligen är bilden tagen vid Svealandsmästerskapen för juniorer i Södertälje någon gång i början av 70-talet. Jag vet inte vad Lennart har för personrekord men 1973 som 18-åring gjorde han i alla fall 2.42,5 på 1000 m och 4.02,7 på 1500 m. Krister gjorde under 1974, som 19-åring, 3.53,7 på 1500 m, 8.36,6 på 3000 m och 14.47,2 på 5000 m. Dessutom ingick både Lennart och Krister i det lag som fortfarande har klubbrekord på stafett 4×1500 m för både M20 och M22 med tiden 16.45,4 som sattes i Kil 1972. De övriga två deltagarna i laget var Anders Gärdeborn och Mikael Persson.

/Björn Eliasson/

16 juni 2004

Glädje och sorg.

Det är givet att idrotten liksom allt annat i livet har dubbla bottnar och där ryms både glädje och sorg. Till de trevliga minnena hör bekantskaperna med människor från andra länder och kulturer,som man idag minns med glädje. Flera av de manliga aktiva från USA var gifta och hade ibland sina fruar med på Europaresan och tävlingarna under sommarhalvåret. Med dessa fick vi ofta så goda kontakter att vi blev goda vänner. För Lilian och mig gäller detta särskilt Ed Burke från USA (på sin tid en av världens bästa slägg-kastare) och hans trevliga hustru. De besökte oss flera gånger på Basvägen under årens lopp. Detsamma gällde höjdhopparen Dwight Stones,som alltid hälsade på hos oss gärna tillsammans med någon kompis som skulle introduceras på den europeiska ”touren” dit Göta faktiskt räknades som en betydande arrangör ! Dwight och hans kompisar firade triumfer på Tingvalla fram till en viss herr Rune Alméns ankomst till Göta och Karlstad. Därefter blev det betydligt osäkrare att vinna ”Höjdhopp Herrar” på galorna, liksom tidigare under ”Sörmarkarns” tid.

Man kan idag fundera över vad det var som drog världselit till Tingvalla i Augusti varje år. Idag är jag ganska säker på två faktorer – Vi arrangerade varje år – detta spred sig bland de aktiva när de skulle göra sin sommarkalender så var ”triaden” Stadionklubbarna – Göta -Bisletalliansen ett givet resmål för en av sommarveckorna! Det andra skälet var Tingvalla Idrottsplats, som framstod som den rena idyllen i jämförelse med världsarenorna. Närheten till publiken den vackra miljön och de kunniga funktionärerna som gjorde att tävlingarna flöt på i gott tempo allt samverkade till en trivsel som var dokumenterad bland de aktiva. Här var det inte fråga om stora gager (för de fanns inte) – här var det trivseln som räknades tillsammans med goda startfält!! Eliten fanns här därför att det var kul och passade in i programmet. Huvuddelen av det tjeckiska landslaget med Ludwig Danek i spetsen åker inte vart som helst, men till Tingvalla i Karlstad kom de på eget initiativ. Så förhöll det sig!

Tyvärr händer det olyckor,som man aldrig kan förutse. Lilian och jag brevväxlade med herrskapet Burke och berättade om familjerna och livet här och over there. Helt plötsligt tog brevskrivandet slut och vi fick ej veta varför förrän sommaren efteråt när amerikanska idrottsmän åter besökte Karlstad . Eds hustru hade parkerat bilen en cabriolet med öppet tak vid sidan om träningsplanen där Ed och några andra kastare tränade slägga tillsammans. Plötsligt fick Ed ”ett snedkast” som träffade hans hustru som väntade i bilen och hon råkade ut för svåra skador och det var osäkert om hon skulle kunna räddas enligt de besked vi fick så småningom. Ed var givetvis otröstlig och drog sig vad vi vet undan allt umgänge och alla gamla kompisar. Vi hörde under alla förhållanden aldrig av honom igen trots flera försök.

/Lennart Pettersson/

15 juni 2004

Visste du att…

… IF Göta har arrangerat flera SM-tävlingar i friidrott. Sommaren 2004 kommer föreningen att för fjärde gången arrangera stora SM. Den allra första gången som Göta stod som arrangörer var 1919 då SM för enbart män genomfördes på Tingvalla IP den 16-17 augusti. Övriga tillfällen är 1975 och 1990.

På vår förfrågan om någon kände igen götisterna på gårdagens bild har vi fått svar från Lennart Pettersson som utöver Stig Finnström och Stig Håkansson också tror sig känna igen Karl-Erik Frödén (?) närmast kameran.

/Anders Borgström/ Björn Eliasson/

14 juni 2004

/Foto: Värmlandsarkiv/

Riktigt vilka kämpar detta är kan vi inte fullt ut identifiera. Två av deltagarna är i alla fall Stig Finnström och Stig Håkansson – förmodligen fotograferade efter någon stafett på1940-talet. Känner du igen ytterligare några av götisterna som prydligt är iförda Götalinnet med klubbmärket över hjärtat så får du gärna höra av dig.

/Anders Borgström/ Björn Eliasson/

13 juni 2004

Götas rötter 2

Detta är fortsättningen på Lennart Petterssons beskrivning, från den 11 juni, av de förutsättningar som rådde för ungdomar som var idrottsintresserade i Karlstad på 40-talet. När Göta sedan i början av 70-talet startade sin Friidrottsskola innebar det radikalt förändrade förutsättningar för ungdomsfriidrotten i stan.

De föreningar som vi på Herrhagen kunde tillhöra var IF Falken som omfattade åldrarna 12-14 år och med fruktansvärda tröjor i gult med bruna kragar och hemmamonterade nummer av alla sorter (utom grekiska) inköpta av våra mödrar på Varumagasinet vid en realisation. IF Fylgia som var en juniorförening och som man kunde komma med i om man var bra, vilket var ett nålsöga för de allra flesta av oss. Före seniorer var det Söderstrands IF som gällde – men där hade vi glin inget att hämta. Söderstrand var en av de föreningar som började med ishockey i Karlstad på 40-talet. När man på den tiden slog av en bandyklubba, var det långt ifrån säkert att faderskapet skulle bekosta en ny trots att en sådan kostade rimliga 11 kr. I stället tillägnade vi oss kunskapen om hur man lagade en trasig klubba. Av denna anledning bevakade man varje hemmamatch på Tingvalla med ”örnkoll” för att vara först när en avslagen klubba hamnade i snövallarna runt planen. Dessutom var det ett måste att vara med i träslöjden där magistern tillät reparation som en nyttig lärdom för livet. Jag kommer än idag ihåg hur det hela skall gå till men reparerar förvånansvärt få klubbor! Min sonson Håkan påstår att de nya klubborna är avsevärt hållfastare– ja ja sån´t har man hört förr.

Göta som förening för egna aktiviteter var således helt ute före mitten av fyrtiotalet, då man tillsammans med brorsan Leif kom med i junior- och ibland B-laget. Det viktigaste var förstås att man fick tillträde till Götas träningskvällar på Tingvalla. Det smakade fågel att få träna med Herman och Gytten eller Sven och Gösta Wahlberg, Lasse Westerdal eller den stora idolen Roy Berglöf som var allsvensk spelare redan som 16-åring efter vad jag minns. Alla spelare var välkända ”Nalle” Hansson, eleganten, ”Tjalli” Falk vänsterytter med ett fruktansvärt skott ! Gissa om man mådde! Det var således inte friidrotten som först öppnade Göta för mig utan bandyn.

Tillåt mig några beska kornmentarer så här på slutet. Idrottsmännen på den tiden var kändisar och uppskattade personer på ett sätt som var mindre hysteriskt men sundare än i dag. De hade alla ett civilt arbeta att sköta de hade familjer och bodde mitt ibland oss andra. Vi kunde se dem till vardags och som idrottsstjärnor på helgerna. Vi beundrade dem just för att vi uppfattade dem som våra egna inte som supermänniskor eller proffsatleter. Vi älskade dem just för att vi tyckte oss känna dem som framgångsrika människor på idrottsplanen, de representerade för oss drömmen om att själva genom hårt arbete och träning kunna bli lika bra. Vi är tyvärr långt ifrån den situationen idag – vem fan kan var kompis med en mångmiljonär eller vem beundrar resultat framställda i kemiska fabriker ?

/Lennart Pettersson/

12 juni 2004

Visste du att…

… Monica Westén-Rydén är den götist som tagit näst flest SM-guld efter Ann-Louise Skoglund. Som götist vann Monica 36 SM varav 20 individuella och 16 i lag/stafett. Liksom Ann-Louise var hennes främsta gren 400 m häck där hon som götist tog hem hela 7 guldmedaljer. Monica dominerade grenen under större delen av 90-talet. Överst på prispallen stod hon 1990-1994 och 1996-1997.

/Anders Borgström/

11 juni 2004

Götas rötter 1

Om man skall skildra Idrottsföreningen Göta under åren som gått kan man knappast undgå att påminna om hur samhället såg ut då för länge sedan. Själv växte jag på 40-talet upp på Herrhagen, vilket är lika fint som ”Söders Höjder” i Eken var och fortfarande är. Vad jag kan minnas fanns det ingen vuxen människa,som brydde sig en ”vitten” om vad vi ungdomar höll på med på vår fritid, så länge vi inte ställde till med något ofog. På Herrhagen fanns det flera platser mer populära än vad någon fritidsgård någonsin varit – den första var den gamla soptippen intill järnvägen som gick till Karlstads hamn. På tippen jagade vi råttor stora som katter med luftgevär.Intill tippen låg Lambergstjärnen som frös till tidigt varje höst och låg kvar isbelagd långt fram på våren och som var ett Eldorado för bandyspel och vårisjumpa. Den tredje tillgången var ”Leret” en grusbelagd fotbollsplan som var spelbar tidigt varje vår och där jag som åskådare till en match mellan Degerfors och ”KUBIK” såg Gunnar Nordahl avlossa sin kanon utanför straffområdet. Folke ”Råda” som var en mycket duktig målvakt hade inte en chans att få händerna på projektilen utan den tog med ett brak i överliggaren ,som gick tvärs av och ramlade ner så att målet såg ut som bokstaven M.

Idrott var en angelägenhet som bara angick oss ungar. Föräldrarna struntade i den och idrottsföreningarna visste då inte vad ”knatteidrott” var eftersom den inte var uppfunnen. Den som i före junioråldern 18-20 skulle idrotta i Karlstad kunde möjligen få chansen i KFUM som bedrev ungdomsidrott eller KBIK som hade ett juniorlag i fotboll, där jag själv fick chansen och gick till final i Värmland för att få stryk av Degerfors med 1-0 på Stora Valla. Det var inte så illa ändå eftersom bla. Olle Åhlund spelade med i Degerfors redan då. Nej den verkliga ungdomsidrotten bedrevs i skolorna,som arrangerade mästerskap lokalt och på distriktsnivå liksom ”Skolungdomens” på Stadion varje år. Björn Eliasson har helt rätt när han anger Ulf Karlssons pionjärarbete bland ungdom och tillskapandet av Idrottsgymnasiet som stora och viktiga milstenar i Götabygget !! Det ”gamla” Göta bedrev ingen knatteverksamhet jag är dessutom inte helt säker på att en junior ens kunde begära sitt inträde i den ärevördiga klubben.

Däremot var man en av Sveriges bästa arrangörer av friidrottsgalor och jag har många minnen från Tingvalla när Gunder Hägg och Arne Andersson gästade Karlstad, på samma sätt som jag minns Stig Håkanssons längdhoppsdueller med Olle Laesker från Gävle. Det var stor idrott som drog tusentals åskådare varje gång. För mig var det självklart så våra galor skulle utformas på 70-talet. Arvet skulle gå vidare. Min mycket gode vän och arge vedersakare Inge Johansson begrep inte vad jag menade – han var för ung för att ha upplevt Götagalorna på 40-talet. Det var högt i tak-mycket högt- när styrelsen diskuterade hur våra augustitävlingar skulle utformas ! Vi fick fortsätta trots allt och Inge kunde glädja sig åt ett decennium med Kalla Anka Mästerskap för friidrottsungdom på Tingvalla ! Det säger dessutom en hel del att Inge och jag år efter år tillhörde en styrelse där ledamöterna oftast var mycket långlivade i sitt deltagande !! Det är endast goda vänner som kan skälla ordentligt på varandra och sedan fortsätta att arbeta tillsammans,vilket Europa av idag borde lära sig! (Sic)

/Lennart Pettersson/

10 juni 2004

Julgranar 2

När jag läste Lennarts julgranshistoria från den 9 juni drog jag mig till minnes ytterligare en episod som handlade om ekonomi och julgranar.

Ulf Karlsson vår stora idéspruta och entusiast på den tiden, detta bör ha utspelat sig någon gång på 80-talet, hade inte glömt den tidigare ”hyfsat” framgångsrika julgransexpeditionen. Och precis som på 70-talet behövde vi under 80-talet tillskott i föreningskassan. Sagt och gjort Ulf övertygade styrelsen om de stora pengar som fanns att hämta i skogen, träffade avtal med ett skogsbolag om att vi fick avverka ett antal granar och samlade ihop en, för ändamålet lämplig styrka. Truppen bestod bland annat av undertecknad som skulle köra den lastbil som hyrts in för att transportera hem granarna och ett antal aktiva idrottare företrädesvis kastare.

Jag kommer inte i detalj ihåg hur budgeten såg ut men i grunden gick resonemanget ut på att var och en av våra medlemmar (ca 700 st) skulle köpa sin gran från Göta – alla behöver ju ändå en julgran. Vi skulle sälja våra granar en tia under marknadspriset samt dessutom erbjuda hemkörning av trädet. Med detta stora tillskott i kassan för ögonen gav sig truppen glatt iväg till storskogen i Lindforstrakten en gråmulen decembermorgon.

Under ledning av Ulf gick avverkningen som på räls. Efter några timmars arbete hade vi så många granar att lastbilen var full och jag var tvungen att åka ner till Karlstad och Tingvalla för att lämna av det första lasset. Några av kastarna tyckte att de behövde värma sig och dessutom hade de hunnit bli hungriga så de lyckades övertala arbetsledaren att få följa med ner till stan och hjälpa mig med avlastningen. Så långt allt frid och fröjd. Eftersom det var i jultider tyckte de företagsamma kastarna att vi borde höja stämningen bland de hårt slitande skogsarbetarna så de smet innan återfärden in på Systembolaget och köpte med ett par flaskor glögg.

Väl tillbaka på avverkningsplatsen var glöggflaskorna tomma och kastarna ofantligt motiverade att hugga skog. De tog med sig yxa och såg och gick åter in i skogen för att bidra till klubbkassan. Efter någon halvtimme hörs ett varningsrop över nejden:

– Se upp, fallande träd!!!!

Ett öronbedövand brak hörs och fåglar flyger åt alla håll. Övriga ”skogsarbetare” rusar till och kan konstatera att den största gran i området har fällts till marken. Vid sidan finns ett antal kastare som mycket stolta utför en krigsdans. Arbetsledare och övrig personal var väl inte lika imponerade och förhoppningsvis är tilltaget preskriberat idag.

Hur blev det då med julgransförsäljningen? Om jag inte minns helt fel så sålde vi ett tiotal granar till närmast sörjande. Övriga hundratals granar stod kvar och barrade på Tingvalla långt in på vårkanten och vid 300-metersstarten kunde man långt in på sommaren få barr i fingrarna om man gjorde en liggande start. Sedan dess har Göta aldrig sålt julgranar!

/Björn Eliasson/

9 juni 2004

Skog på rot

Som jag tidigare har berättat bestod 70-talet till stor del, för styrelsen, att söka inkomster varhelst dessa stod att finna. I takt med att verksamheten utökades och fördjupades kom också kraven på att kunna finansiera det hela. En höst hade vi fått tillåtelse av en markägare längs Trossnäsvägen väster om Karlstad att avverka ett bestånd av ”julgranar” eftersom området skulle användas för andra ändamål och skogen ändå måste tas bort. Det var ett ”förtjusande” område med granar i lämplig storlek och med s.k. fördelaktigt utseende. Veckorna före jul gick vi d.v.s. ledare och aktiva i Göta till aktion för att avverka och därefter på olika ställen i Karlstad avyttra Götajulgranar,som alla vet är särskilt fina!!

Den första lördagen hade vi stämt träff med unga och äldre götister kl 06.00 i skogsområdet för en avverkning under några timmar och därefter försäljning av de purfärska granarna på Torget (vilket vi hade fått löfte till). Jag hade för en gångs skull försovit mig och kom inte ut i terränglådan förrän vid 7-tiden. Det var mörkt, det var disigt och regnet hängde i grantopparna, när jag i god fart tog en kurva på två hjul med min gamla ”folka” och fick se en syn som än idag står för evigt inristad i mitt minne. I mörkret, diset, och det annalkande regnet och i ljuset från mina strålkastare fick jag se vad jag tyckte vara ett hektar ungskog på marsch mot Karlstad!!! Jag höll på att köra av vägen innan jag upptäckte att det var götisterna som var på väg till lastbilen med första ”hygget” julgranar. De flesta ungdomarna med varsin gran på axeln och de äldre med både två och tre unggranar. Upplevelsen står än i dag klar för mig som något av det konstigaste och mest underbara ,som jag har varit med om.

Hur det gick – ja våra optimistiska kalkyler tror jag innefattade 1000 granar á 30 kr. Det var som vanligt överoptimistiskt räknat förstås. Men en förstärkning av klubbkassan blev det ändå – ja jag tror till och med att kassör David var ganska nöjd och belåten. Han var inte med och högg – men han köpte en gran !

/Lennart Pettersson/

8 juni 2004

 Milovan Jovancic götas förste professionelle tränare blir 75 år.

/Foto: Björn Eliasson/

Milovan Jovancic den jugoslaviske mästersprintern fyllde 75 år denna dag för 10 år sedan (9/6). Milovan värvades till Sverige och IF Göta 1968 av dåvarande ordföranden Lennart Pettersson. Göta satsade stort och hade satt in en platsannons, i bland annat Idrottsbladet, där man sökte en friidrottstränare på heltid. Det var Milovans bror Alexander som redan fanns i Sverige som såg annonsen och tyckte att Milovan skulle söka tjänsten. Så blev det och jobbet blev hans.

När Milovan så anlände till Karlstad för första gången lär det ha gått till ungefär enligt följande, om det är sant eller en ren skröna vet jag inte säkert. Inför mötet hade Göta i alla fall samlat ihop allt vad man hade av aktiva friidrottare för att imponera på Milovan. Man kom ner på idrottsplatsen och de aktiva ”förevisades” för den nye tränaren som artigt hälsade på dem och iakttog deras övningar. Efter någon halvtimme så frågar Milovan Lennart Pettersson

– Vart är alla talangerna och stjärnorna, som du pratat om, idag då?

– Ja, svarar Lennart, detta är nog vad vi har.

Efter denna introduktion lär Milovan ha löst en biljett tillbaks till Jugoslavien men som tur var så lyckades någon övertala honom att stanna. Han blev kvar som tränare i Göta i 12 år och lyckades under den tiden hjälpa fram rader av götister till landslagsnivå.

Tack Milovan för detta och grattis på födelsedagen!

/Björn Eliasson/

7 juni 2004

Visste du att…

… Stig Håkansson vann EM-guld i stafett och tog SM-tecken på 100 m och i längdhopp. Bland annat detta gjorde att han blev ”Stor Grabb” i friidrott.

Så småningom blev han ordförande i Göta men också framgångsrik i en helt annan gren som fanns på Götas program på den tiden – nämligen curling. I denna gren blev han 1968 svensk lagmästare och ”Stor Grabb” även i denna idrott.

/Anders Borgström/

6 juni 2004

EM-minne 2

Idag berättar jag det andra minnet från EM i Split (se tidigare minne 3 juni). Mitt minnet av luncherna i den paus som hölls varje tävlingsdag under EM är lika starkt som det från invigningen och avslutningen. De nya ”götisterna” som jag berättat om tidigare var kanske inte så idrottsligt framstående, men desto bättre på att hitta trevliga lunchrestauranger. Jag i själva verket så bra att man ofta käkade två luncher ! Jag förstod att detta skulle leda till många oönskade extrakilon varför jag började nobba luncher över huvud taget. Således blev jag kvar på stadion medan gänget drog iväg för att dyrka Lucullus.

En sådan lunchrast gick jag ut på stadions parkeringsplats. Där visade det sig att att tävlingen Miss Jugoslavien hade samlat sina kandidater för fotografering !!! Jag hade aldrig sett en sådan samling skönheter på en gång tidigare varför jag bestämde mig för att fotografera för fulla muggar för att sedan kunna ”äckla” lunchätarna med vad de hade gått miste om. Tänk er långbenta brudar välspacklade och i minimal förpackning och alla ytterst väl utrustade av en välvillig skapare !!! Jag och min kamera ”sköt från höften” och mitt tempo utklassade proffrsens. Mycket nöjd avslutade jag sessionen och höll den för mig själv under resten av resan i akt och mening att kunna sprida ren och skär avund vid hemkomsten. Filmrullen lämnades in och efter någon dags väntan gick jag för att lösa ut mina mästerverk. ” Jag vet inte vad det är för fel på filmen” sade expediten ”varenda ruta är svart, är du säker på att du tog av linsskyddet? ” Behöver jag säga mer. Sens moral: Tag av linskyddet och du skall säkert finna det blir lättare att ”fota” varje vacker kvinna !

/Lennart Pettersson/

5 juni 2004

 Per Nilsson på träningsläger i Jugoslavien någon gång på 70-talet.

/Foto: Björn Eliasson/

Friidrottsskolan starten för ”nya” Göta

Jag skulle vilja hävda att det är två stora satsningar som lagt grunden för IF Götas stabila position som en av landets bästa föreningar, utan avbrott, de senaste 30 åren. Den ena var när Lennart Pettersson tog hit Milovan Jovancic som tränare 1968 och den andra var när Ulf Karlsson drog igång friidrottsskolan 1972. Även om det fanns ungdomsverksamhet före 1972, inte minst i Ung Götas regi på 1960-talet, så var det satsningen på friidrottsskolan som var det verkliga trendbrottet. Detta möjliggjordes genom att IF Göta som en av sju föreningar i Sverige erhöll ett stadsbidrag på 25 000 kronor för att sysselssätta ungdom på fritiden – de så kallade Camillapengarna.

Friidrottsskolans grundare och ”rektor” Ulf Karlsson konstaterade fem år efter starten, i Götas verksamhetsberättelse från 1977, att han ”knappast kunde hålla tårarna tillbaka då de första Svenska mästarinnorna i lag korades i Västerås”. Det var ett ”första resultat av den storsatsning som gjordes 1972” och ”stommen i det Götalag som segrade startade just i friidrottsskolan”.

Många var de ungdomar som upptäcktes och upptäckte friidrott genom friidrottsskolans försorg. En av dem var Per Nilsson, bilden ovan, som började att springa 1000 m väldigt ung, kanske som 8-9-åring jag minns inte riktigt. Han lär ha satt inofficiellt världsrekord för 10-åringar på 1000 m. Hur som helst så gjorde han 3.01,6 som 11-åring vilket fortfarande är klubbrekord för Göta för den åldern. Som 12-åring presterade han 2.54,9 vilket också det fortfarande är klubbrekord.

/Björn Eliasson/

4 juni 2004

Visste du att…

… Göta sedan början av 1970-talet plockat hem ett stort antal SM-guld varje år. Under var och ett av åren 1975, 1980 och 1983 togs 12 guldmedaljer i olika SM-arrangemang. Men åren 1990, 1993 och 1995 var det ännu bättre, hela 13 medaljer av ädlaste valör plockades hem respektive år.

Om man dessutom vill plocka ut ett av dessa år som speciellt framgångsrikt kan man låta antalet guldmedaljer vi Stora-SM bli utslagsgivande. Då framstår 1993 som det mest framgångsrika året då det blev sex guldmedaljer vid Stora-SM. Ser man endast till vilket år som vi tagit flest SM-guld vid Stora-SM så blir 1980 bäst med hela sju guld.

Fakta: Anders Borgström

Text: Björn Eliasson

3 juni 2004

EM-minnen!

De flesta av mina minnen härstammar från ”anno dazumal” men jag har glada minnen från Europamästerskapet i Split mycket senare när Göta svarade för en lejonpart av Sveriges medaljskörd. Sällskapet kryllade naturligtvis av gamla götister Hasse Andersson, Åke Berglund m.fl men även nyrekryter som Bosse Nilsson från Kommundata och en släkting genom ingifte Maries svärfar Odd Gulbrandsen en norsk norrman från Lilleström fanns med. Milovan arrangerade naturligtvis resan och hans ”ande svävade över vattnet”.

Det får räcka med två minnesbilder, den ena berättas idag. Split ligger som bekant i Kroatien,som vid denna tid var Tudjman-land. Både på invigning och avslutning var stadion fullsatt men i veckan i övrigt knappt halvbesatt. När denne tvivelaktige politiker gjorde entré på stadion hyllades han på ett sätt som man får gå tillbaka till 30-40-talen för att jämföra !! Det jugoslaviska landslaget under nationsfanan visslades ut både på invignings- och avslutningsdagen under det att de västtyska och östtyska landslagen satt tillsammans i mittcirkeln på idrottsplanen och höll om varandra !!! Ett starkt minne!

/Lennart Pettersson/

2 juni 2004

Visste du att…

… Sveriges lag som blev Europamästare i stafett 4 x 100 meter 1946 till hälften bestod av götister, nämligen Inge Nilsson och Stig Håkansson. Förutom detta så har Göta erövrat guld på samma distans vid SM (för manliga seniorer alltså) vid fyra tillfällen: 1945, 1948, 1983 och 1985.

/Anders Borgström/

1 juni 2004

Konsten att putta en buss

Efter Milovans ankomst 1968 började Göta sina ansträngningar för att ta sin plats inom friidrottsvärlden såväl här hemma som i främmande land. Ett stort steg var våra egna arrangerade träningsläger i Jugoslavien och annorstädes,som så småningom fick flera deltagare från många andra klubbar.Detta berodde dels på att träningen upplevdes som väl planlagd och genomförd och dels att Milovan hade kontakter,som gav oss i det närmaste oslagbara priser på resor och hotell. Själv deltog jag i flera resor – alla lärorika på något sätt. Väsebuss svarade ofta för transporterna som vid passagen av Alperna kunde vara nog så spännande i synnerhet när väglaget var osäkert, men vi fick lära oss att ”putta” en långfärdsbuss genom alppass på tvåtusen meters höjd – en kunskap för livet !!!

För våra aktiva kunde det vara nog så lärorikt att på idrottsplatsen umgås med grabbar och tjejer från det västtyska landslaget,som tränade där. För ordförande Pettersson kunde det vara lika jobbigt att efter en ofrånkomlig inbjudan i klubbens bar umgås med ordförande och ledamöter i Riekas förening för friidrott då och då uppblandad med företrädare för stadens politiska ledning och turism. Eftersom man där var inställd på träningsdoser om 10 cl intervaller av Sliwowits och små koppar av turkiskt kaffe i en miljö där cigarröken kunde skäras med kniv så kunde ett träningspass bli nog så jobbigt i synnerhet som Milovan fanns på träningsplanen och vår konversation utan tolk därför skedde på min ”bästa” skoltyska eftersom det var det enda språk vid sidan av serbokroatiska som gällde här. Jag tror aldrig att de aktiva visste vilka enorma uppoffringar deras ordförande fick genomlida för att se till att förhållandet ”nationerna” emellan skulle bädda för framtida utbyte ! Puh !!

/Lennart Pettersson/

31 maj 2004

Visste du att…

… det inte finns mindre än tio götister som tagit dubbla individuella SM-guld vid samma ISM och/eller Stora SM. Dessa är Stig Håkansson, Georg Högström, Dan Orbe, Monica Westén-Rydén, Tommy Johansson-Björnqvist, Liz Hjalmarsson, Pia Westin-Thomasson, Ann-Louise Skoglund, Carl Johan Lind och Marika Johansson.

Av dessa är det två som dessutom vunnit TRE SM-guld vid samma mästerskap, nämligen Tommy Johansson-Björnqvist och Ann-Louise Skoglund.

/Anders Borgström/

30 maj 2004

Kusinen från landet!

Genom åren har vi då och då fått tag på riktiga supertalanger som kommit från andra orter än Karlstad. I detta fall hade vi fått kontakt med en mycket duktig sprinter från nordligaste delarna av Värmland. Han hade knappt tränat alls men sprang, med sin lite hemvävda stil, ifrån de flesta av våra övriga sprinters i samma ålder. Han gjorde faktiskt så småningom en bit under 11 sekunder på 100 meter.

Efter en tid i föreningen hade han fått äran att följa med till den Kungliga huvudstaden på tävlingar. På den tiden det begav sig, i slutet av 70-talet, kunde man få riktigt bra weekendpris på de stora hotellen i Stockholm. I detta fall innebar det att halva Götastyrkan bodde på Sheraton och den andra halvan på Grand Hotel. Eftersom det var första gången som vår nordvärmländske sprinter besökte huvudstaden så var han mycket fascinerad av det mesta som kom i hans väg samtidigt som han med en självklar ”kusinen-från-landet-attityd” inte så lätt lät sig imponeras.

När vi efter en tur på stan återkom till det ryktbara hotellet stod en portier iklädd uniform med guldlivré utanför entrén och granskade kritiskt alla som var på väg in. När så vår sprinter, iklädd jeansjacka med tillhörande välslitna byxor och ”raggarfrisyr” (på den tiden var inte avvikande stilar lika accepterade som idag), närmade sig porten ställde han sig ivägen och frågade barskt:

– Stopp där, vart ska du någonstans då?

– Jä bor bar här, fick den något förvånade vakten till svar på klingande nordvärmländska när vår sprinter med världsvan stil klev in på det eleganta hotellet.

/Björn Eliasson/

29 maj 2004

Liz Hjalmarsson, här i Kil någon gång på 70-talet.

/Foto: Björn Eliasson/

Visste du att…

… flera av Götas tjejer har haft långa karriärer i det röda linnet. Inte minst lag-SM har bidragit till att man ställt upp lite extra. Det största antalet år mellan sitt första och sista (senaste…) SM-guld i Göta-tröjan har Liz Hjalmarsson. Det har gått fantastiska 19 år mellan Liz’s första och senaste SM-medalj.

Det var 1975 som hon tog sitt första SM-guld vid stora-SM i Karlstad där hon vann 800 m. 1994 blev hon trea på 3000 m vid stora-SM med tiden 9.58,75 och samma år hjälpte hon dessutom till med att ta hem en lag-SM medalj.

/Anders Borgström/

28 maj 2004

Magnus Åkesson i ungdomslandskampen mot Finland 1980.

/Foto: Björn Eliasson/

Hinderspecialist

Magnus Åkesson är en ”gammal” trogen götist som varit verksam i föreningen i runt 30 år vid det här laget. Han började att träna medeldistanslöpning i början av 70-talet och har sedan dessutom varit verksam som tränare, funktionär och styrelseledamot.

Magnus var hyfsat framgångsrik som löpare och gjorde 1980 en ungdomslandskamp mot Finland i Otaniemi i utkanten av Helsingfors. Det är från denna tävling som bilden ovan är tagen. Magnus hade en hård kamp med Pekka eller om det var Juha (med kepsen) på 3000 m. Om jag inte minns fel så lyckades Magnus till slut slå honom och hamnade totalt på tredje plats i loppet på tiden 8.42,8.

Utöver detta resultat gjorde Magnus under 1980 dessutom 1.58,2 på 800 m, 3.59,85 på 1500 m och 5.59,0 på 2000 m hinder. Magnus blev mot slutet av sin aktiva karriär lite av en hinderspecialist och gjorde som bäst 8.58,67 på 3000 m hinder 1984.

Idag kan man se Åkesson i tidtagartornet på Tingvalla när vi arrangerar egna tävlingar och i övrigt på Sundstagymnasiet där han jobbar som gymnastik- och mattelärare.

/Björn Eliasson/

27 maj 2004

Visste du att…

… Ann-Louise Skoglund är den götist som genom åren vunnit flest SM-tecken. Hela 43, varav 23 individuella och 20 i lag/stafett.

När Göta 1979 vann lag-SM, deltog hon i en för henne ovan gren, nämligen diskus. Hon kastade 23,46 och blev på detta 5:a.

/Anders Borgström/

26 maj 2004

Stig Fallberg, längst till höger.

/Foto: Värmlandsarkiv/

Han skulle ”platsa” även idag!

Stig Fallberg (t.h.) var något av ett underbarn när han svepte fram över kolstybben under 1950-talets senare hälft. Han blev 1956 förste svenske 16-åring att klara av att springa 400 meter under 50 sekunder: 49,8 (manuell tidtagning, som var den tidengs gängse tidtagningsteknik). Det banade väg för en lysande jujniorkarriär, som innehöll tre raka JSM-guld på 400 meter 1958-1960. På den tiden fanns bara en juniorklass: 20 år och yngre. Ankare i juniorlandslaget, viktig kugge i Karlstads framgångsrika läroverkslag, som vid denna period varje år hemförde Kungakannan som Bästa Skola vid Skolungdomens hösttävlingar och han bidrog verksamt till att Götas friidrottslag gick upp i och sedan försvarade en plats i allsvenskan (motsvarigheten till dagens lag-SM-final). Han sänkte så småningom distriktsrekordet på 400 meter till goda 48,4 och fick också debutera som stafettmedlem i landslaget.

Fortfarande idag är de resultat, som Stig noterade för snart 50 år sedan av god kaliber. Det är visserligen lite svårt att jämföra el-tider med manuella men grovt sett kan man lägga på 0,14 sekunder på den manuella tiden för att få fram ett någorlunda motsvarande värde. Och hans resultat skulle fortfarande med marginal ge honom plats i dagens junior- och ungtdomslandslag och i den svenska genom-tiderna listan bland 16-åringar utgör hans resultat en nivå, som med sin patinerade ålder får en att höja på ögonbrynen.

På bilden ser vi Stig i Göta-overallen bredvid en riktigt stor olympier och världsrekordman. Det är Gelnn Davies, USA, som höjer segerbuketten. Glenn vann 400 meter häck vid OS i Melbourne 1956 och försvarade titeln i Rom fyra år senare. Dessutom medverkade han i USA:s guldvinnande lag på 4×400 meter vid Rom-OS, då man noterade nytt världsrekord. På långa häcken noterade han världsrekord vid två tillfällen. Första gången, 1956, blev han med 49,5 den förste att springa sträckan under 50 sekunder. En tid som han två år senare förbättrade med 0,3 sekunder. Han snuddae i segerloppet 1960 vid sitt eget världsrekord – bara 1/10 ifrån. Trevlig bild – på en av Götas största talanger genom tiderna bredvid en av de olympiska legendarerna!

/Anders Borgström/

25 maj 2004

Eftertraktad götist!?

Efter en uppskattad föreläsning om ledarskap en januarikväll 2004 på Museet i Karlstad, ville arrangören tacka Ulf Karlsson. Arrangören representerades av en urtjusig slank blond kvinna i den så kallade bästa åldern. Hon överlämnade ett litet paket som, det måste erkännas, på långt håll hade vissa likheter med ett sådant som man köper inför mer intima aktiviteter. Ulf som alltid finner sig utbrast snabbt:

– Oj, får jag ett packet kondomer.

– Nej, säger kvinnan, vi börjar med biobiljetter.

/Inge Johansson/

24 maj 2004

Rasisten!?

Under tidigt 70-tal gällde att ordföranden betraktades som var mans dräng. Allt skulle man sköta – vem annars. Detta är en av anledningarna till min beundran för dagens Göta med en professionell organisation med flera goda krafter inte minst gäller detta Tony Harborn, som jag själv hade nöjet att anställa och som nu är en statistiker av rang. När det var dags för galatävlingar under 70-talet var min plats speakerhytten med Alf Wiman från I 2 som personlig medhjälpare och dessutom en organisation av kurirer som sprang med resultatlistor och startdito.

Men dessutom var man ansvarig för att kassören David Bergström som satt i ett rum i källaren fick en lista över vad som var uppgjort med de aktiva i fråga om reseersättningar traktamenten o.s.v. Fanns man inte med på listan existerade man helt enkelt inte i Davids världsbild. Alla sädana faktorer samverkade till den enda gången då jag har gjort mig skyldig till rasdiskriminering med c:a 3000 vittnen. En sen anmälan från en mycket kompetent häcklöpare från Västindien hade blivit a) bortglömd på listan b) utkastad av David när han i källaren ville hämta sina pengar. Han frågade omgivningen var mister Pettersson höll hus och upplystes om att vederbörande fanns i speakerhytten som tjänstvilligt pekades ut. Den mörkhyade gentlemannen banade sig väg upp mot hytten över en fullsatt läktare och in i speaker-hytten, som brukade vara låst eller försedd med dörrvakt. Jag höll på och läste resultat för en prisutdelning när plötsligt denne svarta person står framför mig och vill ha pengar. I absolut förvirring utbrister jag till omgivande medhjälpare:

”Vem är negern? Vad gör han här? Finns det ingen som kan kasta ut honom ur speakerhytten NU?”

I ärlighetens namn måste nog erkännas ett och annat kraftord dessutom kom till användning.

Man skäms nu när man tänker sig tillbaka – men det var ingenting emot vad jag gjorde när jag upptäckte att mikrofonen var påslagen och att konversationen hade gått ut över hela Tingvalla. Publiken var glättigt förlåtande ty man förstod att detta var ett utbrott av en själ i nöd och djup stress. Gliringarna på stan tog dock inte slut på ett halvår. PS Den ekonomiska situationen reddes ut och utlovade pengar betalades.

/Lennart Pettersson/

23 maj 2004

Det kostade ”skjortan”

Under de ”tunga åren” i slutet på 60-talet och innan allt hade tagit fart på 70-talet var inte götisterna bortskämda med internationella tävlingsuppdrag, så varför inte berätta något om de få som fanns.

Två ynglingar med friidrotten i blodet – här nämns inga namn begripligt nog – hade blivit uttagna att representera Sverige vid ungdomstävlingar i Polen. Innan avresan införskaffade man även nyttiga upplysningar om det verkliga livet av i dag i denna gamla svenskprovins. Där fick man veta att den verkliga verkliga hårdvalutan bestod av nylonskjortor, som var ”hett stoff” som bytesobjekt på den svarta marknaden. Sagt och gjort – skjortor inköptes och medfördes i ett sådant antal att idrottsprylarna befann sig i klart underläge i bagaget.

Knappt hade man blivit installerade på hotellet förrän de båda skjortsäljarna drog ut på stan för att göra suveräna och lukrativa affärer.Två ”bäggar” med skjortor medfördes för att finna köpare. Man etablerade sig diskret i en lämplig portgång väntande på den ”undre världen”. Till slut dök det upp en oljig typ som på knagglig och nästan obegriplig engelska frågade om de kanske hade något bytesobjekt till hands. Våra tuffingar svarade omedelbart att här medfördes det de bästa nylonskjortor som fanns i västerlandet, vilket var en fet lögn eftersom skjortorna var av den typ som ehuru vita i dagsljus förvandlas till skärviolett färgton i nattklubbsljusen. Man visade sina varor inför den förtjuste polacken, som omedelbart plockade fram en fet sedelbunt med sloty som han började bläddra i.Våra tuffingar deklarerade omedelbart att han kunde sluta att bläddra eftersom man skulle ha hela bunten som betalning om det skulle bli någon affär av. Polackens omväxlande förtvivlade hårslitningar och glödande förbannelser (svåra att förstå men nog så illusoriska) sinade så småningom och affären gjordes upp och polacken försvann med en fart som borde ha verkat misstänkt. Våra plötsligt nyrika ”unga lejon” beslutade sig för att innan återfärden till hotellet fira affären med en god måltid på en bättre restaurang. Så skedde även och allt var underbart spännande. Så ville man betala för att gå hem och njuta framgången. Notan preciserad i sloty var en bagatell i förhållande till den sedelbunt man nu halade fram för att betala med. När kyparen såg sedlarna som lades upp på bordet drabbades han av en svårartad skrattkramp. Pengarna var gamla sloty som hade slutat att gälla för många år sedan och numera endast kunde användas som bränsle i kakelungnar eller andra brasor. Tablå ! Det känns skönt att med absolut sanningshalt kunna säga att det ”har blivit mycket, mycket,mycket bättre sen på gamla dar! ”

/Lennart Pettersson/

22 maj 2004

Här ses Rickey Bruch tacka tjecken Ludvig Danek efter Götagalan 1972 .

/Foto: Björn Eliasson/

Återinträdet i de stora sammanhangen!

Marknadsföring är inte alltid så enkelt. Göta på 60-talet hade inte så mycket att marknadsföra precis men i samband med att vi tog upp tävlingsverksamheten med minst en ”Götagala” på Tingvalla varje år fick vi ju skärpa oss. Vi gick väl hela vägen även om vi i början väl påminde en hel del om PT Barnum när han drog igång ”Världens största cirkus” – med andra ord vi var inte direkt blygsamma av oss.

Vi började tillsammans med Kils AIK efter att Bosse Andersson och jag hade kommit överens i Valter Frejdins kök en kväll i Kil. Uppgörelsen var enkel – vi skulle dela på utgifter och vinst och hjälpas åt med funktionärer och marknadsföring. Vi hade dessutom lagt fast en budget när det gällde omfattningen av arrangemang på på Tingvalla och Sannerudsvallen. Man kan väl säga att vi hade idrottsplatsen och Kils AIK de aktiva efter år av bra träning med Kalle Wikström. När man ser hur Göta av idag fungerar skäms man för de amatörmässiga affärsuppläggen som vi hade – å andra sidan kunde vi få ihop riktigt bra Gala med flera världstjärnor för cirka 80 000 kr, vilket var en stor budget för oss på den tiden. Normalt fick vi en publik mellan 1 500 – 3 000 personer. Detta innebar att vi gick back med ungefär 20 000 kr. Detta visste vi och det betraktades som – ja just det marknadsföringspengar för att återigen väcka intresse för friidrott och Tingvalla IP, inte bara i Karlstad utan i hela Värmland.

Kulmen kom olympiaåret 1972 när över 8 000 personer hade sökt sig till Tingvalla för att se bland andra trekejsarslaget i diskus när Ricky Bruch satte såväl Silvester som Danek på plats. Kvällens höjdpunkt var dock den sedemera klassiska ”gyllende minuten” när Britt Johansson som första kvinna i Sverige stötte kulan över 15 meter till ett massivt vrål vid kulringen och Ingemar Jernberg halvminuten senare mitt framför sittplatsläktaren gick över 5,20 i stavhopp och i och med det klarade kvalificeringen till OS och hela Tingvalla exploderade.

Gissa om en föredetting trivs idag med de galor som arrangeras på Tingvalla. Visserligen vågar jag numera inte med de intensiva känsloutbrott som hör ihop med idrott, bevittna galorna på plats – men det är inte så dumt att sitta på sin balkong tvåhundra meter från Tingvalla och på ljudet försöka tyda publikreaktionerna under tävlingens gång. Heder och tack!

/Lennart Pettersson/

21 maj 2004

Götas första kvinnliga guldlag från 1977

Häromdagen kvalade våra damer in till ytterligare en Lag-SM final genom att enkelt vinna sin grupp i Malmö. Bland nyheterna kan du läsa om bedriften, vilka som ingick i laget och vilka resultat de gjorde. Och då passar det ju alldeles utmärkt att få presentera de första svenska mästarinnorna i lag. Lag-SM avgjordes för första gången 24 september 1977 på Arosvallen i Västerås. Och Göta tog hand om det första guldet med följande historiska laguppställning och resultat;

100 m:             2. Malin Mikaelsson 12,4m
200 m:            1. Ann-Louise Skoglund 24,7m
400 m:            3. Eva Persson (Dahlberg) 60,3m
800 m:            1. Lena Bergström 2.10,2
1500 m:           1. Liz Hjalmarsson 4.33,2
100 m häck:     2. Marie Odhe 15,3m
Höjd:               3. Annika Johansson 1,68
Längd:            3. Ann-Louise Skoglund 5,39
Kula:              3. Ann-Marie Rudqvist 12,65
Diskus:           3. Ann-Marie Rudqvist 39,66
Spjut:             3. Gun Friberg 37,24

Sv Stafett:        1. Göta (Marie Redevall/Eva Persson/Malin Mikaelsson/Ann-Louise Skoglund) 2.16,6

Yngst i laget var blott 14-åriga Marie Redevall och äldst Ami Rudqvist som skulle fylla 23 år! Snacka om ungdomlig entusiasm. Totalt har det blivit femton (!) guld till damerna sedan starten 1977, det senaste bärgades 1998.

/Stefan Olsson/

20 maj 2004

Götas USA-kontakter.

Vi hade utomordentliga kontakter i USA genom vår egen platsagent i Hollywood – frilansjournalisten Lennart Cedrup. Han gick under namnet ”Köttis” i läroverket men lämnade familjens firma inom charkuteri efter studenten och gav sig in i tidningsvärlden. Under volontärtiden i Skåne kom han och två kompisar överens om att ta nya namn i stället för sina son-namn. Eftersom -rup är en vanlig skånsk ändelse på flera ortnamn tyckte herrarna att man skulle förenkla det hela. Så såg journalisterna Adrup,Bedrup och Cedrup dagens ljus ! Lennart älskade sin hemstad och åkte årligen hem på sommarsemester. Vi fick kontakt och han lovade att se till att vi fick riktiga stjärnor i friidrott till våra augustitävlingar – vad mera är han höll sitt löfte till stor nytta för GÖTA som blev både känd och erkänd som tävlingsarrangör inpassad emellan Stadionklubbarnas och Bislet-alliansens tävlingsdagar. Han kunde mycket väl ringa kl 3 på natten – ”tjänare nu är det klart- Bob Seagren kommer i sommar,hoppas att Ingemar är i form då.”

Det är typiskt för Lennart Cedrup att han efter sin pensionering återvände till Karlstad, där han beställde och betalade för den av Herman Rejers skulpterade ”Sola I Karlstad-statyn” utanför Statt.

/Lennart Pettersson /

19 maj 2004

Magnum på Jättens väg

Ingemar Stenmark växte upp på Slalomvägen i Tärnaby och bågskyttesytrarna Sjövall lär ha växt upp på Pilvägen i Vålberg. Två passande gatuadresser. Som ungomsledare i slutet av 80-talet råkade jag ut för något liknande när jag efter ett KM för högstadiet startade upp en träningsgrupp för killar i åk 9 som inte pysslat med friidrott tidigare. Bland 15-talet som nappade fanns en stor välväxt kille, Magnus Edström, som var mycket intresserad.

Magnus var 1,95 lång och vägde närmare 100 kilo och ett storämne till kastare. När jag frågade om adressen svarade han med ett finurligt flin; Jättens väg 18. Det var inte uatn att jag tyckte det passade ganska bra. Likaså gjorde NWT som några år senare gjorde ett stort reportage om Magnu sedan han som 18-åring lyckats med konststycket att vid JSM i Växjö vinna kula, diskus och spjut. En unik prestation.

Hans personliga rekord med seniorgredskapen blev 16,37 (19 år), 50,22 (22 år) resp 64,84 (20 år). Tyvärr blev karriären kort annars är både jag och hans tränare Raimo Pihl övertygade om att Magnus tillhört Sverigeeliten ännu idag. Men bli inte överraskade om det dyker upp nya Edströmmar i resultatlistorna vad det lider. Tillsammans med mångkampstjejen Åsa Hallström har Magnus en kille och en tjej som kanske går mamma och pappas fotspår vad det lider.

/Stefan Olsson/

18 maj 2004

Visste du att…

… Göta deltog i jakten på kontroller i Värmlandsskogarna under ett decennium från början av 1920-talet. Ett enda DM-tecken kan bokföras och det erövrades av Melcher Karlsson 1932.

/Anders Borgström/

17 maj 2004

Visste du att…

… även brottningen har funnits i Göta-hägnet! Det blev några DM-tecken, när Göta själva svarade för arrangemanget 1921. Tävlingen genomfördes i Karlstads Teater! Föreningens förste DM-segrare bör räddas åt hävderna: Oskar Gustafsson!

/Anders Borgström/

16 maj 2004

Ordning i plytet skall det vara – Ös på mera av mascara.

Det finns nog ingenting så roligt som att se ungdomar gå från barnaåren med stora steg mot vuxenvärlden. Detta gällde också inom Göta. Flickorna som helt plötsligt upptäckte både de besvärligheter men även glädjeämnen som det innebär att vara en ung kvinna. För att inte tala om de unga grabbarnas kaxighet och rörande målbrottsröster. Att vara tränare är en grannlaga uppgift. Ofta får man förtroenden, som inte ens föräldrarna känner till. Det gäller verkligen att hålla tungan rätt i mun. Milovan var mycket försiktig i frågor av detta slaget.

Götatjejerna mognade i takt med sin fysiska fostran. Men i en fråga uteblev mognaden och det var när det gällde att sminka sig efter träning och tävling. De flesta tjejerna tog i för mycket med resultat att de såg ut som pärlugglor i nian. Eftersom vi tog vårt ledarskap seriöst så lyckades vi ordna hjälp av sakkunnig personal som i omklädningsrummet lärde ut konsten att sminka sig utan överdrifter. Flickorna såg för övrigt tillräckligt bra ut á naturell.

Dessa faktum gjorde att de var minst sagt omsvärmade kanske i en utsträckning, som var ett aber i idrottssammanhang. Jag skall gärna medge att jag var urförbannad när en av våra duktiga löparflickor med landslagsstatus helt plötsligt började slarva med träningen. Jag påpekade detta för Milovan och fick följande förklaring: Hon hade blivit blixtkär i en ”ung man” som inte kunde finna sig i att hon flera kvällar i veckan gick till träning på Tingvalla. Han hade därför varit så hygglig och ställt ultimatum – antingen friidrott eller samvaro med honom. Det var bara att välja. Det var tur att Milovan fanns eftersom jag hade sett ynglingen i fråga utan att på något sätt bli imponerad och blotta tanken att denna ”slabb” skulle ställa ultimatum till en landslagsflicka från Göta var outhärdlig.

/Lennart Pettersson/

15 maj 2004

På denna bild från de nya friidrottsgymnasisternas första samling ses sittande Lennart Broo Sundstagymnasiet, Ulf Karlsson, Bertil Axelsson rektor Sundsta, Kjell-Åke Andersson och Lennart Hedmark. Stående fr. vä: Håkan Ahl, Staffan Bengtsson, Bo Swerneborg, Björn Eliasson, Dan Sjöstedt, Michael Persson, ?, Harry Rajamäki, Evert Paulsson, Anders Elfstrand, Göran Nilsson, Mats Lindström, Åsa Edfors, Krister Larnmark, ?, Ingela Johansson, Gun Friberg, ?.

/Foto från NWT den 31 augusti 1973/

Friidrottsgymnasiet betydelsefullt för IF Göta och Karlstad

Visste du att friidrottsgymnasiet i Karlstad har 31 år på nacken? Det var höstterminen 1973 som en försöksverksamhet drogs igång vid, i huvudsak, Sundstagymnasiet. Vad har då detta med Götas historia att göra kanske du undrar? Jo av de 23 elever som antogs till den första terminen var 20 av dem götister. Projektledare var Ulf Karlsson även han götist. Ulf hade fått hoppa in och ta över jobbet efter Lennart Hedmark som planerat och grundlagt verksamheten men som sedan flyttade till Skåne just när det skulle dras igång.

Det skall för riktighetens skull nämnas att det första friidrottsgymnasiet i Karlstad var en lokal angelägenhet. Det var till att börja en ettårig försöksverksamhet som genomfördes i samarbete mellan Svenska Friidrottsförbundet och Karlstads kommun och det var så kallad lokal antagning. Från kommunens sida var de drivande krafterna Sundstagymnasiets rektor Bertil Axelsson och fritidsförvaltnningens Kjell-Åke Andersson, inte heller de okända i Götasammanhang. Förhoppningen då i början var att verksamheten skulle utvecklas till att bli en riksangelägenhet och med facit i handen vet vi ju att så blev fallet. Andra som varit ”rektorer” för friidrottsgymnasiet är nyss bortgångne Gusti Laurell, Raimo Pihl och nu, sedan många år, Anders Borgström.

Verksamheten detta första år 1973/74 bestod i ordnade träningsförhållanden med överinseende av Ulf Karlsson. Eleverna fick också åka taxi direkt från skolan till träningen för att på så vis spara in ca två timmar om dagen i transporttid. Eleverna fick också förstärkt kost genom ett mellanmål i skolan vid tvåtiden för att orka träna direkt efter dagens studier. Regelbundna hälso- och läkarkontroller ingick också i konceptet.

Man skall definitivt inte underskatta den betydelse som denna institution haft för IF Götas utveckling och för Karlstad som friidrottsmetropol och gynnsam friidrottsmiljö. Många är de ledare och aktiva från olika delar av landet som under något eller några år bott i Karlstad och på så sätt delat med sig av sin kompetens och entusiasm till nytta för Göta. Ja en del har till och med stannat för gott.

/Björn Eliasson/

14 maj 2004

Lennart Hedmark i sitt längdhopp i OS 1972.

/Foto: Bilden från NWT den 8 september 1972/

OS i Munchen 1972

Idag skall jag berätta om Lennart Hedmark, Götas andre olympiadeltagare i Munchen 1972. Förhoppningarna om en OS-medalj för Lennart var stora innan OS. Det konstaterades i NWT att han:

”i år varit snabbare än någonsin, haft betydligt större kaststyrka och också hoppspänst. Med andra ord – Lennart har under säsongen varit klart bättre än inför Helsingfors-EM i fjol då han tog silver”.

Men så hände det som inte fick hända, vid SM i Karlskrona kom han snett i ett hopp och ådrog sig en fotskada. Lennart drog genast igång med rehabiliteringsåtgärder och han och alla idrottsintresserade svenskar hoppades in i det sista. Landslagsläkaren Rolf ”Lammet” Ljunqvist sa i NWT den 26 augusti 1972:

”Lennarts läkning går efter beräkningarna, men likväl är jag tveksam om att han kommer att vara fullt frisk när tiokampen startar. Som jag bedömer det, med den utveckling som hans skada har just nu, kommer han inte att ha kapacitet nog för mer än poängplats”.

Efter första tiokampsdagen i OS, den 7 september, tvingas NWTs utsände konstatera:

”För Lennart Hedmark blev dagen en tragedi – faktiskt ända från början (100 m på svaga 11,5 sedan han trampat luft i ett par steg) till det bittra slutet (höjdhoppet, som han avstod ifrån sedan han gjort ett provhopp). Han var visserligen inte mer nedslagen efteråt än att han kunde hålla humöret uppe, men att besvikelsen låg tung över honom var inte att ta miste på”.

Lennart tvingades alltså bryta sin OS-tiokamp inför den fjärde grenen efter att ha gjort 11,5 på 100 m, 6,81 i längd och 14,43 i kula. Men som ni vet slog han ju till året därpå och satte nytt personligt rekord i Europacupen med 8 168 poäng och med detta toppar han fortfarande Götas 10-bästa lista genom tiderna. Det resultatet hade föresten räckt till ett silver i OS som vanns av Nikolaj Avilov, Sovjet på 8 454 p som också var nytt världsrekord då. Tvåa blev Leonid Litvinenko, Sovjet 8 035 p.

/Björn Eliasson

13 maj 2004

Ulf Karlssons svenska rekord som försvann

Vid SM i femkamp 3/7 1971 i Karlskrona vann Lennart Hedmark, då representerande Hässelby SK, på svenska rekordet 3799 poäng efter serien 690-7172-22,3-4524-4.43,6. Ulf Karlsson, nuvarande förbundskaptenen, var tvåa på 3602 poäng (654-5434-22,5-4114-4.16,4), vilket också överträffade Göran Waxbergs svenska rekord från 1944 (3535 poäng). Poängen är angiven enligt den poängtabell som gällde 1971. Eftersom rekord skall föras i strikt kronologisk ordning skall ju flera rekord, som noteras efter varandra i samma tävling, godkännas. Karlskrona hade ett liknande fall några år senare, då Leif Lundmark från Skellefteå överträffade Raimo Pihls svenska rekord i spjut – 88,50 – två gånger om; först till 88,68 och därefter till 89,92. Även den gången underlät arrangerande KA2 IF att skicka in rekordanmälan för båda noteringarna, men detta ordnades upp några år senare, när felet hade uppdagats. I Ulfs fall har vi hittills inte lyckats få någon rättelse. Hans resultat var uppnådda under godkända förhållanden och uppfyller alla krav för formellt godkännande (vindnoteringarna var i längd +0,6 och på 200 meter +0,9 m/sek) och även om han höll rekordet under förhållandevis kort tid, för att vara exakt 27,2 sekunder (!) så finns det ju liknande fall internationellt: vid OS i Rom höll Formosakinesen Yang Chuan-Kwang det olympiska rekordet i tiokamp ännu kortare tid: 1,2 sekunder, men givetvis finns hans resultat med i rullorna! Precis som i Lundmarks fall 8 år senare hade dock KA 2 IF slarvat med rekordanmälningar och någon anmälan om Ulfs rekord inkom aldrig. IF Göta har stött på för att få rättelse i denna fråga, men till skillnad mot fallet Lundmark, så har rättelse inte gått att få. Detta trots att överväldigande bevisförening med bl.a. såväl tidigare som senare prejudicerande beslut på internationell och nationell nivå!

Hösten 2003 var det dags för ett nytt försök! Ulf Karlsson är i praktiken bestulen på ett svenskt rekord. Även om grenen idag är struken från mästerskapsprogram och bara noteras i den svenska rekordlistan som en ”udda” gren, där rekord ej längre noteras, så är det viktigt att den i sitt historiska sammanhang ges en korrekt utformning. Och att låta uppenbara felaktigheter bara passera följer inte friidrottens anda, där man eftersträvar objektivitet och absoluta beslut, höjd över allt som kallas ”nivåer” och ”tolkningar”. Efter ny påstötning har Svenska Friidrottsförbundet låtit meddela att den svenska tillämpningen av reglerna fram till slutet av 1970-talet inte överensstämmer med IAAF:s vad gäller den strikta kronologin. Man såg – nationellt – varje tävling som ”en odelbar helhet” och endast tävlingens bästa resultat kunde ges officiell rekordstatus. Man hänvisar till Benke Nilssons trefaldiga rekord i en och samma tävling, då han 1954 i höjdhopp först förbättrade det gamla rekordet, 205, med en centimeter till 206 varefter följde två ytterligare höjningar: 208 respektive 210. Endast hans notering på 210 cm finns med i rekordlistan. I detta fall rörde det sig alltså om samma rekordsättare – något motsvarande exempel på att någon slagit ett rekord, och därefter, i samma tävling, fått se sitt rekord slaget av en medtävlare kunde man dock inte ge. Däremot gavs ett löfte att, vid eventuell framtida sammanställning av rekordutvecklingen i alla grenar och om då man eventuellt skulle kunna tänka sig att bry sig om noteringar i grenar som avförts från rekordlistan, så skulle man kunna tänka sig att ta med Ulfs resultat i denna förteckning som ett inofficiellt rekord……men i alla götisters hjärtan är Ulf en fullvärdig f.d. svensk rekordhållare i femkamp – för vi håller oss till den internationella reglerna och godtar inga svenska ”hemsnickerier”!!!

/Anders Borgström/

12maj 2004

Anders Faager, rekordsättaren, på en bild från Götagalan 1972.

/Foto: Björn Eliasson/

Konsten att förutsäga ett rekord.

1972 var ett olympiaår – det var då München OS utsattes för ett bestialiskt terrordåd och idrotten förlorade sin oskuld. Men mitt minne handlar om helt andra saker. Göta arrangerade som vanligt sin sommargala på Tingvalla med stor publik, som har skildrats i annat sammanhang. Nu kommer det nya. Efter tävlingarna hade Lilian ordnat till ett kalas för både Götister och inbjudna gäster från när och fjärran hemma hos oss på Basvägen 16.

Vi hade trevligt och frampå kvällen blev det dans till min skivspelare i den av mig tillbygda gillesstugan (nej jag hade inte byggt den själv – ingen skulle ändå tro något sådant).Nu kommer det. Jag hade och har stort intresse för jazz och swingmusik från 30-50-talen och bland andra lade jag på rent jäkelskap på Benny Goodmans inspelning av Sing,Sing,Sing från konserten i Carnegie Hall 1937. Inspelningen tar 12 minuter och går i tempo furioso med musiker som Gene Krupa på trummor, Benny själv på klarinett och Harry James på trumpet. Ingen av gästerna besvärade sig ens med att gå upp på golvet för en dans utom två lysande undantag Anders Faager och Mikael Fredriksson båda medlemmar av det stafettlag på 4 x 400 m som Sverige skulle skicka till OS. Dessa herrar började en veritabel krigsdans i precis det vansinnestempo som låten angav och inte nog med det – de höll ut hela tiden i 12 minuter trots uppmaningar att sluta. Svetten strömmade men i övrigt kunde ingen avmattning förmärkas !! Då förstod jag att Sverige skulle göra en bra insats på 4 x 400 m, vilket de också gjorde – fyra i finalen och nytt svenskt rekord.

/Lennart Pettersson/

11 maj 2004

Sven ”Plex” Pettersson intervjuandes Ricky Bruch på Götagalan 1972 (?)

/Foto: Björn Eliasson/

Plex – räddaren i nöden!

Våra Götagalor på 70-talet var rena idyllen jämfört med dagens supertävlingar. Vi gjorde dock försök att öka publikinformationen och trivseln. Ett sådant försök var en inbjudan till Sven ”Plex” Pettersson att från innerplanen under pågående tävling intervjua segrare eller i övrigt intressanta tävlande.

Den här kvällen hade vi fått ihop ett kanonlopp på 800 m med Plachy och några bra kenyaner mot Värmlands egen Åke Svensson, som hade satt svenskt rekord på distansen och dessutom på en tid under 1,46 som var Harbigs världsrekord under lång tid. Dessutom hade vi ett juniorlopp på samma distans tidigare i programmet som uppvärmning. Kvällen flöt bra och jag satt som vanligt som speaker i hytten högst upp på läktaren och Plex jobbade proffsigt och trevligt nere på innerplanen allt var frid och fröjd när plötsligt ett startskott small av vid startplatsen för 800 m. Paniken slog sina klor i mig eftersom jag inte hade sagt ett ord för att presentera löparna. Jag slet fram startordningen ur programmet och började speaka för publiken om alla storstjärnor som fanns med i loppet och förvarnade om att det nog kunde vankas ett nytt banrekord.

Då får jag framför läktaren nere på innerplanen se ”Plex” uppföra en pantomim värdig den bästa teater- han slet sitt hår, pekade upprepade gånger med viss kraft i sitt program, skakade på huvudet och slog till sist ifrån sig med händerna och den djupaste avsky i sitt annars så vänliga anlete. När jag till yttermera visso såg en varvtid över 60 sekunder slog den hemska sanningen till med full kraft – jag hade refererat juniorloppet som kvällens galabegivenhet. I stället för Tjeckoslovakien, Kenya, Tyskland och Kristinehamn (Åke Svensson) var det en helt annan geografi som gällde Granbergsdal, Säffle, Storfors Arvika Östmark o,s,v. De stackars juniorerna ville nog helst springa och gömma sig, jag var helt tillintetgjord och publiken jublade och döpte på stående fot segraren till Plachy neröver hela upploppet! Tack och lov tog ”Plex” tag i segraren för en intervju där han pekade på att segrartiden i alla fall blev 1,55, vilket var helt godkänt. Den som idag kritiserar Götas speakers skall nog passa sig – han kunde ha blivit utsatt för ”kapten Pettersson” på 70-talet.

/Lennart Pettersson/

10maj 2004

Det kanske inte är så vida bekant

men att Stefan Olsson kan bli ettrig är sant

när argumenten tog slut

då rusa han ut

å att Sören skulle åkt med va helt irrelevant

Detta tilldrog sig någon gång i början på 90-talet. Stackars Sören Andersson har ingen del i Stefans snabba uppbrott, han blev helt enkelt bara bortglömd på lunchrestaurangen när Stefan, mitt i ärtsoppan, drog tillbaka till kansliet.

Den heta lunchdiskussionen handlade om aktivitetsstöd till barn och ungdomar där Stefan, som vid så många andra tillfällen, hade en klar och tydligt cementerad uppfattning. Den andre kontrahenten var som vanligt välartikulerad, lugn och saklig.

Goa kamraten!

/Tomas Riste/

9 maj 2004

Autodidakt

Innan Milovan Jovancic hade etablerat sig som tränare i Göta försökte vi på alla sätt att förbättra våra resultat genom idoga studier av litteratur om träning m.m. Jag själv hade läst artiklar om hur man genom mental träning och avslappning kunde förbättra resultatnivån med minst 30 % !! Det var sköna ord för ordföranden i ”Värmlands sämsta förening” eller vad vi alla fall kände oss i stunder av svartsyn.

Jag hade fått kontakt med en utövande kiropraktor vid namn Kindenäs,som bl.a. var känd i Götakretsar för den rundliga tid som han alltid lade ner på sina lopp över 10.000 m. Alltnog- jag framförde mitt ärende. Kunde han tänka sig att mot ett minimalt arvode lära ut avslappning till våra ungdomsidrottare någon träningskväll i Idrottshuset på Sundsta ? Jo men visst, det var inga problem utan vi bestämde tid nästa träningskväll. Sagt och gjort på kvällen presenterade jag kiropraktor Kindenäs som en av landets ledande experter på avslappning och mental träning för en lika häpen som förväntansfull skara killar och tjejer. Kindenäs drog igång direkt- Deltagarna fick lägga sig ner i en rad på hallgolvet där de sedan fick höra en lååångsaam och söömniiig röst beskriva att de låg på en varm sandstrand vid havet där dyyyningaaarna ruuuulllade in mot laand. Allting var sköönt och uuunderbaart och de kunde känna vääärmeeen i kroppen och tuuuunga armaaar sooom man inte kuuundee lyyftaa.

Vid denna tidpunkt började snarkningarna öka i styrka och snart sov hela gänget en djup och stärkande sömn. Man var så långt inne i Morfeus rike att det inte gick att utan avsevärda svårigheter väcka ”träningsnarkomanerna” igen. Då konstaterades utan svårighet att vidare träning var meningslös eftersom alla var för sömniga för att träna vidare !

/Lennart Pettersson/

8 maj 2004

Det hängde på ”järsgår’n”

När jag i denna spalt den 21 april berättade hur Ingemar Jernberg och Lennart Hedmark var de två götister som lyckades ta sig till OS i Munchen 1972 lovade jag att berätta hur det gick för dem där. Jag ska idag börjar med att berätta hur det gick för Ingemar Jernberg, Götas stavhoppare.

OS i Munchen för 32 år sedan var på många sätt ett spekatkulärt OS. Det mest överskuggande minnet kanske ändå är terroristattacken på Israeliska OS-truppen som resulterade i ett antal dödade aktiva, terrorister och säkerhetsmän. När det gäller de svenska insatserna i stort så är det framför allt Gunnar Larsson och Ulrika Knape som med sina guldmedaljer sitter kvar i minnet. Men även på friidrottssidan hände det saker som man för alltid kommer att minnas. Det var här som finländaren Lasse Virén ramlade under 10 000 m finalen, reste sig och vann efter en fantastisk avslutning. Även Sverige hade ett antal friidrottare som det inför OS fästes stora förhoppningar på, bland andra Anders Gärderud, Kjell Isaksson och Ricky Bruch. Gärderud fick spagetti i benen under hinderförsöket och Isaksson klarade inte ingångshöjden i stavkvalet. Däremot lyckades Ricky ta en bronsmedalj i diskus med ett kast på 63,40. Sveriges första OS-medalj i friidrott på 20 år!

Som jag tidigare berättat hade Götas stavhoppare Ingemar Jernberg i sista stund lyckats klara sin OS-biljett. I stavförsöken på OS hoppade han under kvalhöjden 5,10 i sina två första hopp och i det tredje rev han hårfint. Trots detta fick han efter jurybeslut hoppa i finalen, bland annat tillsammans med den andre svensken Hasse Lagerqvist. I finalen lyckades Ingemar klara 5,10 vilket gav honom en niondeplats. Lagerqvist blev sjua på 5,20. Segrade gjorde östtysken Wolfgang Nordwig på 5,50 vilket då också var olympiskt rekord.

Det var en stormig stavtävling, framför allt innan den ens hade börjat. Det handlade om godkända och icke godkända stavar. Bruna stavar skulle det vara enligt Internationella Friidrottsförbundet. Många i världseliten, bland andra tvån i OS amerikanen Bob Seagren, hades börjat hoppa med blåa stavar vilka alltså inte skulle godkännas i Munchen. Det handlade om skillnader i stavarnas vikt och styvhet. Det var mycket bråk om detta in i det sista och till slut blev det inkonsekvent tillämpat och tävlingen ansågs av vissa som en skandal. Detta förringar dock inte Ingemars OS-insats.

/Björn Eliasson/

7 maj 2004

Detta är ett av de hotell i Opatija som Göta bodde på vid träningslägren i Jugoslavien under 1970-talet. Jag kommer dock inte ihåg om just detta är Hotel Palme.

/Fotor: Björn Eliasson/

Frestelserna var serverade på bricka

När Göta började med sina träningsresor till Jugoslavien (Rijek, Opitija m.fl platser) gällde det att hålla ett gott öga på gossarna i övre tonåren, som ju hade frestelserna serverade på bricka i snart sagt varenda livsmedelsaffär. En av de första resorna var jag reseledare och min kära hustru Lilian deltog också för att se hur präktiga ungdomar vi hade i Göta men även för att sola för eget nytta och nöje.

Så inför hemresean och i förebyggande syfte samlade reseledaren (d v s kapten Pettersson) alla deltagare på Hotel Palme i Opatija, utom hustrun som gjorde de sista inköpen tillsammans med några andra fruar. Maken till brandtal har nog aldrig hörts i den matsalen. Jag påpekade att för idrottsföreningen Göta på träningsläger var det otänkbart att försöka smuggla starkvaror, när man dessutom var underårig. Detta skulle betraktas mycket allvarligt och bestraffas hårt.

När vi på hemresan kom till Göteborg med färja klockan tre på natten och alla sov i bussen kom ”Svarta Gänget” ombord för att se om det fanns några snälla barn! Med mitt brandtal på Hotel Palme i god åminnelse klev jag fram och presenterade mig som reseledare och dessutom kapten Pettersson vid Kungliga Värmlands Regemente. Jag påpekade att jag hade allvarligt varnat för varje tendens till smuggelförsök och att vi dessutom var en av landets främsta friidrottsföreningar som sannerligen inte hade det minsta lust att bryta ner en veckas träningsresultat med spritens fördärvliga gift när tävlingssäsongen stod för dörren och så vidare. Jag kunde därför personligen gå i god för frånvaron av varje smuggelgods!! Tullpersonalen inklusive schäferhundarna tittade först på mig och sedan varandra och skakade på huvudena. Sen tog den äldste till orda:

– Tag du kapten Pettersson din djävla buss och sovande elitidrottsmän och far raka vägen till Karlstad, godnatt!

Min glädje över tilltron till mitt ärliga utseende varade ända tills jag kom hem och öppnade min officerspacklåda av plåt som, Lilian hade packat – överst låg tre liter Slivowitz, det vill säga Jugoslaviskt plommonbrännvin!

/Lennart Petterson/

6 maj 2004

Berra Gullö på den tid det begav sig. Här på ett träningsläger i Rijeka Jugoslavien i mitten på 1970-talet.

/Fotor: Björn Eliasson/

”Berra”-sportchefen som inte blev löpare

Just nu avgörs Hockey-VM i Tjeckien. Ett evenemang som bara kan följas av dem som har TV3. Vad många kanske inte känner till är att sportchefen för nämnda kanal har sina rötter i Göta. Per-Anders Gullö eller ”Berra” som han kanske är mer känd som i götaleden har varit sportchef under hela kanalens livstid. Tack och lov syns han inte så ofta i bild men man kan då och då höra hans ljuva stämma i samband med de olika tittartävlingarna.

”Berras” friidrottskarriär blev inte så mycket att skryta över. Hans största merit var nog att han var klasskamrat med Liz Hjalmarsson. Även om träningsfliten inte alltid var total så var Berra alltid första att anteckna sig när listan för vårens träningsläger sattes upp. Han missade ogärna resorna till forna Jugoslavien. En vinter, jag tror det var 1973-74 bestämde sig ”Berra” för att satsa stenhårt på medeldistans även om kroppen egentligen var bättre lämpad för andra grenar. Han tränade själv genom att varje dag springa tur och retur Tingvalla – Bryngfjordsbacken i Skåre. En nätt tur på ca 15 km. I mitten av maj blev det dags för årets första testlopp på Tingvalla och som vanligt var nyfikenheten stor efter en lång vinters träning. Distansen var 1000 m och totalt var det nog tjugotalet löpare av olika ålder och nivå till start. Den då 15-årige ”Berra” gick ut hårt men stumnade rejält och fick se både undertecknad som var 12 år och blott 9-årige Per Nilsson passera på upploppet. Därmed tog löparkarriären slut, nästa gren blev kulstötning, men inte heller där blev det några stora framgångar.

Men som sportchef på TV3 har Per-Anders ”Berra” Gullö verkligen lyckats!

/Stefan Olsson/

5 maj 2004

USA – träningens vara eller inte?

Under 70-talet, liksom idag, var det på modet att lovande friidrottare skulle studera i USA och helst med hjälp av ett s.k scholarship d.v.s. ett stipendium från skolan i fråga som ett stöd, inte minst till lovande idrottsungdom från när och fjärran. Styrelsen i Göta var väl inte helt frälst för idén men var efter ringa förmåga ändå med och gav stöd till sådan verksamhet inte så sällan tillsammans med föräldrarna i fråga.

Nåväl – ibland gick det bra men lika ofta gick det helt snett. Den ende som jag direkt kan säga har min fulla beundran är Ingemar Jernberg, som efter vad jag minns ensam tillbringade 7 år i Albuquerque i New Mexico och dels utvecklades som stavhoppare (två olympiader) och dessutom kom hem med en ”Masters” som bevis på framgångsrika studier. För övrigt gick det inte alltid som man hade förväntat sig bortsett från att unga människor mognade och fick ökat självförtroende, vilket är ett gott resultat i sig självt.

Olav Dille skickades till Utah och den skola där bl.a. Silvester var lärare i kast. Vår förhoppning var att han skulle ta det sista klivet upp i eliten. Olav Dille kom tillbaka som en framstående handbollsmålvakt i stället för Herr Bruchs arvtagare – men Helton klagade inte! (se 100-årshistorien från den 14 mars). Åsa Edfors var riktigt duktig på 80 m häck och en lovande ung framtidstalang. Hon for till Washington och kom tillbaka som en suverän jazzdansare!! Anders Gärdeborn håller jag fortfarande för det största medeldistanslöfte som Sverige har haft efter Gärderud. Efter hans avresa för vinterträning i USA var det ganska tyst men till sist spred sig ryktet att han tillämpade intervallträning ner till botten och upp igen i Grand Canyon, vilket knappast kan anses formbefrämjande.

/Lennart Pettersson/

4 maj 2004

En stark Kosken

Peter Koskenkorva var en löpare med en speciell aura och ett härligt självförtroende. Dessutom osvensk i profilen med sin i alla lägen friska satsning. 1990 vann han SM-guld på 1500 m hemma på Tingvalla. Under kommande vinter åkte han till Australien för ett tre månaders långt träningsläger med övriga svenska löpareliten. Väl hemma i Sverige var det dags för Terräng-SM som detta år avgjordes i Skövde.

”Kosken” var bevisligen i kanonslag och självförtroendet på topp. Favorit på korta banan, 4 km, var nog ändå Jonny Danielsson som vid denna tidpunkt tillhörde europaeliten på 5000 m och varit i OS-final i Seoul några år tidigare.Men det inspirerade bara ”Kosken” som stack iväg från start. Ingen vågade eller orkade hänga på och avståndet till Jonny och de andra växte hela tiden. På andra varvet sprang ”Kosken” och hejade på och snackade med publiken. Sista biten in mot mål vände han sig, konstaterade att konkurrenterna var mer än 100 m bakom och sprang baklänges in över mållinjen (som Björn Dählie i OS 1994). När de övriga spurtade mot mål i kampen om silver och bronsmedaljer stod ”Kosken” redan och höll segerintervju.

Jag hade förmånen att se uppvisningen på plats och var då helt övertygade om att ”Kosken” skulle ha möjlighet att sätta svenskt rekord både på 1500 m och 5000 m. Dessvärre blev det här loppet kulmen på Peters karriär. Året efter bestämde han sig för att lämna Göta och flytta till Stockholm och Mälarhöjden och den form han hade våren 1991 kom han senare aldrig i närheten av.

PS. Vi kan konstatera att ”Kosken” den gågna helgen, 37 år gammal, kom på 7:e plats på terräng-SM:s 12 km-bana och på 16:e plats på 4 km banan.

/Stefan Olsson/

3 maj 2004

Liz Hjalmarsson vinner 800 m före Ann Larsson vid SM i Karlstad 1975

/Bilden tillhör: Björn Eliasson

Sensationsseger på SM 1975

Liz Hjalmarsson är en Götist som tävlat längre än de flesta, dessutom har hon representerat Sverige i landskampssammanhang ett otal gånger. Jag är inte helt säker på exakt när hon började tävla och exakt när hon slutade (om hon ens gjort det än) men hennes aktiva karriär sträcker sig i alla fall upp mot 30 år. Jag kan hitta henne i Götas statistik från 1973 och 1992. 1973 sprang hon 100 m på tiden 14,1 och 1992 gjorde hon ett maratonlopp på 2,45,05 – snacka om brett spann!

Men det var egentligen inte det jag skulle berätta om idag. Jag skall berätta om Liz verkliga genombrott som kom på stora SM i Karlstad 1975. Tidigare under säsongen hade hon deltagit vid JSM på både 400 m och 800 m utan att det gått särskilt bra. Hon fick bland annat stryk av GKIK:s Ann Larsson. När det var dags för SM-final på Tingvalla i augusti så stod den då blott 16 åriga Liz på startlinjen bl a tillsammans med klubbkompisen Lena Bergström. När löperskorna kom in på upploppet så var det framför allt mellan Ann, Lena och Liz det handlade. Denna gång nöjde sig inte Liz med att få stryk av Ann. Under hemmapublikens jubel spurtade hon ifrån alla motståndare och tog SM-guld på 800 m med tiden 2.06,7 med cirka en sekunds marginal till tvån Ann Larsson. Trea i loppet blev Lena Bergström.

Bilden ovan är målfotot från Liz guldlopp 1975 som tagits med den eltidtagningsanläggningen som jag berättat om tidigare i denna spalt. Detta är en unik papperskopia från målkameran. Anledningen till att jag har detta foto i mina ägor är också lite speciell. De filmer som kom från målkameran var endast negativ som avlästes i en speciell apparat. Direkt efter SM-tävlingarna skulla alla negativ skickas till SFIF för specialkontroll av Lennart Juhlin. Men natten innan negativen skickades till Stockholm ”lånade” jag dem och kopierade några av dem i mitt eget mörkrum.

/Björn Eliasson/

2 maj 2004

Götas terräng-SM logotype 1993 SM-symboler

Vad kan passa bättre än att presentera logotypen som Göta använde vid terräng-SM 1993 så här i terräng-SM tider. Symbolen är framtagen av samma person som designat gamla GötaJoggen-loggan, tyvärr har jag nu glömt namnet.

Terräng-SM 1993 arrangerades av Göta och avgjordes på Skutberget 24-25 april i ett strålande försommarväder, även om det såg mörkt ut in i det sista. (Läs mer om detta i Stefan Olssons historia från den 29 april). Arrangemanget fick mycket god kritik från förbundets sida bl a lyckades vi imponera på Lennart Juhlin genom att vid målgången använda en eltidtagningskamera med tillhörande målfoto så att placeringarna blev korrekta. Dåvarande förbundsordföranden Grön lovordade också arrangemanget i tidningen Friidrott.

/Björn Eliasson/

1 maj 2004

Lena Bergström på Stockholms Stadion i mitten av 1970-talet.

/Foto: Björn Eliasson

Vägen tillbaka 2

Nästa ljuva minne från Götas väg tillbaks innefattar Lena Bergström, en flicka utrustad med ett lejonhjärta i varje tävlingssituation. Nu skulle hon göra debut i en tävling i Kil på 100 m. Lena hade blivit lottad att starta på bana 1. Det gjorde hon också – dessvärre gick hon i mål på bana 6, vilket småkitsliga bandomare påstod inte skulle vara tillåtet, mitt påpekande att detta spelade mindre roll eftersom hon låg sist rönte ingen som helst förståelse. Lena var min absoluta favorit och jag brukade predika att hon och Anders Kortfält hade samma egenskap d.v.s. fanns de med i täten när upploppet började så var loppet vunnet oavsett vilka de andra löparna voro!! Det stämde inte till 100 % men väl till 90 %,vilket inte är så tokigt det heller!

/Lennart Pettersson/

30 april 2004

Dä ä te å känne fôlk

Det var väl 1959. Vår gamle olympiske spjutfinalist Knut ”Favör-Fredrik” Fredriksson hade, tillsammans med vår unge landslagssprinter Stig Fallberg, tävlat i Borås och båda hade försvarat Götas färger på ett utmärkt sätt. När de sedan skulle ta in på hotellet sa den försynte, men uppenbarligen något idrottsintresserade portiern:

– God afton och välkomna – ja, jag hörde att det gick bra för herr Fredriksson idag! – Nä, men hej du! Jaså, känner du mig du?

/Anders Borgström/

29 april 2004

Efter regn kommer sol

Vi har nästan undantagslöst haft en vansinnig tur med bra väder i samband med våra stora arrangemang. Åtminstone under de senaste trettio åren har vädergudarna varit på vår sida. Men det har då och då sett riktigt kritiskt ut. Så var det i samband med Terräng-SM på Skutberget i slutet av april 1993. På torsdag och fredag innan tävlingarna fullkomligt vräkte regnet ner. Banchefen Teddy Jonasson fick tillsammans med sina medhjälpare Sören Andersson och Lars Söder göra tillfälliga diken för att leda bort de värsta mängderna vatten. När vi lämnade Skutis sent på fredagskvällen efter de sista prepareringarna öste det fortfarande ner. Och framför oss hade vi två dagars SM-tävlingar.

När vi kom till tävlingsplatsen på lördagsmorgonen hade regnet upphört och istället ersatts av en dimma i bästa Lutzenklass, man såg knappt någonting. Men sedan skedde väderundret. Precis lagom till första start kl 11.00, jag tror det var manliga veteranerna, bröt solen igenom och skingrade dimman. Resten av dagen bjöds på ett underbart försommarväder och Kallstasola sken som vanligt från en klarblå himmel. Det myckna regnandet hade även positiv betydelse, vi fick mycket beröm för tungsprungna och utslagsgivande banor.

/Stefan Olsson/

28 april 2004

När guldet blev till sand

Göta var, i slutet av 60-talet och början av 70-talet, av ekonomiska skäl tvungna att söka kreativa lösningar på snart sagt allt. Vid ett Junior SM på Sollentuna IP hade jag lyckats ragga upp gratis inkvartering i en gammal herrgård som tillhörde försvaret och som min gode vän Kapten Andersson hade nyckel till. Vi medförde sovsäckar och viss ”nödproviant” men inkvarteringen upplevdes som ganska ”spännande” och klagomålen var få.

Våra verkliga slagnummer var Ingemar ”d´Artagnan” Jernberg, som då tillhörde musketörerna ”Atos” Isaksson, ”Artemis” Lagerqvist och ”Portos” Blomqvist, dessutom hade vi Olav Dille, som genom åldersklasserna hade tagit för vana att utradera Herr Bruchs svenska ungdomsrekord samt och synnerligen. Dessutom räknade vi med att tjejerna skulle placera sig bra både här och där. Man skall aldrig oreserverat tro på framgången!

Olav Dille skulle demonstrera hur man graciöst hoppar ned från en herrgårdstrappa. Han stukade foten så att han knappt kunde gå – där fick två guldmedaljer vingar!! Ingemar ”d´Artagnan” skulle komma efter först på söndagen då han skulle tävla och hade fått lov att göra detta, Han gick in i tävlingen när alla andra hade rivit ut sig, beordrade höjning av ribban 10 cm och rev ut sig i ”tre raska!” Av tjejerna hade Gunilla Collander en hemsk upplevelse. Hon skulle springa final på 400 m mot bl.a. Elisabeth Randerz från MAI, som då var landslagsflicka på distansen! Gunilla som hade Sveriges vackraste och effektivaste löpsteg öppnade optimistiskt och vid 200 m ledde hon loppet med cirka 20 m! Ännu när hon svängde in på upploppet ledde hon stort med 10 m före Randerz. Folk som började ana en sensation tjöt som vargar något som Gunilla helt missförstod. Hon trodde att folk hejade på Randerz för att denna var på väg att gå om! Gunilla ledde fortfarande vid ”längdhoppsgropen” men nu bara med 5 meter, varpå hon stannade och blev stående på sin bana och såg sig om! När Randerz sprang förbi löstes krampen för Gunilla och hon sprang i mål som tvåa eller möjligen trea. Gunilla var en mycket stor talang, vilket inte är konstigt alls när man vet att hennes pappa hette Roland Collander själv framstående idrottsprofil inte minst inom militär idrott.

/Lennart Pettersson/

27 april 2004

24 år sedan GötaJoggen föddes

Idag är det nästan på dagen 24 år sedan första upplagan av Götajoggen gick av stapeln. Lördag 26 april 1980 kommer för alltid stå inskrivet i Götahistorien som ett viktigt datum. Med Götajoggen kom nämligen föreningen att få helt andra ekonomiska förutsättningar än under 70-talet. Upphovsman till loppet var förstås Ulf Karlsson som på semestern i Danmark året innan upplevt en massvandring för vanliga människor.

Timingen var extremt god för samtidigt kom joggingvågen insvepande från USA med våldsam fart. Således startade såväl Stockholm Marathon som Göteborgsvarvet året innan Götajoggen. Och succén i Karlstad var given redan första året. Mycket beroende på att Ulf lyckades engagera NWT som huvudsponsor för loppet. Dåvarande sportchefen Jan Lilja tände på alla cylindrar och tidningen bidrog verkligen till marknadsföra Götajoggen. Dessvärre gick Jan Lilja bort på vintern och fick tyvärr aldrig folkfesten.

För en sådan blev det. Närmare 2500 deltagare fanns vid starten på Norra Fältet på lördagseftermiddagen. Och likt en djurhord på savannen gav de sig iväg för att efter ett par hundra meter mötas av den lilla, trånga bron vid grind 7. Det tog förstås tvärstopp men det satte inte ner humöret på löparna. Inte heller kaoset vid målgången fick deltagarna att ledsna. På grund av kommunalstrejken det året var målgången förlagd strax utanför Tingvalla IP vilket i sin tur innebar att vi bara hade en enda målfålla. Snacka om kö!

Men som sagt, succén var total, humöret strålande och en folkfest i Karlstad var född. Och med 24 års perspektiv kan vi nog lugnt konstatera att Götajoggen är en av Ulf Karlssons bästa idéer.

/Stefan Olsson/

26 april 2004

Vilken stafettsensation !

Den här storyn handlar om stafettlaget som egentligen inte skulle få delta men sedan svarade för en av föreningens största sensationer någonsin. P16-kvartetten på 4×100 m fick vara med tack vare att Stafett-SM gick hemma på Tingvalla. Att kosta på dem resa och logi ansågs fullständigt onödigt. Och det är klart, ett par veckor före tävlingen var inte ens laget komplett. Två sprinters, Bo-Halvar Halvarsson och Johan Sjölin fanns att tillgå och diskuskasatre Göran Lindholm lovade att ställa upp för den goda saken. Fjärdemannen Viktor Gojcevic hittades på Mörmoskolan i samband med en skoltävling några veckor innan. Några gemensamma träningar blev det innan det var dags på allvar, så förutsättningarna kunde onekligen ha varit bättre.

Trots lite darriga växlingar i försöken räckte det överraskande till en finalplats. Väl där hade kvartetten bestämt sig för att visa götaledningen med ordförande Bengt Planting-Gyllenbåga i spetsen vad man egentligen gick för. Diskuskastare Lindholm startade rasande bra, Bo-Halvar som var sverigebäst gjorde en svettig raka och skickade ut Johan i klar ledning. Johan försvarade ledningen och nykomlingen Viktor hade säkert fem meters ledning när han fick pinnen. Som vanligt hade de flesta föreningar sina starkaste kort på sista sträckan och med 30-talet meter kvar var Viktor inte helt oväntat upphunnen. Men på något mirakulöst sätt lyckades han svara på attackerna, hålla undan och vinna guldet med en hundradels marginal. Segertiden 45,32 stod sig i många år som distriktsrekord och grabbarna fick välförtjänt uppskattning efteråt. Och jag tror minsann att ordförande Planting-Gyllenbåga hade en tår i ögat vid prisutdelningen.

/Stefan Olsson/

25 april 2004

På stålskodd fot

Hastighetsåkning på skridskor är en sport med gamla anor i Göta. Redan på 1910-talet hemfördes en rad DM-tecken, där vi gör en speciell notering för Oscars Starcks seger på 500 meter 1918. 34 år gammal hemförde han titeln med tiden 59,2. De två namn, som noterade de största framgångarna i Göta-dressen var Ragnar Kjellin och Axel Johansson (Jungeröd). Axel var, redan när han kom till Göta från lokalkonkurrenten Mariehov 1936, en etablerad stjärna med SM-guld och svenskt rekord på meritlistan. Under Göta-tiden hann han bland annat representera Sverige vid OS 1936 i Garmisch-Partenkirchen. Bästa OS-placeringen kom på 500 meter, där han med tiden 46,1 blev 18:e man. Han var dessutom en god friidrottare med ett tiotal DM-tecken.

/Anders Borgström/

24 april 2004

Vägen tillbaka.

Det ligger ett särskilt nöje att tänka på när Friidrotts Göta reste sig ur förnedringen och skapade sig en plats bland de bästa föreningarna igen i Sverige. För en före detting framstår det så här i efterhand som ett mirakel designat Jovancic.

Jag tänker på hur tjejlaget gick ”stångrakt” genom seriesystemet upp i eliten. Marschen inleddes i Mellerud där vi vann med mycket stora siffror. Nästa förvarning om vad som skulle komma var stafett SM i Göteborg. Att Göta skulle ha något att hämta i ett SM gentemot MAI och GKIK var ju bara löjligt. Dock inte löjligare än att tjejerna kutade hem en bronspeng på 4X100 m på första tävlingsdagen!

Efter tävlingen åkte jag med laget hem till min svåger och svägerska, där vi skulle få övernatta gratis på Gullheden och även bjudas på kvällsmat. De fyra nykorade bronsmedaljörerna skulle ligga tillsammans i familjens mycket breda dubbelsäng i sängkammaren. När flickorna hade krupit till kojs satt min svåger och jag uppe och ventilerade våra chanser nästa dag över en liten läskedryck, när vi till vår förskräckelse får höra högljudda snyftningar från sängkammaren. Efter att ha knackat på fick vi mellan snyftningarna veta att laget var förtvivlat över att bara ha tagit en bronspeng!!! Det var ju inte så svårt att tipsa om att man kunde förbättra situationen på 4 x 200 m nästa dag. Det gjorde man också med besked genom att ”norpa” silvret!

/Lennart Pettersson/

23 april 2004

Diskvalificerade för osportsligt uppträdande

Junior-DM i friidrott 1964 gick i Säffle. Arrangörernas alltiallo var Rolf Hallberg. Speaker, starter, tävlingsledare, prisutdelare, jury – allt i ett! Ja, Götas friidrott var inte så stark, men några aktiva hade vi på plats. Något underlag för ett stafettlag i svensk stafett (100+200+300+400) hade vi knappast, men friskt vågat. Det var ju bara tre lag med. Sifhälla (Säffle), Örnen (Charlottenberg) och så Göta. Göta mönstrade följande lag: 100 metersträckan löptes av Kenth Johansson, spjutkastare med kapacitet för c:a 13,5, 200 meter: Thomas Lundberg – Sveriges långsammaste stavhoppare, god för 27, om vinden blåste från rätt håll. 300 meter: Undertecknad: utpräglad allergi mot distanser över 200 meter, påtagliga mjölksyrekänningar vid blotta tanken på längre distanser. På sista sträckan, 400 meter: Ulf Karlsson, lagets ankare. Den ende, som ”var något att ha”.

Stafetten blev dramatisk, men inte i kampen om placeringarna. Örnen hade ett bra lag och var långt före Sifhälla i mål, som i sin tur var än längre före Göta. I Örnen hade dock tredje sträckans löpare så god fart in mot växlingen att han krockade med sin lagkamrat och höll upp den fria handen som skydd, så att sista sträckans löpare fick en knuff, så att han nästan tappade balansen. Vad gäller Göta, så borde egentligen insatsen förbigås med tystnad, men…. Efter tre sträckor, där kvalitén på oss löpare var synnerligen medioker, så var vi hopplöst akterseglade, trots att vi tre inledare faktiskt gjorde så gott vi kunde. Vilja men inte kunna…. På fjärde sträckan kanske Karlsson tog det lite lugnare. Han tog sig tid att på upploppet vinka till glada klubbkamrater på läktaren, men man måste ju vinka med båda händerna, så han stoppade stafettpinnen i munnen…

Resultat: Sifhälla vann, Örnen och Göta diskades. Örnen för att sista sträckans löpare hjälpts igång med en knuff och Göta för osportsligt uppträdande! Insatsen från Göta gav en helsidesrubrik i Säffletidningen – det var visst Hallberg själv som skrivit artikeln. Han var inte nådig i kritiken mot de två blivande förbundskaptenerna! Karlsson och jag läste artikeln. Skrev ett brev i ilska och det blev det bästa brev vi någonsin ångrat…. Som tur var postades aldrig detsamma!

/Anders Borgström/

22 april 2004

Ta det som blir över ni!

På 70-talet var Värmland mycket framstående inom friidrotten både i ungdomsklasserna och junioråldrarna. Vi brukade utan större svårigheter göra rent hus när det drog ihop sig till SM-tävlingar och Svealandsmästerskap. Stommen i Värmlandslagen utgjordes fär det mesta av Göta och Kils AIK. Jag behöver bara nämna Ingemar Jernberg ,Olav Dille Lars Lilja, Anders Gärdeborn Lena Bergström, Ann Louise Skoglund m. fl. Ulf Borg, Åke Olsson, Tapio Koivumaaa samt inte minst Jan Åke Halth, som ju i stort sett var ett eget svårslaget idrottslag med flera löpgrenar där han sopade banan med vem som helst.

Vid det här tillfället gick tävlingen av stapeln på Stockholms Stadion en lördag-söndag. I vanlig ordning tog värmlänningarna för sig ordentligt med medaljer i olika valörer ofta av den gyllene sorten. Stockholms förhoppningsfulla ungdomsidrottare hade inte haft så mycket att säga till om och ilskan var stor och brinnande. På söndagen hade värmlänningarna tävlat färdigt ganska tidigt och drog sig till sin buss för att påbörja hemfärden höljda av ära och framgångar. Detta uppmärksammades av några retsamma gossar som öppnade ”mathålet” och skrek något om att det var typiskt för fega ”bönner” från Värmland att sticka hem i förväg. Ulf Borg som kunde svara inte bara för sig själv tog upp den kastade handsken med sin kommentar. ”Nu har vi värmlänningar tagit de medaljer vi anser vara något värda och som vi hade bestämt oss för att lägga beslag på – nu kan Ni få tävla om resten på er resultatnivå – vi åker hem !”

/Lennart Pettersson/

21 april 2004

OS-klar

Precis som i år var 1972 ett OS-år och olympiaden skulle avgöras i Munchen. Inför 2004-års olympiska spel i Athen är det väl tveksamt om det blir någon götist som kommer att delta, om man inte räknar ledare förstås. Inför Munchen-OS var det åtminstone två götister som var aktuella nämligen Lennart Hedmark (som vi skrev om här den 19/4) och stavhopparen Ingemar Jernberg. Ingemar hade vid flera tillfällen under våren/sommaren jagat OS-kvalgränsen som var 5,20 utan att lyckas. Mot slutet av sommaren precis i sista stund hittade han dock formen. Bruno Törnqvist skrev i VF:s OS-bilaga följande:

”När Ingemar 31 juli på Tingvalla för första gången sprätte över 5,20 visste hemmapubliken inga gränser för att uttrycka sin beundran. Han åstadkom årets jubel. Alla var så glada å hans vägnar och den som fanns på plats glömmer säkert inte i brådrasket Ingemars uppsyn och hans lyckliga minut.”

Men OS-biljetten var inte klar i och med detta. Han var först tvungen att slå ut sin värste konkurrent Jan-Erik ”Blomman” Blomqvist från MAI. Bruno skrev vidare:

”Vid de blåsiga SM-tävlingarna i Umeå satte dock Ingemar stopp för alla vidare diskussioner. Han agerade klokt och visade där att han var mogen som olympiafarare. Thrillern Jernberg-Blomqvist var framme vi slutscenen.”

Ingemar slog alltså Blomqvist på SM och fick därmed sin OS-biljett. Nu var han den andre Jernbergaren att delta vid ett OS, hans farbror är nämligen skidåkaren Sixten Jernberg.

Ingemars personliga rekord i stav är 5,36 som han satte några år senare, närmare bestämt 1976, det leder han fortfarande Götas bästalista med. Ingemar tillbringade också många år på stipendium i USA där han studerade till ingenjör.

Hur det gick med götisternas OS-satsningar berättar vi längre fram under året, i denna spalt.

Ingemar Jernberg jublar efter att ha klarat 5,20 i stav.

/Foto: Värmlands Folkblad

/Björn Eliasson/

20 april 2004

Kasta ankare

Under Götadagen den 6 april träffade jag Ulf Karlsson. Vi pratade om ditt och datt och bl.a. berättade han att han var på väg att skaffa sig en motorbåt. Vi drog oss då till minnes en händelse som utspelade sig 1988.

Det var så att Ulf hade lovat hustru Cia att göra något speciellt för sina tre pojkar innan han drog iväg till OS i Seoul. Han kom på den lysande idén att de skulle ut och fiska på Vänern. Ulf visste att jag hade en liten plasteka vid min sommarstuga i Skattkärr så han ringde mig och frågade om jag kunde åka med dem ut på en fisketur. Tyvärr så hade jag någonting annat inplanerat den dagen Ulf föreslog så jag sa i stället att ”du kan väl ta båten själv”. Ja det kan jag väl, svarade Ulf, men då måste du instruera mig hur allt fungerar. Sagt och gjort, Ulf kom ut till mig en kväll, jag instruerade honom om hur man startade motorn, var det fanns ankare, flytvästar etc.

De fyra killarna åkte glada i hågen ut ett par dagar senare för att dra gammelgäddan. De hittade en fin vik att ankra i. Ulf plockade fram ankaret och kastade det i sjön. Problemet var att han inte hade bundit i någon tamp, det hade jag inte instruerat honom om att man måste göra. Så han kastade bokstavligt talat ankaret i sjön! Om de fick någon fisk förtäljer inte historien men jag fick i alla fall ett nytt ankare. Och det viktigaste av allt, Cia var nöjd med att Ulf hade ägnat en hel dag åt pojkarna!

/Janne Svenssohn/

19 april 2004

Lennart Hedmark och Ulf Borg

/Foto: Björn Eliasson/

På bilden ovan är det Lennart Hedmark som ses kämpa mot Kils Ulf Borg. Loppet genomförs på Sannerudsvallen i Kil där man just fått nya allvädersbanor, så det bör vara i mitten av 70-talet. Distansen kan ha varit 110 m häck eller 100 m slätt där de båda var mycket duktiga. Lennart tävlade för Göta från slutet av 60-talet och till mitten av 70-talet, även om han flyttade till Skåne 1973. Betydligt senare, efter sin aktiva karriär, kom Lennart tillbaks till Karlstad och har under många år arbetat som gymnastiklärare vid stadens gymnasieskolor.

Lennart var i första hand 10-kampare där han fortfarande leder Götas ”10-bästa genom tiderna lista” med sina 8168 poäng från 1973. Som internationellt duktig 10-kampare återfinns han naturligtvis också på diverse enskilda grenaren i götalistan:

400 m: 49,80 (10:a)

110 m häck: 4,73 (2:a)

Stav: 4,40 (5:a)

Längd: 7,49 (5:a)

Kula: 15,95 (8:a)

Diskus: 50,22 (8:a)

/Björn Eliasson/

18 april 2004

Klartext var ordet!

Martin Jansson kom 1917 till Karlstad som Värmlandsidrottens tränare. Sent på hösten 1919 utgav Göta en 15-årsjubileumsskrift, där Martin gav omdömen om sina Göta-adepter. eric ”Pampen” Borgström hade under året skördat framgångar, då han noterade 57,80 i spjut och med det resultatet parkerade sig på andra plats i den svenska årsbästalistan. Meroterande segrar i Malmö (Lemming), Örebro (Häckner) och Oslo (Löwland) men SM på hemmaplan gav fjärdeplats på blekt resultat. Uppenbarligen gav den talangfulle ynglingen sin tränare och sina ledare ett antal gråa hår för vad sägs om följande salva:

”Eric Borgström är årets stora sorgebarn. Vid flera tävlingar har han emellertid alldeles charmant och till nästa gång väntade man sig något ’noch mi dageweseres’ men det blev, vad manpå ärlig svenska plägar kalla – pannkaka. ’Pampen’ har haft sina egna teorier om träning och skötsel. Ennis å Tynäs samt ett o. annat bondbröllop”.

/Anders Borgström/

17 april 2004

Fullständigt kaos i Våxnäs ballonghall!

1978 var underteckand ansvarig för föreningens ungdomssatsning som då gick under namnet ”Friidrottsskolan”. Det kan väl närmast jämföras med dagens ”Söndagskul” fast då tränade grupperna en gång i veckan. Vi hade verksamhet på 12-15 skolor runt om i Karlstad. Efter några veckor var det dags för en tävling där deltagare från alla stadsdelarna skulle träffas i den magnifika ballonghallen på Våxnäs och delta i sin första tävling.

Erfaren som jag var från tidigare liknande arrangemang hade jag räknat ut att det inte var någon idé att ta in anmälan i förväg. Det hade visat sig att de aldrig stämmde och man fick sitta och göra om alltihop på plats i alla fall. Därför hade jag anlitat ett antal ledare som skulle ta emot anmälningarna när ungdomarna anlände. Tidigare erfarenhet sa mig också att det skulle komma ett 100-tal deltagare. De första deltagarna kom och gick fram och anmälde sig och protokoll började upprättas. Men köerna med ungdomar bara växte sig längre och längre. Innan ens hälften hade blivit noterade på protokollen hade den utsatta starttiden passerats med god marginal. Naturligtvis utbröt kaos! Det visade sig att det var upp emot 300 ungdomar som hade antagit erbjudandet om att tävla i ballonghallen. Inget var dimensionerat för detta.

Någon dag efteråt man läsa en insändare i lokaltidningarna från ”Förälder till ledsen 6-åring”. Bland annat stod: ”Därefter meddelades någonting i en megafon som ingen uppfattade”; ”De äldsta startade slätlöpningen med hjälp av en startpistol med en ryslig knall. Vår son vågade inte gå i närheten av starten…”; ”Vid längdhoppsgropen stod barn på kö utefter hela långsidan. Det var tydligen bara att hoppa utan upprop eller anvisningar…”. Ja detta var ord och inga visor och dessutom helt berättigat. Avslutningsvis skrev insändaren dock: ”Jag tror att detta var en engångsföreteelse och hoppas på en bättre fortsättning i en lovvärd satsning på friidrott”.

Några dagar senare gav jag svar i en insändare i tidningarna där jag självklart bad om ursäkt för det hela och förklarade att vi fått mer än dubbelt så många deltagare som planerat, ett i och för sig positivt problem. Visst har väl verksamheten på dessa 26 år blivit bättre, Söndagskul rullar på som ett välsmort urverk i jämförelse. Men, jag skulle vilja hävda att det bland annat är sådana här erfarenheter som gjort IF Göta till den duktiga tävlingsarrangör som vi idag är.

/Björn Eliasson/

16 april 2004

Perfekt höfttackling!

Den beramade resan till Egyoten 1993 gav många roliga minnen. Vid ett tillfälle fick jag möjlighet att ge en aktiv den kanske mest handfasta hjälp jag givit någon idrottare under hans/hennes karriär. Sören Olsson var med och visade upp träningsövningar och god släggteknik för kursdeltagarna, som kom från ett tiotal arabländer. Under de två veckorna hann vi med en hel del sevärdheter. Vi besökte Luxor och Konungarnas dal. Fruktansvärt varmt. Vi hade flugit från Kairo och efter en lång dag väntade återresa. Lång väntan på Luxors flygplats. Sören sågs stående på en terrass och hans falkögon följde tydligt någon som promenerade i vänthallen nedanför. Jag försökte följa blicken för att identifiera offret och jag får Säga att Olsson har säker smak. En ytterst vacker egyptisk kvinna skrider fram och fullständigt hänför den unge Olsson.

– Djävligt snygg!

– Hmm…

Det blev ingen längre diskussion, utan vi fortsatte att gemensamt njuta av utsikten. Så skulle vi äntligen få gå ombord på planet – ett välfyllt inrikespaln med onumrerade platser. Dubbla säten utefter sidorna och så en mittrad med tre säten. Vi kom ombord bland de sista. Fullsmockat på alla de främre raderna, men jag upptäckte dels några fria platser längst bak, men också ett tomt säte i mittraden, och gissa vem som redan satt i stolen intill! Skönheten från vänthallen!! Sören travade i maklig Torsbylunk steget fölre mig och gjorde inget sken av att utnyttja den lediga platsen. Jag tog ett par raska steg så jag kom i jämnhöjd med Sören och just när vi skulle passera den lediga stolen tog jag spjärn med handen mot en stolsrygg och gav Sören årets bästa höfttackling. En totlat oförberedd Olsson, med ett överraskat ansiktsuttryck, flög som en vante in och landade i den lediga stolen medan Inger och jag flinande skyndade oss akterut och tog två lediga platser intill varandra.Lite tissel och tassel – för hustrun var invigd! Och strax efter att planet hade lyft så gav vårt spannande utdelning. Sören lutade sig ut i mittgången och tittade bakåt, log med hela ansiktet och nickade långsamt…

/Anders Borgström/

15 april 2004

Götas jubileumssymbol vid 75-årsjubileet.

IF Göta 1979 – 75 år!

Idag tittar vi 35 år tillbaks i tiden och hamnar då på år 1979. Detta år liksom nu firade Göta jubileum, då fyllde vi 75 år. Jubileumssymbolen, som du kan se ovan, bestod av Götamärket omgivet av en förgylld lagerkrans.

I 1979 års verksamhetsberättelse skrev dåvarande ordföranden Bengt Planting-Gyllenbåga följande:

”Den 27 oktober firade IF GÖTA sitt 75-årsjubileum på Stadshotellet med pompa och ståt och uppvaktningar från när och fjärran. Det är med glädje och inte så lite stolthet som jag konstaterar att vår anrika förening räknas som en av de främsta inom Svensk friidrott och jubileumsåret har verkligen varit ett glansfullt år med inte mindre än 7 svenska rekord satta av klubbmedlemmar. Vårt damlag, svenska mästare för tredje året i följd, och herrlaget åter till division ett efter många års bortovaro från serietävlandet.”

Några av de aktiva i föreningen detta lyckosamma år var Raimo Pihl som satte svenskt rekord i spjut med 88,50 m, Åsa Westman som likaledes i spjut satte svenskt och nordiskt rekord med 57,46 m, Lena Bergström, Liz Hjalmarsson och Angela Persson tog silver på 3×800 m på stafett-SM, Helena Pihl vann SM och satte svenskt rekord på 100 m häck, Lotta Holmström vann SM på 400 m och Ann-Louise Skoglund blev femma på 400 m häck vid junior-EM på 52,89. Och detta var bara ett litet axplock av insatser från alla de duktiga aktiva vi då hyste. 1979 verkligen ett år att vara stolt över!

/Björn Eliasson/

14 april 2004

Att göra bort sig!

Följande historia utspelade sig vig Götajoggens 20-årsjubileum. Styrelsen i Göta hade bl.a. gjort en hårdsatsning på att få med så många som möjligt i rullstols / handikappklassen, vilket också lyckades. Jag tror att vi hade någonstans kring 50 deltagare som fullföljde. Alla var mycket positiva, framför allt för att de blev behandlade som alla andra deltagare. Ingen särbehandlig här alltså.

Som ordförande i IF Göta hade jag den stora äran att vara prisutdelare. Som alltid skedde allting med hög stressnivå. Stefan Olsson som var min assistent stod på innerplan med mikrofonen i handen och läste upp namnen på pristagarna samtidigt som han gav mig något pris att överlämna. När vi var nere på ca. 10:e plats, dvs då priserna består av en t-shirt, en keps eller dylikt skedde misstaget. Jag hade ett par strumpor i handen som jag utan att tänka mig för överlämnade till en deltagare i rullstol. Jag hörde ett skratt från han som fått strumporna och när jag vände mig om såg jag hur han höll upp strumporna mot sin kompis bredvid och pekade på sina amputerade ben. Snacka om att göra bort sig – jag hade alltså gett ett par strumpor till en som saknade fötter!

/Jan Svenssohn/

13 april 2004

Starttider skall hållas!

På våren 1968 hade Göta fått i uppdrag att arrangera teräng-DM och förlagt denna tävling till Mariebergsskogen, där vi räknade med god publiktillströmning. Anledningen var inte bara platsen utan i ännu högre grad ett riktigt dragplåster bland deltagarna. Toini Gustafsson hade på vintern vunnit två Guldmedaljer på skidor vid vinter OS och nu var hon anmäld av sin klubb Likenäs till terräng DM, där hon givetvis var stor favorit.

Tävlingsledningen sköttes naturligtvis av Kapten Pettersson i vanlig ordning med Tingvallaföreståndaren Eskilsson som starter och (tror jag) Inge Johansson som tidtagarchef. För att den stora publiken skulle kunna följa tävlingen bra hade vi lånat ett veritabelt monstrum till tidtagarur. Urtavlan hade en diameter på en meter och den långa visaren var en halvmeter. Problemet var att klockan inte kunde stannas – däremot var dess gång stadig och säker och åskådarna kunde följa tidens gång på långt håll. Bovarna i detta drama var utan tvekan kumpanerna Pettersson och Eskilsson. Vi hade räknat ut att klockan var utmärkt om man bara respekterade angivna startider och inte tolererade för sen ankomst och annat tjafs. För att ytterligare förstärka vikten av exakta starter hade Kapten Pettersson lånat ett gevär m/96 med en mynningsknall som kunde väcka döda. Bra med lösplugg för att starter Eskilsson skulle ha ett reservlager till hands om något skulle gå fel fanns också.

Dagen förlöpte väl och flera juniorlopp ”sköts” iväg med ackuratess. Så kom då starten för damseniorer klockan 13.00. Likenästjejerna med Toini och lagledaren fanns på plats och tävlingsledaren ropade ut att det var 15 minuter kvar till start och att damerna skulle göra sig klara. Utrop skedde även vid 10 minuter kvar och 5 minuter kvar (då Eskilsson laddade mausern och tog plats framför urtavlan på monstret, där han följde sekundvisarens gång). Damerna ställde upp sig på startlinjen, det vill säga alla utom Likenäsflickorna där Toini tydligen hade fått problem med snörningen av spikskorna. Lagledaren hojtade till oss att vänta men fick en negativ åtbörd till svar från tävlingsledaren. Eskilsson ropade:

– Skall jag skjuta? och fick till svar:

– Skjut på angiven starttid!!

Exakt klockan 13,00 small det och tjejerna brakade iväg, alla utom likenäsarna inklusive Toini som stack iväg två minuter senare. Lagledaren från Likenäs skällde som en bandhund men fick veta att vi verkligen ville lära terränglöparna i Värmland och Likenäs respekt för starttiderna och att här fanns det inga stjärnor med särskilda förmåner. Detta var naturligtvis en ren efterkonstruktion och Toini var verkligen inte en diva i något avseende – det kan vara läge att så här 36 år senare komma med en senkommen ursäkt å tävlingsledarens vägnar.

PS. Tror att Toini blev två till slut!!

/Lennart Pettersson/

12 april 2004

Lars Lilja ses här som trea i ett 5000 m lopp i Kil.

/Foto: Björn Eliasson/

”Lilja for ever”

Efter att per mail gjort upprop för att få in material till denna spalt med 100-års historier har några gamla götister hört av sig. En av dessa är Lars Lilja, framgångsrik medel- och långdistansare i Göta på 1970-talet. Lars skickade en gammal vers som varit publicerad i en klubbtidning för drygt 30 år sedan och som satt sig i hans minne:

Här kommer han

Mannen från Bohuslän

Med svällande muskler

Och starke knän

Versen handlar om en klubbkamrat, Martin Knutsson som bl a sparang 400 m. Martin ligger fortfarande på 8:e plats i Götas ”10-bästa genom tiderna lista” med sina 49,47 från SM i Sollentuna 1971.

Lars själv var som sagt även han en duktig löpare och dessutom son till Jan Lilja som var styrelseledamot i Göta och sportchef på NWT i många år. Även Lars ligger fortfarande kvar på Götas ”10-bästa genom tiderna lista” med sina 14.17,3 på 5000 m. Tiden som han gjorde 1973 placerar honom som sexa på Götalistan. Resultatet gav honom också en plats i landskampen mot Norge om jag inte minns fel. Under 1973 gjorde Lars också 1.54,8 på 800 m, 3.51,0 på 1500 m och 8.10,3 på 3000 m slätt vet statistiken från 1973 att berätta. Efter sin aktiva karriär flyttade Lars till Sundsvall där han satte fart på friidrotten och satt dessutom med i Svenska Friidrottsförbundets styrelse under något år. Idag jobbar han på Assa Abloy i Stockholm som marknadschef för central- och östeuropa.

På bilden ovan, från 70-talets början, ses Lars Lilja som trea efter Kils ”Löpar-Nisse” Nilsson och Götas Anders Gärdeborn. Fyra och femma i loppet är Götalöparna Lennart Reje och Krister Larnmark. Bilden är från gammla Sannerudsvallen i Kil och troligen från ett 5000 m lopp. Vid sidan om löparbanorna ses tränare Milovan Jovancic ge mellantider till sitt löparstall.

/Björn Eliasson/

11 april 2004

Auktoritär tränare

Min dotter Marie hade i fjortonårsåldern blivit intresserad av friidrott, eventuellt beroende på en eller annan trevlig götakille, men också för att våra tjejer hade trevligt tillsammans i sin grupp. Vi hade vår träning på Våxnäs idrottsplats på den tiden eftersom Tingvalla inte fick slitas i onödan. Marie hade börjat träna för 800 m eftersom hon inte var tillräckligt snabb för kortare sträckor. Jag hade naturligtvis hand om hennes träning och hade per post skaffat Lydiards träningsmanualer för löpning. En kväll föreskrev programmet intervallträning och jag stod på innerplan med klocka när Marie kämpade på löparbanan. Intervall är inte lätt och det blir inte lättare av en värdelös tränare med fadersauktoritet. När Marie mitt i antalet intervaller kom på upploppsrakan och verkligen slet ont uppmuntrade jag henne med följande hurtiga tillrop:

– Heja Marie! Längre steg och framför allt oftare!

Behöver jag påpeka att hennes friidrottskarriär slutade där.

/Lennart Pettersson/

10 april 2004

DN:s sjudagarslopp

Cyckelsporten stod en tid på Götas program och upplevde sin starkaste period på 1930-talet då det blev några DM-tecken. Eldsjäl och pådrivare var David Bergström, sporthandlarprofil och mångårig styrelseledamot i IF Göta. En del större tävlingar arrangerades och största evenemanget under ”cykelepoken” var ansvaret för fjärde etappen i Dagens Nyheters Sjudagarslopp 1941, då denna genomfördes som TT-lopp, 20 x 2750 meter vid Stensborgs Plantskolor.

/Anders Borgström/

9 april 2004

Boxningsgala på Karlstads Teater

I en kort epok omkring 1920 utgjorde pugilisterna en del av Göta-gardet. Boxningssporten introducerades faktiskt i Värmland av IF Göta men redan 1924 avslutades den korta boxningshistorien i klubben. Under sin korta existens hann man dock bland annat arrangera en boxningsgala i Karlstads Teater.

Året var 1924 då boxningsentusiasten Golkar Well (Oscar Söderlund) fanns på plats för att beskåda götisten Inge Lindholms första och enda boxningsmatch. Med professionelle Martin Tancred som tränare gjorde Inge ett försök att kvala in till Paris-OS, som gick av stapeln senare samma år. Inge hade deltagit vid OS i Stockholm 1912 – i friidrott. Då representerade han IFK Karlstad och i samma klubbs färger blev han svensk mästare i femkamp 1914. Boxningskarriären blev dock kort. Han fick spö av örebroaren Bror Persson – som så småningom blev europamästare.

/Anders Borgström

8 april 2004

En vy över Karlstad anno 1947

/Bilden tillhör Björn Eliasson/

På flygfotot ovan kan du se en unik vy över ett idylliskt Karlstad från 1947. Bilden är tagen från norr och längst upp på bilden syns residenset och teatern. På vänster sida på fotot syns en icke fullbordad Sandgrundsudde med museét. Till höger breder dåtidens Klara ut sig och längst till höger kan Tingvalla IP:s klassiska entréportal skymtas i korsningen Malmtorgsgatan/Regementsgatan.

Det var på detta Tingvalla som dåtidens Götastjärnor som till exempel Inge Nilsson och Stig Håkansson tränade. Dessa båda herrar hade året innan deltagit i det svenska stafettlaget som tog guld vid EM i Oslo.

/Björn Eliasson/

7 april 2004

Kan man verkligen kalla det doping?

I Katrineholm stötte Göta-truppen samman med göteborgarna, som hade samma mål: SM på Stadion 1918. Pampen, som under det gångna året studerat vid Göteborgs Handelsinstitut och då kommit i nära kontakt med den svenska idrottens store genombrottsman, Eric Lemming, återsåg sin berömde vän. 20-årige Pampen tycktes lätt nervös och spänd inför SM-debuten, vilket Lemming raskt konstaterade:

– Är Du nervös inför mästerskapen, Pampen?

– Ja, det känns nog lite grann…..

– Då skall jag tala om för Dig hur jag gjorde inför varje olympisk guldmedalj som jag erövrade! Jag tog 4 cl fin cognac – varken mer eller mindre. Det är tillräckligt för att ta bort den negativa nervositeten, men inte för mycket för att ta bort skärpan!

Behöver vi tillägga att denne stormästare och konnässör så småningom blev direktör för Systembolaget i Göteborg!

/Anders Borgström/

6 april 2004

Hockeymatadorer?

Efter DM-seger i början av fyrtiotalet och hyggliga insatser lyckades Göta kvalificera sig till den högsta serien i ishockey! Och säsongen i allsvenskan, 1944-45, blev historisk – men kanske inte vad götisterna hade tänkt sig. Man förlorade alla tio matcherna och noterade föga smickrande 24-101 i målskillnad. Fortfarande innehar man en klar sista plats i högsta divisionens maratontabell! Fast å andra sidan: För att kunna misslyckas kapitalt i högsta divisionen så måste man ju först lyckas med att ta sig dit!

/Anders Borgström/

5 april 2004

Karlssons brödag

Cia kan säga ifrån – det vet Ulf. När Ulf för andra gången missat att uppmärksamma paret Karlssons bröllopsdag uppstod tydlig irritation och Ulf förstod att detta inte borde upprepas i framtiden. Med osviklig precision noterades i det påföljande årets almanacka kodordet ”brödag” på rätt ställe.

Tiden gick, dagen närmade sig och minnet grumlades. Jo, Ulf såg visserligen att det stod ”brödag”, men vad fan betydde det ??? så gick det upp ett ljus! Självklart var det Ulfs tur att ha ”brödag” vid Fritidsförvaltningens kaffepaus. Med glatt sinne och lätt beundran över sitt goda komihåg gled Ulf in på närmaste bageri och försåg sig rikligen. Det var ovanligt mycket bröd vid fikapausen – det var visst någon annan som av misstag också hade haft med sig bröd.

Väl hemkommen var Ulf vid gott mod. Däremot inte Cia, som allteftersom kvällstimman led mer och mer kom att likna ett åskmoln, färdig för urladdning. Ulf förstod inte någonting, men när han förde sitt goda minne angående Fritidsförvaltningens fika på tal, så brast det för Cia. Klocka 21,38 slungades åskviggen följd av knall: ”Den anteckningen betydde bröllopsdag, men det kan du tydligen inte ens komma ihåg fast Du skrivit upp det!!!” det sägs att Ulf åkte på osedvanligt få läger och tävlingar den våren … Tillåt oss att på detta enkla sätt påminna Ulf, för idag den 5:e april, har Ulf och Cia 35-årig bröllopsdag: Du glömmer väl inte!

/Anders Borgström/

4 april 2004

1968 var Göta ”en ung förening”

I årsberättelsen 1968 konstaterades att IF Göta Friidrott hade totalt 220 medlemmar. Dessa var fördelade så att 110 fanns i Karlstad, 90 i Skoghall och 20 i Forshaga. Vidare skrev man:

”Det har visat sig under året att antalet medlemmar i åldern 10 – 24 år ökat lavinartat, vilket är en glädjande tendens och torde ha sin grund i propagandaarbetet i skolorna. Antalet medlemmar över 25 år är endast ca 15 st, vi är altså en ung förening”.

Detta kan vi då jämföra med de 1410 medlemmar som redovisas i senaste årsberättelsen. Om Götaledarna 1968 ansåg att vi var en ung förening så borde vi ju ha blivit 36 år äldre sedan dess. Utan att ha exakta siffror för fördelningen 2003 så vet vi i alla fall att ”Söndagskul”, som omfattar ungdomar 7 – 9 år, hade ca 250 deltagare och verksamheten upp till 14 år engagerarde ytterligare ca 200 ungdomar. I spannet 15 – 24 år lär det finnas ytterligare ett antal hundra medlemmar så jag tror nog att föreningen fortfarande, sina 100 år till trots, kan kalla sig ungdomlig.

/Björn Eliasson/

3 april 2004

”I’m here now Mr Olsson!” Det gick inte att ta miste på budskapet från den okända rösten dagen före Götagalan 2001. Det var som det brukar dagen före, dvs väldigt kaotiskt. Telefonen, både kansliets och min egen mobil ringde i stort sett hela tiden. Så plötsligt den engelska rösten som visade sig tillhöra den canadensiske kulstötaren och VM-nian Brad Snyder. Utan någon som helst föraning stod han på Karlstads Flygplats och väntade på transport ”to the big meeting”.

Jag försökte förklara att han inte fanns med i mina startlistor. Men det resonemanget fann inget stöd hos Snyder. Snabb hämtning, hittade en säng på Scandic Hotel som redan var överfyllt och en plats i kultävlingen på galan. Snyder som visade sig vara en mycket sympatisk person var nöjd med mottagandet och bad om ursäkt för missförståndet. Som ”vanligt” var det en manager som missat och satt Snyder på ett plan till Karlstad. Dagen efter stötte Snyder nästan 20 m, imponerade stort och vann tävlingen överlägset. På banketten efteråt tackade han artigt för vistelsen och hoppades komma få tillbaka nästa år.

Av olika anledningar har vi inte haft kula för män på programmet sedan dess så än har han inte fått chansen.

/Stefan Olsson/

2 april 2004

Tiderna förändras!

En av de spännande sakerna med ett jubileum är att man får möjlighet att stanna upp och reflektera över den verksamhet som bedrivs idag jämfört med hur det såg ut tidigare. Detta gör att läsningen av gamla klubbtidningar, protokoll, årsberättelser och andra dokument får en ny innebörd. Idag har jag återigen tittat i klubbtidningen ”Friidrotts-Götisten” nr 3, 1972. Vad passar bättre än att så här års se hur man då sammanfattade inomhussäsongen 1972.

I klubbtidningen finns en rapport från UP-finalerna och RM inomhus, som IUSM, IJSM och ISM hette på den tiden. Vi skall komma ihåg att inomhussäsongen inte alls var lika utbredd då. Det fanns helt enkelt inte många anläggningar där man kunde bedriva friidrott inomhus. I en något ironisk mening i artikeln konstateras att Scandinavium i Göteborg, där UP/RM avgjordes detta år var ”en anläggning som gott och väl kan jämföras med Våxnästältet”. Inställningen till inomhussäsongen var också en helt annan:

”Summerar man tävlingarna kanske man undrar om det inte kostar mera än det smakar. Visserligen är det en liten test för att se var man befinner sig rent träningsmässigt, men det är ganska dyrt för klubben att sända så stor trupp. För de flesta är det kanske en sporre i träningen som är viktig under vinterhalvårets dystra, mörka träningstid. /…/ Men kom ihåg att det inte är inomhus vi skall göra våra resultat, utan ute till sommaren när de stora dusterna stundar…”

Jämför denna inställning med dagens då vi i vår målsättning säger att vi skall sända så stora trupper som möjligt tilll alla SM-tävlingar för att plocka poäng. Alla SM-tävlingar, inne som ute, är lika mycket värda.

/Björn Eliasson/

1 april 2004

April, April!!

En vacker vår i början av 1980-talet. Värmeböljan svepte in och det ryckte intensivt i kastarmen på Göran Lindholm, Göran Pettersson, Peter Ljung och gänget. Kort snack med Raimo och Anders: Kan vi fixa en tävling? Sagt och gjort. Torsdag klockan 15.30 på Norra fältet. Diskus! Anders fixar sanktion med VFIF och lägger märke till att torsdagen också är första april….. Kort rådslag med Raimo. När så stunden kommer så ser man tre ystra kastare, fulla av längtan, snabbt skrida fram mot diskusringen. Där möts de av en skylt:

April, april

Hur kan Ni vara så dumma så att Ni tror att det blir en tävling när det är första april?!

Hälsningar

Raimo och Anders

Vredesutbrott är bara förnamnet. Skylten sparkas sönder. Sopkvasten, som låg vid ringen knäcks. Okvädningsorden haglar – blott några få av dem är i tryckbart skick…. Ja, ett par av grabbarna hade tagit ledigt från jobb/skola för att kunna vara med! Så dyker två herrar upp och närmar sig kastringen. Med sig har de en hink med diskusar, trasor, måttband, markeringspinnar och protokoll.

-April, april

-Vi har för fan redan sett skylten och tycker det är för djävligt!

-April, april

-Fan

-April, april

-????

-Ja, det var skylten som var aprilskämtet – nu börjar vi!

Till saken hör förstås att all energi redan hade förbrukats vid skyltkrossning och vrål. Resultaten blev bleka och i resultatlistan som skickades in till SFIF rubricerades tävlingen som, ja just det: ”Aprilskämtet”

/Anders Borgström/

31 mars 2004

Goda råd inför våren

Idag presenterar vi ett utdrag ur klubbtidningen ”Friidrotts-Götisten” nr 3, från 1972. Av texterna att dömma så kom den ut ungefär vid den här tiden på året för 32 år sedan. Redaktör var, den idag inte helt okände, Ulf Karlsson. I redaktionens spalt skrevs följande:

”Vi står inför våren och det är inte utan att vårkänslorna gör sig uppmärksamma då och då. Den sista snön kom dock lite onödigt tycker man, men det är inget att göra åt. Utan att åka söder över förstås. Under påsken drar det ihop sig till träningsläger i Jugoslavien igen, denna gång med två trupper: dels en (den största) i Rijeeka samt en mindre trupp med löpare i Belgrad. /…/ Men det är nu den farliga tiden börjar. Redan under vistelsen i Jugoslavien kommer frestelsen att på torra fina banor ta av kläderna och ”stå på för fullt”. Men tänk på att det måste bli en succesiv stegring i tempot och kvalitetsträningen. Förra året fick vi några onödiga skador på grund av för ”het träningsvilja” låt det inte bli så i år”.

Visst har det hänt ett och annat under dessa år. Jugoslavien till exempel ser idag inte ut som det gjorde på den tiden men vissa saker består. Det är tid för träningsläger och råden som gavs då kan få gälla även nu.

/Björn Eliasson/

30 mars 2004

Den hystersike speakern (del 2)

”Jag trodde vi skulle slippa honom. Den hysteriske speakern från Värmland”. Så löd budskapet via signaturen ”CåMa” i IFK Lidingös klubbtidning som tidigare publicerats. Som del två kommer här mitt svar från slutet av 1994 till samma klubbtidning.

”Det är jag som är honom. Kanske det var av omtänksamhet du inte lämnade ut mitt namn, men jag skäms inte för mig utan ger mig gärna tillkänna. Ledsen att jag förstörde din Finnkampshelg. Det var faktiskt inte meningen. Snarare var min ambition att ”pigga upp” och med tanke på all den uppskattning jag mött från olika håll tycks det som jag lyckats tämligen bra. Men man kan ju förstås inte vara alla till lags. och smaken är ju som den bekanta baken. Du skriver att jag förpestar alla galor och SM-tävlingar. Jag vill dock inte förstöra fler helger för dig och kan därför redan nu berätta att jag kommer att vara speaker på de flesta galorna samt på SM i Sollentuna 28-30 juni. Friidrott skall ju vara roligt så du kanske gör bästa i att undvika dessa arrangemang aletrnativt använda öronproppar. För det är väl inte så att avsaknaden av friidrottare från Lidingö på Finnkampen skapade din irritation. Eller var det en tämligen misslyckad Lidingösmmar som skapade uppdämt behov av att få skälla lite? Enligt våra beräkningar baserad på samtliga SM-tävlingar under 1994 kommer LIdingö på 39:e plats. Klart besegrad av klubbar som Hälle, Gjugesta, Kil och Bore… Lycka till med träning och tävling så kanske vi hörs (!) hälsar en glad värmlänning i soliga Karlstad.”

Så slutade den historien och skall jag vara riktigt ärlig är jag inte säker på om signaturen setts på någon friidrottstävling sedan dess…

/Stefan Olsson/

29 mars 2004

Den hysteriske speakern (del 1)

Sedan mitten av 80-talet har jag haft förmånen att vara speaker i olika sammanhang. I de allra flesta fall har jag rönt uppskattning vilket också inneburit att uppdragen har vidgats från Karlstad till hela Sverige. Men alla har verkligen inte varit nöjda med min insats. Efter Finnkampen i Stockholm 1994 kunde jag i IFK Lidingös utsökta klubbtidning läsa följande recension av signaturen ”CåMa”, tillika tränare och ledare i föreningen.

”Jag trodde vi skulle slippa honom. Åtminstone här i Stockholm. Den hysteriske speakern, som brukar förpesta varenda SM-tävling nu för tiden, och även en och annan gala. Nu hade han tagits in till Finnkampen och han gjorde så att jag funderade på att inte går överhuvudtaget andra dagen. Han skriker i micken och pratar för mycket. Alla grenar är klassiska och högintressanta i hans påannonseringar. Han upprepar sig och tjatar. Efter varje tjuvstart envisas han till exempel med att räkna upp deltagarna i loppet, när de ligger eller är på väg ner i blocken. Samtidigt går det bra att läsa namnen på ljustavlan om man skulle ha missat dem. Att han dessutom pratar värmländska kan han ju inte hjälpa, men det gör sig inget vidare i för högt uppskruvade högtalare. Nej, speakern har en viktig funktion för publiken, den rollen får inte slarvas bort av en hysterisk värmlänning”.

Ord och inga visor från Lidingö. Och jag blev inte svaret skyldig.

/Stefan Olsson/

28 mars 2004

Fallberg på Liseberg

Stig Fallberg var en stor talang som växte upp i Göta i slutet av 50-talet. Som 20-åring noterade han 48,4 på 400 m och spåddes en lysande framtid. Av olika anledningar, skola och flytt, blev det inte så. Numera bor Stig i Nyköping och han minns fortfarande med väbehag tiden i Göta. Så här skrev han i ett brev från 2000:

”Min tid i Göta tänker jag på med stor glädje. Där fanns ett mycket naturligt kompisskap och det var stimulerande att få växa upp tillsammans med äldre friidrottare. Ett minne som jag ofta tänker på är när jag första gången, 1956, sprang på Slottsskogsvallen i Göteborg. Jag blev av mina ledare lovad att få middag på Lisebergs förstklassiga restaurang om jag vann 300 m. När man är 16 år är mat mycket intressant och således vann jag alltså loppet mot alla odds. Mina ledare gjorde mig inte besviken och tillsammans avnjöt god mat i en härlig atmosfär. Det var för övrigt vid denna tävling slog igenom då han besegrade två berömda ungerska löpare. Vid ett annat bord på resturangen satt ungrarna med sina ledare och vid dörren en ungesk säkerhetsvakt. Jag funderade mycket över deras situation och vad de pratade om. Två år senare lyckades jag slå Dan Waern i den avgörande stafetten i klubbmatchen mot Örgryte. Men det är en annan historia”.

/Stefan Olsson/

27 mars 2004

Karlsson ”peppade” Lisa

Det var i mitten av 80-talet och Ann-Louise Skoglund hade gjorts säsongspremiär vid en mindre tävling i Västerås. Pga av skador hade Lisa tvingats skjuta på årsdebuten och intresset bland media var relativt stort. Bland annat fanns Dagens Nyheter på plats och dagen efter fanns en artikel om Lisas lyckade säsongspremiär. En högst vanlig artikel om det inte hade varit för ett citat av Lisa som fick en att hicka till.

”Jag kände mig lite osäker innan start men Ulf (tränare Karlsson) har pippat mig bra de senaste dagarna”. En klåfingrig typograf orkade tydligen inte hålla fingrarna borta och så var ordet peppa förvanskat till något helt annat.

Tänk vad ett litet ”i” kan göra…

/Stefan Olsson/

26 mars 2004

I en bandymatch mot ärkerivalen Slottsbron i början av 60-talet låg vi under med 2-1 i halvtid efter riktigt dåligt spel. På den tiden skulle lagkaptenen säga till domaren vid byte av spelare. Så i början av andra halvlek ropade jag högt till domaren att det var dags för byte. Då hördes vår trogne supporter Pinglarts röst eka högt över Strandvallen. ”-Conny, byt på alla platser om du kan!”

/Conny Persson/

25 mars 2004

Langer sprang i Olssons namn

I början av 80-talet var det helt förbjudet med efteranmälningar i samband med SM-tävlingar. Till JSM i Sollentuna 1982 var undertecknad anmäld på 2000 m hinder. Det var inte Tomas Langer som dock var i sitt livs form till skillnad mot mig. Så när det var dags för avresa tog vi en ”rövare” och Tomas åkte med för att springa i mitt namn.

Försöksloppet startade och Langer stack till täten, presenterad som Stefan Olsson. Men det dröjde inte förrän speakern A Lennart Julin upptäckte att allt inte stod rätt till. Vi var ju inte helt lika varesig utseendemässigt eller i löpstil.

Tomas vann heatet överlägset bara för att minuterna senare bli diskvalficerad. Palaver uppstod då Langer desperat försökte få arrangerna att förstå att det rörde sig om ett misstag från Götaledningens sida. Diskvalifikationen kvarstod och i NWT kunde man läsa att Langer/Olsson försökte fuska vid JSM. Idag är det ju helt Ok att göära en efteranmälan ända fram till en timme före start.

Men för tjugo år sedan var det omöjligt. Incidenten tog stora proportioner och vår dåvarande ordförande Gunnar Ordell ”tvingades” skriftligt förklara hela episoden för SFIFs styrelse. Intet öga var torrt när Ordell förklarade att ”Tävlingsjuryn diskvalificerade helt riktigt Tomas Langer. När alla omständigheter klarlagts framförde våra ledare sina ursäkter för det inträffade. IF Göta vill så här i efterhand framföra sina ursäkter för det inträffade och vi skall givetvis se till att något liknande inte kommer att upprepas. Till historien hör att Langer hade den snabbaste försökstiden och troligtvis gick miste om ett JSM-guld.

/Stefan Olsson/

24 mars 2004

Eltidtagning 2 (fortsättning från berättelsen den 10 mars)

Inför SM 1975 i Karlstad var IF Göta tvungna att tillhandahålla en eltidtagningsanläggning som fotograferade löparna vid passagen av mållinjen. Någon sådan stod inte att få tag på i Sverige vid denna tid utan vi fick tag på en lämplig anläggning hos Longines i Schweiz. Eftersom kommunens ekonomi var betydligt bättre då än idag och en tidtagningsanläggning räknades till idrottsplatsens standardutrustning stod Karlstad Kommun för inköpet av nämnd anläggning, kostnad 26 000 kr. Detta skall jämföras med omsättningen för hela SM som var lite drygt 100 000 kr. Så långt var allt frid och fröjd!

När anläggningen några veckor innan SM väl kom till Karlstad och de olika komponenterna packades upp ur sina lådor insåg alla att det inte fanns någon som kunde sköta denna komplicerade högteknologiska apparat. Efter sonderingar stod det klart att det inte gick att få tag på någon i hela Sverige. Vad skulle man nu göra? Efter diverse telefonerande visade det sig att Omega i Schweiz hade tekniker som kunde sköta utrustningen. Sagt och gjort, en ”tidtagningstekniker” rekvirerades från Schweiz.

Till en kostnad av 6 000 kr, vilket var enormt 1975, anlände han till Karlstad med tåg på torsdagen, dagen innan tävlingarna började. Han hämtades upp på järnvägsstationen för direkt transport ner till Tingvalla. Vi var ju angelägna om att få anläggningen uppmonterad så att vi kunde kontrollera att allt fungerade. Döm om vår förvåning när det visade sig att han endast pratade franska och på typiskt franskt manér bara ryckte på axlarna när han såg våra förberedelser. Efter diverse förhandlande på teckenspråk med den, av arbete, ointresserade Schweizaren lyckades vi i alla fall med gemensamma ansträngningar få kameran på plats. Då kom nästa chock!

Helt utan erfarenhet av eltidtagning hade vi utgått ifrån att teknikern skulle ha med sig vad som behövdes. Nu stod det dock klart att det varken fanns film eller framkallningsvätskor till kameran. Teknikern bara ryckte på axlarna. Det var sent på eftermiddagen och efter diverse telefonsamtal till stadens fotohandlare var det bara att inse fakta. Ingen visste vad det skulle vara för grejor till kameran, än mindre var det något man hade på lager. Vi fick tips om att man hade viss kunskap om eltidtagningsanläggningar på Färjestads travbana. Efter konsultation med deras ansvarige kontaktade vi diverse generalagenter i Stockholm, bl a Kodak. Där fick vi beskedet, efter att de dammsugit sitt lager, att de hade något som antagligen skulle fungera. Klockan var nu efter 18.00 på torsdagen och första start skulle gå vid lunchtid på fredag. Film och vätskor anlände med första morgontåget på fredagen och vi körde utrustningen i ilfart ner till Tingvalla där vår tekniker med måttlig entusiasm tog emot den och skakade på huvudet. Hur som helst så fungerade det dock och han fick kameran redo till första start.

Bevis på detta kan du se på 100-års berättelsen från den 11 mars, här på hemsidan, där en bild från omnämnda SM och kamera finns publicerad.

/Björn Eliasson/

23 mars 2004

Conny Persson är en av historiens riktigt genuina götister. Inom friidrotten som framgångsrik stavhoppare och tiokampare på 50-talet med massor av DM-tecken. och som bandyspelare med många år i A-laget och sedemera lagledare och tränare under många herrans år. Här kommer en episoder från en sann götist;

Jag var efter en match under mitt första år som lagledare på väg in i omklädningsrummet. Vi hade tappat halva laget från året innan och höll som bäst på att spela in ett nytt försvar. Vi nådde ”bara” oavgjort hemma mot Tranås och målvakten Rune ”Böbbla” Eriksson var inte nådig i sitt omdöme efter matchen: -Köp skidor och stavar åt backarna och skicka iväg dem på fjällsemester!”

/Stefan Olsson/Conny Persson

22 mars 2004

Dubbel olympier

Att få delta i ett olympiskt spel är väl alla  idrottares stora dröm och en fantastisk upplevelse. Att få vara med i två olika  idrotter är extremt ovanligt och att delta i både sommar-OS och vinter-OS samma  år är unikt. Men faktum är att en götist gjorde denna smått klassiska bedrift.  Året var 1984 och mannen som representerade Sverige dubbelt upp var  Tommy Björnqvist (Johansson). var det året Sveriges  främste sprinter så det var ingen stor överraskning att han kvalade in i det  svenska stafettlaget på 4×400 m till sommarspelen i Los Angeles.   och den legendariske föraren Carl-Erik Eriksson  tog plats i fyrmannaboben.  På så sätt är den snabbspringande polisen från  Örebro för alltid inskriven i den svenska OS-histrorien.

Tommy Johansson/Björnqvist längst till höger. Längst till vänster Tord Henriksson och i mitten Torbjörn Watz efter en stafettseger på Tingvallla

/Foto: Björn Eliasson/

/Stefan Olsson/

21 mars 2004

Följande episod utspelade sig i slutet av en tidsepok fylld av hårdrock, pudelfrisyrer, kavajer med axelvaddar, ankelkorta lappade jeans och benvärmare. Kort och gott – i början på det 90:e deceniumet. På den tiden man fortfarande tränade hårt…( Dé vá allt bättre förr…) Under denna tidsepok ingick undertecknad i en träningsgrupp ledd av den numer lätt flintskallige legendariske tränaren Teddy ”Badtofflan” Jonasson. Denna grupp brukade alltid, med anledning av Teddys härkomst (Född och ”uppfostrad” i Upplandstrakterna), inleda tävlingssäsongen i den lilla bruksorten Rånäs. Närmare bestämt med storloppet Brukslunken. Ett lopp som på den tiden lockade till sig flera av Stockholmstraktens bästa löpare.

Av någon outgrunlig anledning hade medlemmar av Teddys träningsgrupp fått för sig att ”Wagnsson-pôjken” personligen var ansvarig för och hade utfört illdåd gentemot dem i samband med stenhårda träningspass. Med dessa diffusa anklagelser som grund bestämde de sig för att visa sin ”uppskattning” genom att sno alla Wagnssons kläder (loafers med tofsar, rosa tenniströja, lappade jaens och skinnkalsonger) och lägga dem i en plastsäck när denne stod i duschen efter loppet. Som substitut hade dessa glada gamänger tagit med sig diverse klädesplagg ur ”kvarglömdakläder-lådan” i Wåxnäshallen som de under glada tillrop prackade på undertecknad.

Loppet som sådant resulterade i en vinst (i juniorklassen-Oj var det så länge se´n detta utspelde sig!!!) och som en följd därav blev undertecknad framkallad till prisutdelningscermonin. Med leenden som kunde ha brutit deras nackar, såg Teddys gäng fram emot den stackars utsatte ”Strömtorpsraggar´n” Wagnssons förnedring på prispallen. Med förfasan klev undertecknad upp på pallen för att ta emot pöbelns hånfulla tillrop. Döm om gängets förvåning när denna föväntade ”avrättning” istället förbyttes i en orgie av beundrande och respektfulla blickar från de tillresta ”nollåtta-löparna”. Flera av dessa vände sig unisont till främst Stefan d.y. Olsson/Sundin i Teddys gäng (som på den tiden det begav sig var i allians med flertalet av dessa ”Ståckhålmare”) och utbrast:

”Schyssta paltor grabben har ! Snacka om att ha koll på läget. Var f-n får man tag i så´na? ”

Med skratt som fortfarande sitter i halsen likt stanken från rutten sill, kunde Teddys gäng konstatera att en ny modeikon hade framträtt med en stil som under en lång tid framöver skulle komma att dominera modet i såväl Svedala som i övriga Europa och U.S.A. Den s.k. retrovågen var född….

/Stefan Wagnsson/

20 mars 2004

Med sinne för kultur

Internationella Friidrottsförbundet har ett antal regionala utvecklingscentra runt om i världen. RDC i Kairo ansvarar för högre utbildning av friidrottstränare från arabländerna. 1993 utbildade jag, tillsammans med min ungerske kollega Etele Kovac, under dryga två veckor förhoppningsfulla tränare. IAAF begärde att vi skulle ha varsin aktiv med för demonstration av praktiska träningsmoment. Etele hade med Tamasz, som kastade diskus och jag själv ackompanjerades av Sören Olsson, vår släggkastare. Dessutom var min hustru Inger med. Egypten är ju rikt på kulturminnen och mellan föreläsningar och praktikpass hann vi avverka såväl pyramiderna, Luxor och Konungarnas dal. Inger och jag hade också gjort ett besök på museet i Kairo, med sina sagolika skatter- inte minst samlingarna från Tutanchamons grav med alla ovärderliga guldskatter. Den gången dock utan Sören. Vi pushade ivrigt på Sören och Tamasz att de skulle utnyttja tillfället att besöka museet.

Två dagar före hemresan var eftermiddagen träningsfri för grabbarna. Dessutom stod privatchaufför till förfogande. Vi blev något förvånade när Sören och hans kompis kom drällande i hotellet klockan två – museet stängde fyra och det var gott och väl 45 minuters resa dit. Men nu var de trots allt på väg. Jag uttryckte min oro för Inger och trodde att dom skulle få svårt att hinna uppleva den fantastiska atmosfären och känna de historiska vingslagen under den knappa tiden. Inger log och kontrade med: De är snart tillbaka! Mycket riktigt, när klockan slog fyra såg jag Sören komma släntrande i hotellets foajé.

– Var ni aldrig på museet?

– Jo…

– Men hann ni verkligen gå runt och se alla skatterna?

– Tocken gammel dret!

/Anders Borgström/

19 mars 2004

Äventyrsdagen, del IIl

När slutet på säsongen 1998 närmade sig gick diskussionerna i tränings gruppen varma om huruvida det skulle bli någon Äventyrsdag i år och vad som i så fall skulle stå på programmet. Vi undrade om Dahlgren skulle våga ta oss med på några nya aktiviteter. Det dröjde ganska länge innan inbjudan kom, men till slut fick vi besked. Den här gången hade Micke inte tagit några som helst risker. Utan att blanda in några attribut som skulle kunna leda till olyckor eller skador hade han bestämt att vi skulle skogsvandra i Glaskogen i Arvikatrakten. Vi delades in i olika lag och hade att lösa uppgifter under vandringens gång. Dahlgrens taktik att hålla oss på marken utan inslag av farliga farkoster fungerade väl och dagen förflöt utan incidenter. Det enda som hände var att ett av lagen attackerades av en folkilsken hund när laget kom för nära dennes territorium.

Fortfarande träffas Dahlgrens gamla grupp i olika sammanhang, bland annat så övernattade ett gäng på ön Fjärdlång i Stockholms skärgård sommaren 2002. En annan tradition som Mikael håller vid liv är den kombinerade jul- och nyårsträffen som brukar ske i mellandagarna när många befinner sig i Karlstad. Jag vet att jag talar för Mikaels alla nuvarande och tidigare adepter när jag riktar ett stort tack för hans brinnande engagemang!

/Anders Tallgren/

18 mars 2004

Äventyrsdagen, del II

Sugna på nya äventyr men med förra årets händelser i färskt minne misstänkte gruppen att Dahlgren hade lugnare planer för Äventyrsdagen -97. Dahlgren lierade sig med några chaufförer och hela gruppen kördes till Järnvägsmuseet i Hagfors. Där informerades vi om att vi lugnt och fint skulle åka trampdressiner ett antal kilometer för att sedan grilla och ha lite trevligt. I år skulle sannerligen inga dramatiska händelser kunna ske, utan allt skulle gå enligt planerna.

Det fanns egentligen inga regler att gå igenom för att åka dressin två och två, förutom en väldigt viktig regel. Man måste hålla rejält avstånd mellan vagnarna. Alla tog det ganska försiktigt till en början och farterna var inte anmärkningsvärt höga och avstånden var väl tilltagna. Efter ett tag ökade ambitionsnivån hos amatörerna på dressinvagnarna och farterna blev högre och högre och avstånden kortare och kortare. Plötsligt hände det som inte fick hända. I en utförsbacke spårade den första vagnen med Björn Klingenberg och Fredrik Thörngren ur och vad som följde var inget mindre än en hejdundrandes seriekrock. Några valde att hoppa av vagnarna i farten, andra rände rakt in i vagnen framför och resultatet blev en hög av dressinvagnar, ryggsäckar och omtumlade friidrottare. Alla klarade sig dock återigen helskinnade och efter diverse vagnreparationer kunde hela truppen ta sig åter till Hagfors för att utan tidningsartiklar den här gången lägga ytterligare en Äventyrsdag till handlingarna.

Fortsättning följer!

/Anders Tallgren/

17 mars 2004

Götas och FIG:s engagerade tränare Mikael Dahlgren ser social gemenskap som en otroligt viktig del i friidrottsträningen. Han har en enastående förmåga att hålla kontakten med sina tidigare aktiva och han har alltid nya aktiviteter på gång. En uppskattad tradition som Mikael höll i under nittiotalet var gruppens Äventyrsdag på höstkanten som tjänade som avslutning på säsongen. Vad som följer är en serie i tre delar om hur denna aktivitets äventyrsgrad ledde till allt lugnare upptåg:

Del I

Hösten 1996 väntade alla som vanligt med spänning på vad som skulle ske på årets Äventyrsdag. Äntligen så kom då inbjudan till gruppen och den kallade oss till samling vid Kilenegården på Hammarö utrustade med matsäck och oömma kläder. Väl där så presenterade Micke dagens övningar. Vi skulle i fem kanoter paddla från Kilenegården till Bonäs udde för att grilla och ha lite trevliga lekar och tävlingar. Det var oktober och ganska höstligt väder med stark vind och regn i luften. Det var inga problem att paddla den skyddade sträckan mellan viken vid Kilenegården och själva Vänern. När vi närmade oss den öppna sjön dånade det som värsta Niagarafallen och de vita gässen gick höga. Alla försökte paddla mot vågorna men ganska snart spreds kanoterna ut och det dröjde inte länge förrän den första välte. Detta skedde dock på grunt vatten och de långa drasuterna Martin Emanuelsson och Tobias Gruvfält Rosén stod med vatten till midjorna. Ytterligare en kanot välte på grunt vatten men värst var det för kanoten innehållandes coach Dahlgren, Björn Klingenberg och Fredrik Thörngren. Den välte ute på djupt vatten med flera hundra meter till land. Sjöräddare Anders Tallgren och Fredrik Strandberg paddlade raskt fram emot de nödställda, men istället för att vara till hjälp råkade undertecknad slå sin paddel i Klingenbergs huvud varpå Dahlgren vrålar: ”Paddla på utsidan Tallgren!” Jag svarade då något stressad: ”Vad då utsidan, jag kan väl inte paddla på insidan heller?”

De nödställda tog sig så småningom simmandes i land och det tog åtskilliga timmar i bastun innan de återfått värmen. På måndagen kunde man i VF läsa en halv sida om äventyret som verkligen kunde ha slutat illa och rubriken ”Friidrottare kämpade för sina liv i Vänern” var inte överdriven. Alla klarade sig dock utan bestående men och tur var väl att ett år återstod till nästa Äventyrsdag.

Fortsättning följer!

/Anders Tallgren/

16 mars 2004

Perfekta förberedelser

Början av sextiotalet var en svår nedgång för Göta-friidrotten, men till JSM i Karlshamn 1964 kunde man i alla fall skicka tre man. På lördagen var Inge Johansson och Rolf Swens i elden på Vägga IP. Inge utslagen efter heroisk insats i 800-metersförsöken där hans friska satsning inte höll ända fram. Rolf hedrande fyra i kula.

Lördag kväll och frikort till Folkparken. Privat boende, inhysta i lägenhet hos en familj. En nyckel! Rådslag! Anders Borgström, som skulle tävla på söndagen, skulle säkert komma hem först – hans tävling gick ju på förmiddagen. De färdigtävlade Inge och Rolf ville svänga sina lurviga. Anders begåvades med nyckeln och så skildes de tres vägar. När Anders kom hemsmygande till den enkla logiplatsen – medförande den enda nyckeln – framåt ½ 3 på morgonen hittande han Rolf och Inge sovande i trappuppgången! Tja, det blev ju seger i spjut ändå senare på dagen, så vadå???????

/Anders Borgström/

15 mars 2004

Följande utspelade sig på det kombinerade öppna ISM och IUSM i Malmö 1995:

Götas unga talang Johan Hult laddade upp inför sitt 200 meters försök i P16 tillsammans med ledare Jonas Kirvall. Plötsligt får Kirvall syn på europamästare Geir Moen och gör Hult uppmärksam på Moens närvaro i arenan. ”Kolla Johan, där är Geir Moen, europamästare på 200 meter. Han springer under 20,5 sekunder.” Varpå Johan svarar lite tvekande – ”Jaha” – och fortsätter sin uppvärmning. Några sekunder senare utbrister han på bredaste Kristinehamnsdialekt: ”Du Jonas, han springer väl inte i min klass du?”

Johan Hult som för övrigt växlade till sig lire när Göta skulle på träningsläger till Spanien! Han var också en hejare på att berätta historier, så en resa mellan Karlstad och Helsingborg till Öresundsspelen blev aldrig långtråkig!

/Anders Tallgren/

14 mars 2004

”Fighting face”, Olav Dille kastandes slägga på Tingvalla

/Foto: Björn Eliasson/

Olav Dille var en duktig kastare i Göta under 70-talet. Friidrotts-Götisten, den nystartade klubbtidningen1972, skriver att Olav debuterade i juniorlandslaget 1971 och dessutom slog han distriktsrekord i kula med 15,79. ”Olav hade i övrigt en något ojämn säsong där det inte riktigt ville lossna i diskus”. Var trots detta fast stationerad i ungdoms- och juniorlandslaget.

Olav hade sedan förmånen att få ett stipendium från Brigham Young University i Salt Lake City där han tillbringade en period. Frågan är ändå om han inte var bättre innan USA vistelsen än efter. I vilket fall som helst så var han mycket duktig och uppskattad målvakt i Götas korplag i handboll. Han var så duktig att Helton fick upp ögonen för honom och värvade över honom. Olav gjorde sedan många säsonger som handbollsmålvakt med stor framgång

/Björn Eliasson/

13 mars 2004

Pingisguld till Göta

1957 vann Göta sitt enda SM-guld i bortennis. Det var efter att man vunnit lag-guldet i och med segern i allsvenskan – för övrigt i hård kamp med Djurgårdens IF. I laget spelade Carl-Ragnar Andersson, Arne Andersson, Åke Larsson och Tore Palm. I Svenska Bordtennisförbundets rullor står dock enbart Arne, Carl-Ragnar och Tore med i förteckningen över svenska lagmästare. Såväl Carl-Ragnar och Tore spelade VM redan som 17- respektive 16-åringar! Och Tore startade i JDM redan som 10-åring – så det är inte bara JO Waldner som har varit i hetluften som ung!

/Anders Borgström/

12 mars 2004

På denna bild ser du hur SM-loggan/affischen såg ut när SM avgjordes i Karlstad 1975. Den är designad och ritad av Ulf Karlsson som uppenbarligen har många strängar på sin lyra.

/Björn Eliasson/

/”Konstnär”: Ulf Karlsson/

11 mars 2004

Detta är en unik papperskopia av målfotot från SM 1975 när Slampen Andersson vann finalen på 400 m häck med tiden 51,38, som ni kan se.

/Foto: IF Göta/

SM i friidrott i Karlstad 1975 genomfördes 8 – 10 augusti i högsommarvärme. Termometern visade + 32 grader under lördagens tävlingar när 400 m häckfinalen avgjordes. En av huvudfigurerna i detta lopp var Götas egen Hans ”Slampen” Andersson. När loppet var över var det ”Slampen” som dragit det längsta strået. Inför en jublande hemmapublik vann han guldet och blev svensk mästare som avslutning på sin karriär, detta var sista säsongen med elitsatsning. Lennart Pettersson skrev i årsberättelsen för 1975:

Hade någon sagt till mig, att Hans skulle ta SM på 400 m häck kvällen före finalen i år – så hade jag tvivlat på vederbörandes omdöme. Allt var emot – en svår säsong med sjukdom och skador, sjukdom som satte in under tävlingsdagen mm, mm. Jag får nog erkänna, att jag var en av de få på Tingvalla som inte öppnade munnen för att heja i finalen. Jag kunde inte. Ja dvs öppna munnen gjorde jag nog för jag bara stod och gapade – det var en helt overklig situation. Jag förstod att loppet var över när fältet gick in på upploppet /…/ – jag kände mig helt förlamad, som man ofta blir när man upplever något som griper en djupt. Häckfinalen på 400 m är min största idrottsupplevelse någonsin”.

/Björn Eliasson/

10 mars 2004

Eltidtagning 1

När stora SM i friidrott skulle avgöras i Karlstad 1975 var kravet från SFIF att det skulle finnas eltidtagning vid alla löpningar. Vid denna tidpunkt var detta rätt ovanligt och Göta hade aldrig arrangerat en tävling med eltid. Med mycket välvilja och stor okunskap införskaffades för dyra pengar en eltidtagningsanläggning som sades vara godkänd för ändamålet. Undertecknad samt Anders Elfstrand blev ansvariga för denna nymodighet.

Anläggningen hade fotoceller som noga skulle installeras och injusteras vid mållinjen samt en apparat som automatiskt skrev ut tiderna på en pappersremsa. Fantastiskt, vad lätt det skulle bli för målfunktionärerna! Tester inleddes under träningen på Tingvalla. Tre personer utsågs att agera försökskaniner. När dessa sprungit i mål rasslade det till i apparaten och de ansvariga testledarna gick förväntansfullt fram för att på pappersremsan avläsa tiderna. Gissa om förvåningen var stor när dessa tre försökskaniner efterlämnat 13 tider! Efter att ha upprepat testerna ett antal gånger med samma resultat konstaterades att vartenda ben, arm och kroppsdel som bröt fotocellerna gav upphov till en registrerad tid. Behöver jag säga att projektet avbröts.

Från SFIF, som inte heller var så hemma på eltidtagning vid denna tidpunkt, fick vi nu veta att kravet var att anläggningen skulle producera bilder på löparna när de passerade mållinjen. Fortsättning följer.

/Björn Eliasson/

9 mars 2004

/Konstnär: Silvija Sinka/

Här är den ursprungliga GötaJoggsfamiljen, mamma, pappa, barn. Detta konstverk togs fram till den första upplagan av GötaJoggen 1980. Bilden var bland annat tänkt som en ”logotype” att användas i marknadsföringen av loppet men även som pris till deltagarna. En reproduktion av verket delades ut till samtliga fullföljande Götajoggare 1980. Bilden gjordes av konstnären Silvija Sinka på beställning av Göta. Silvija var själv friidrottare, diskuskastare tävlandes för Filipstad om jag inte minns fel.

/Björn Eliasson/

8 mars 2004

Ulf Karlsson under ett träningsläger i Rijeka, Jugoslavien i april 1973

/Foto: Björn Eliasson/

Ulf Karlsson har i allra högsta grad påverkat Götas historia de senaste 50 åren, så om det är någon som hör han hemma i denna spalt, så är det Ulf . Ulfs ledarkraft har dessutom haft stor betydelse för svensk friidrotts framgångar i början av 2000-talet – försök att prata bort det den som kan. Hans ledartalang är sedan länge upptäckt och bevittnad. I Götas verksamhetsberättelse från 1967 summerar Lennart Pettersson årets insatser med bl a följande ord:

Ulf Karlsson. Stenhård mot sig själv. Tävlingsmänniska när hon är som bäst. Kan konsten att vara lagom respektlös för konkurrensen med en brinnande vilja att vinna. Dessutom en obestridlig ledartalang.

Ja, så rätt han hade Lennart Pettersson för 37 år sedan.  2004, vid IVM i Budapest, fick hela Sverige uppleva det vi Götister vetat länge, nämligen att Ulf är en stor ledare.

/Björn Eliasson/

7 mars 2004

Först i första Vasaloppet

Vasaloppet är idag en institution i det svenska idrottslivet. Men som för mycket annat var starten trevande. Ja, nog kom ett stort antal till start, men det var ändå en stilla viskning jämfört med folkfesterna av idag. Men vad har Göta att göra med det första Vasaloppet 1922?? Inga stora idrottsliga framgångar, men först ändå! För götisten Carl Emanuel ”Gubben” Berg var den allra förste som anmälde sig till det allra första Vasaloppet!

På bilden, från 1920, syns ”Gubben” posera framför I2 ungefär där dagens Tingvalla IP ligger.  /Anders Borgström/

/Foto: Värmlandsarkiv/

6 mars 2004

En magisk kväll

21 augusti 1959. Folkfest på Tingvalla – sedvanliga Augustispel. Galans huvudnummer var 1000-metersloppet, där Dan Waern en dryg vecka tidigare hade pressat sitt eget världsrekord med 1/10 sekund till 2.18,0. Speaker var NWT:s sportchef – tidigare flerårige styrelseledamoten i Göta – Janne Lilja.

Loppet fick en balanserad öppning. Tingvallachefen Erik Engelbrekt knäppte mellantider och rapporterade. När Waern passerade 800 meter och mellantiden kungjordes till 1.50 kändes doften av världsrekord i luften. Till ett stigande cresendo sträckte Waern ut på upploppet och bröt målsnöret till extatiskt jubel från Tingvallas publik. Den preliminära tiden basunerades ut till 2.17,5 – nytt världsrekord. Jublet visste inga gränser. Någon andlöst spännande halvminut följde medan avläsningen av de officiella klockorna skedde – ingen eltid på den tiden. Så kom den officiella tiden. Janne Lilja förkunnade:

– Den officiella tiden för Dan Waern blev 2.17,8.

Budskapet följdes av absolut dödstystnad – det var ju några tiondelar långsammare än den preliminära …

– Men det är ju världsrekord!!!! fyllde Janne i. Och nu kom ånyo ett tordönshögt bifall från publiken!!!

Ja, det var en kväll att minnas. Men det fanns en i Karlstad som ville att kvällen i Karlstad skulle minnas av annan anledning. Loppet sammanföll med Karlstadspyromanens härjningar och just denna kväll anlade han fyra bränder vilket gav helsidesrubriker i NWT dagen därpå. Dåden fortsatte och bland annat tände han eld på Stadsträdgårdens klassiska restaurang…

/Anders Borgström/

5 mars 2004

/Foto: Värmlandsarkiv/

Här är laget som bärgat SM-guld i bandy för tredje gången. Året är 1937 och platsen Stockholms Stadion. Skutskär slogs tillbaka med 3 – 2. Roger Carlsson gjorde alla tre målen! I och med detta tog man också hem den första Bandypokalen för alltid. Den fick man för att ha varit bästa förening i SM-sammanhang under åren 1926-1940.

På bilden syns överst fr. vä: Parren Alfredsson, Roger Carlsson (tremålsskytt i denna SM-final), Erik Karlström, två supporters, Pampen Borgströms ryggtavla, Russel Pettersson och Gunnar Sundström. Knästående: Bengt ”Jullen” Larsson, Gytten Jonasson Erik ”Mål-Jonas” Jonasson, Gösta Löwgren och Herman Jonasson.

/Anders Borgström/

4 mars 2004

Bandy-Göta hade under 50 och 60-talen ett mycket gott rykte och vi var alltid välkomna tillbaka till de hotell vi hade övernattat på i samband med bortamatcher. Jag minns när vi gästat Hotell Högland i Nässjö och jag efter frukosten betalade hotellräkningen och fick ett handslag av portiern och orden: Ni är ett av de fina idrottslag som vi haft på besök. För mig var det självklart alla skötte sig exemplariskt när man representerade sin förening men helgen innan hade ett annat bandylag skämt ut sig på hotellet. Vi kunde med fog var mycket stolta över våra bandykillar.

/Jörgen KG Jansson/

3 mars 2004

/Foto: Björn Eliasson/

Dessa tre tjejer vann stafett-UP finalen (USM) F12 på 3×800 m 1977. Tävlingen avgjordes på Slottskogsvallen i Göteborg och sluttiden för de tre löperskorna blev 7.32,5 vilket alltså ger en snittid per sträcka på lite knappt 2.31.

Från vänster ser vi Carina Boije, Ann-Sofie Olsson (syster till nuvarande kanslichef Olsson) och Anette Fredriksson (syster till nuvarande styrelseledamot Odd Fredriksson).

/Björn Eliasson/

2 mars 2004

Handbollen snuddade vid allsvenskan

Såväl 1937 som 1938 kvalade Göta till allsvenskan i handboll! 1937 var man ytterst nära att ta steget upp i den högsta divisionen. Efter seger mot Fritjof i Borås väntade Fram från Jönköping i den avgörande matchen. Götisterna kämpade och slet och när blott tre minuter återstod var ställningen 13-13, och Göta tilldömdes straff! Denna missades dock och luften gick ur Göta-gänget med Olle Hellgren i spetsen och när slutsignalen ljöd stod Jönköpingslaget som segrare med 17-14.

/Anders Borgström/

1 mars 2004

Trots att det var helgdagskvällar fick det aldrig förekomma alkoholstarka drycker dagen före match. Sven Wahlberg var som lagledare mycket noga med det och han tillsammans med lagkaptenen Conny Persson gick också kvällsrond och såg till att alla låg till sängs i rätt tid. En nyårsdag, jag tror det var 1967, skulle vi spela mot Tranås. Vi övernattade på ett litet hotell i Jönköping. När vi efter maten kommit fram till kaffet kommer Lars ”Snöret” Berg fram till Sven och frågar lite försiktigt: Du Sven, eftersom det är nyårsafton är det väl OK att jag och Gunnar Björk tar ett litet glas likör till kaffet? För en gångs skull gav Sven sin tillåtelse.

/Jörgen KG Jansson/

29 februari 2004

DM-arrangörer – i simning!

Fotboll och friidrott stod på IF Götas program från starten 1904. Så småningom kom verksamheten att utökas med åtskilliga andra idrotter. En av dessa var simningen. 1919 stod Göta som arrangörer av DM i simmning. Tävlingarna avgjordes i Sandbäckstjärns mörka vatten. Markering av banor var tämligen undermålig och på 100 m frisim, råkade Einar ”Sjögga” Sjögren, som sam på innerbanan, komma lite ur kurs, trasslade in sig i den vid sidan av banan ymningt växande naten. Några hjärtskärande rop på hjälp skar genom nejden, varpå ”Sjögga” dock kom loss, hittade ut i banan igen och – vann!!

/Anders Borgström/

28 februari 2004

Idag bjuder vi på utdrag ur hittills ”hemligstämplade” dokument från styrelsens arbete 1971. Huvudpersoner är dåvarande ordföranden Lennart Pettersson och kassören Inge Johansson. Det kan tyckas vara hårda ord men vi kan lugna er med att parterna är såta vänner idag och att båda är utrustade med ett Götahjärta av största sort.

Styrelsemöte 1971-02-10

Efter en lång diskussion om föreningen skall arrangera en sk Götagala eller inte enas styrelsen om att återuppta denna 50-tals tradition.

Ordf: Då klubbar vi att vi skall arrangera en Götagala 1971.

Kassören: Vilken budget skall vi enas om?

Ordf: Det får vi ta ställning till vid nästa möte. Slut!

Styrelsemöte 1971-03-12

Ordf: Jag har varit i kontakt med Albquerque Athletiq. Dom är villiga att ställa upp med en trupp och sen har vi våra egna, Gärderud och Isak och några andra om säkert kommer.

Kassören: Skall dom ha betalt?

Ordf: Sånt kan jag väl för f-n inte fråga om i det här läget. Det viktiga är att att vi är positiva och visar att vi är intresserade, eller hur Nordh?

Styrelsemöte 1971-05-14

Ordf: Läget inför Galan är följande… Vi har klart med stavhopparna ocj jänkarna… och sen fyller vi upp med svenskar och några islänningar.

Kassören: Håller budgeten på 20 000 kronor som vi klubbade på Galakommittémötet?

Ordf: Alltså om vi går över med några tusenlappar är väl inte det hela världen. Det viktiga är att vi visar kommunen och Karlstadsborna att vi kan bjuda på världsresultat på de nya banorna.

Kassören: Ja, ja…

Styrelsemöte 1971-07-25

Ordf: Bataljonschefen kom in i går när jag pratade med Jay Silvester och undrade varför jag inte kom på bataljonsrapporten på förmiddagen. Jo han förstod ju och vände i dörren…

Kassören: Skall vi ha diskus också?

Ordf: Är du dum? Ska jag tacka nej när OS-mästaren ringer och frågar om han får komma?

Kassören: Men, vi har väl grepp om budgeten?

Ordf: Jag ska redogöra för den jävla budgeten på nästa möte!

Styrelsemöte 1971-08-10 (två dagar innan Galan)

Ordf: Gärderud ringde igår och han kommer inte så där tjänar vi ett antal tusenlappar… men det är ett antal engelsmän här på semester som jag har tackat ja till.

Kassören: Och vad skall dom ha betalt?

Ordf: Du ska få listan imorgon…

Kassören: Vad slutar budgeten på för idrottsmän?

Ordf: Jag vet inte riktigt men jag tror att vi ligger någonstans runt 80 000.

Kassören: Men, vi kom ju överens om 20 000 kr! Det betyder att vi riskerar hela föreningens existens…

Ordf: Skall vi hålla på med det där snacket packar jag ihop och lämnar det här sällskapet!

Ja som ni vet så finns ju föreningen fortfarande och galor arrangeras också idag.

/Inge Johansson/

27 februari 2004

/Överst fr vä: Björn Eliasson, Mikael Persson, Anders Kortfält, Krister Larnmark,Anders Gärdeborn.
Nedre raden Lars Enqvist, Per-Erik Hagberg och Bengt Elmerskog.

Foto: NWT 1974-04-22/

Jag råkade ut för en händelse häromdagen som fick mig att minnas en episod för snart 30 år sedan. När jag skulle plocka ut en salladsskål av glas från diskmaskinen så gick den mitt itu. Denna glasskål var ett pris som jag fått när jag deltog i Götas segrande lag i Hässelbystafetten 1974.

Det var en stor ära för mig att då som 18-åring få delta i Götas stafettlag som bestod av flera landslagsmeriterade löpare. Egentligen skulle jag väl inte ha fått vara med men tack vare (eller på grund av) ett sent återbud från en Götalöpare väcktes jag en tidig morgan av att ett expressbud knackade på dörren. Han överlämnade ett brev från Götaordföranden Leif Jurefalk där det i mer eller mindre kommenderande ordalag stod att jag skulle infinna mig på Tingvalla för avfärd mot Stockholm, samma eftermiddag. Som reserv hade jag blivit uttagen att springa Hässelbystafetten. Laget disponerades i sträckordning enligt följande: Per-Erik Hagberg (1700 m), Lars Enqvist (1300 m), Bengt Elmerskog (500 m), Björn Eliasson (1100 m), Anders Gärdeborn (2300 m), Mikael Persson (1200 m), Krister Larnmark (1200 m) och Anders Kortfält (1100 m).

Några av storfavoriterna då var Mälarhöjden och IFK Lidingö men som sagt, Götalaget tog hem segern 35 sek före tvåan Hellas. NWT skrev: Allmänt var man i de flesta läger mycket imponerade av Götas sätt att genomföra tävlingen /…/ och detta var kanske den inbrytning i den stockholmska friidrottshegemonin som behövdes för att visa att även den värmländska friidrotten står på ett högt plan, så högt att man allmänt började spekulera i Götas segerchanser i ”Dagbladsstafetten…”.

Ja, detta var alltså anledningen till att jag fick stå på trappan till Hässelby slott och motta en stor glasskål i pris. Den höll i 30 år men min löpkapacitet avtog långt tidigare. I Dagbladsstafetten förresten så segrade Göta i klass två och var sammanlagt 6:a, vilket ansågs som en stor merit på den tiden då denna stafett var en viktig uppgift för elitlagen. Jag hade även äran att få vara med i det laget.

/Björn Eliasson/

26 februari 2004

/Foto: Björn Eliasson/

Anders Gärdeborn var en av Götas mest talangfulla medeldistansare någonsin enligt tränaren Milovan Jovancic. Det var i mitten på 70-talet som Anders höll på med löpning. Han var till namn, utseende och löpstil väldigt lik OS-guldmedaljören Anders Gärderud. Tyvärr var Gärdeborn inte lika träningsvillig, annars kunde han gått hur långt som helst menade Milovan. Gärdeborn var också mycket duktig i skolan och gick ut den naturvetenskapliga linjen med i det närmaste högsta betyg i alla ämnen. Vintern 1974-75 tillbringade han och klubb- och träningskompisen Krister Larnmark i USA. De båda hade fått stipendium från California Western College i San Diego.

Anders Gärdeborn har fortfarande några klubbrekord kvar:

M22, 1 mile: 4.14,6

M20, 1500 m: 3.46,0 där han också ligger 6:a på Götas 10 bästalista genom tiderna

P19, 3000 m: 8.20,0

Bilden ovan är från 1500 m på JSM i Malmö 1974.

/Björn Eliasson/

25 februari 2004

Med största sannolikhet härstammar denna bild från Augustispelen på Tingvalla 1956. Längst till vänster på bilden är det Audun Boysen och i mitten Dan Waern. Löparen till höger är sannolikt trean i 800-metersloppet, som Boysen vann på 1.48,3 före Waern 1.48,9 (svenskt rekord). Dan Wearn innehar också fortfarande det svenska rekordet på 1000 m med 2.17,8 som han satte på Tingvalla 1959.

/Foto: Värmlandsarkiv/

Ytterligare uppgifter om 1956 års Augustispel ur Anders Borgströms ”arkiv”:

* Tävlingen genomfördes den 25/8 och samlade 7807 åskådare.

* Götas KG Johnsson jagade OS-biljett på långa häcken: vann på 52,6 men det räckte inte till nominering.

* Benke Nilsson hoppade 201 i höjd.

* Dan Waern noterade svenskt rekord på 800 meter: 1.48,9

* Men mest imponerade kanske den norska trion – och de blev ju alla tre medaljörer vid OS:

* Auden Boysen vann 800 före Waern och noterade 1.48,3 (brons vid OS)

* Egil Danielsen vann spjut på 78,04 (guld)

* Ernst Larsen vann 3000 hinder på 8.47,0 (brons)

/Anders Borgström/

24 februari 2004

IF Göta glömmer aldrig 15 juli. Första dagen på allvädersbanor!

I somras fick Tingvalla IP nya allvädersbanor, för tredje gången, tror jag (rätta mig om jag har fel). Första gången som allvädersbanor lades på Tingvalla var i alla fall 1974, året innan vi skulle arrangera stora SM, precis som nu. Fast då var steget betydligt större. Idag är allvädersbanor en självklarhet för alla aktiva. Få är väl de som sprungit och hoppat på kolstybb. Då 1974 var, som sagt, steget stort när man gick från de röda stybbanor till nymodigheten ”allvädersbanor”. Vi återger vad Kenneth Olsson skrev i Värmlands Folkblad den 16 juli 1974 :

”Det vilade en nyfiken tryckt spänning i luften. Precis som det ska vara inför en nypremiär. Det var många ur friidrotts-Götas aktiva led som passade på att testa de nybelagda allvädersbanorna på Tingvalla på måndagskvällen. En av dem var Hasse ”Slampen” Andersson, häck- och 400-meterslöpare på gränsen till landslaget. Efter några starter och rusher betygsatte han:

– Banorna är fina, de känns sköna att springa på. Efter ytterligare en snabb start log han med hela ansiktet:

– Nu är det ju roligt att träna också. En annan att prova rubtanunderlaget var alldeles nykorade svenske mästaren i femkamp, Bengt Larsson. Han gjorde sitt första träningspass efter SM-segern nere i Göteborg under helgen. – Verkliga toppbanor, betygsatte Götisten efter att för första gången ha bekantat sig med det rödfärgade underlaget. Den första riktiga testen på underlaget får vi kommande helg då Göta står som värdar för Svealandsmästerskapen. En tävling som omfattar över 700 starter. Därefter dröjer det inte förrän både Sverigeeliten och axplock ur den Europeiska och världseliten i övrigt dyker upp på Tingvalla för den årliga Augustigalan. /…/ Måndagen den 15 juli 1974 var en stor dag för alla friidrottsvänner i Karlstad helt naturligt.

– Verkligen underbart att vi fått de här banorna. Ändå hade vi kanske Sveriges bästa kolstybbsunderlag. Det gjordes ju många bra tider på de banorna, inflikade Hasse Andersson.

Den beläggning Tingvallas löparbanor och alla andra hopp- och kastområden fått benämns Rubtan. I jämförelse med mera välkända Tartan är rubtanunderlaget att föredra speciellt i regnväder. Hasse Andersson förklarar:

– Rubtan blir inte på långa vägar lika såphalt som Tartanet.”

/Björn Eliasson/

23 februari 2004

Friidrotten i Karlstad år 2004 är på topp, det fick vi klart för oss vid årsmötet förra veckan (18/2) och inte minst vid inomhus SM i helgen där Göta tog hem fyra medaljer. Annat var det för 38 år sedan, 1966. Då var Göta representerat vid JSM med två aktiva och vid IUSM (eller UP-finalerna som det hette då) med fem aktiva. Deltagande vid Stora SM var inte att tänka på.

Medlemmarna i IF Göta Friidrott 2003 fick nyligen en flashig verklsamhetsberättelse tryckt i fyrfärg med mycket bilder. Separat bifogades en statistikbilaga som var tjock som en telefonkatalog. Verksamhetsberättelsen från 1966 var framställd med ojämn maskinskrift som sedan stencilerats upp på vanliga A4 papper. Förstasidan var rosa. Redogörelserna för verksamheten upptog fyra sidor och årets statistik nio sidor. Då skall dock nämnas att man i inledningen till statistiken skrev:

”Tyvärr har det rått mycket stora svårigheter att få fram alla resultat, som presterats av götister under det gångna året, varför vi måste nöja oss med en förteckning över årsbästa i resp. åldersklasser…”.

För att fylla ut ststistiksidorna hade man också tagit med ”årsbästautvecklingen” i samtliga grenar från 1961 – 1966 samt klubbrekord.

Vidare skrevs i verksamhetsberättelsen bland annat:

”Trots att vi inte är rubrikernas förening för tillfället, är det ingen som helst tvekan om, att friidrotten har en given plats i Karlstad. Vi är också förvissade om, då vi ställer våra platser till årsmötets förfogande, att våra planer fullföljs av våra efterträdare till båtnad för stad, förening och friidrott”.

Visst känns det bra att kunna konstatera att 1966 års ledare hade rätt. Visst har friidrotten en given plats i Karlstad 2004 och visst har efterkommande ledare förvaltat och utvecklat föreningen vidare till nytta inte minst för Karlstad kommun.

/Björn Eliasson/

22 februari 2004

/Foto: Björn Eliasson/

Göta körde igång sin Friidrottsskola 1972 efter att ha fått 25 000 kr i stadsbidrag, s k Camillapengar, för att bedriva verksamhet för ungdomar mellan 7-12 år. Under ett antal år mötte Götaungdomarna friidrottsskolorna i Örebro och Mölndal, som också fått Camillapengar, i den s k ”Triangelmatchen”. Denna bild är tagen 1973 i Örebro efter att Göta vunnit över de två andra friidrottsskolelagen. Gruppen på bilden är Inge Johanssons löpgrupp som vid detta tillfälle bestod av:

Överst från vänster: Eriksson (?), Birgitta Sandberg, Eva Jacobsson, Mona Persson, Katarina Fredriksson och Stefan Olsson.

Nedre raden från vänster: Per Nilsson, Ulf Nilsson, Olle Grahn, Peter Tännström och Leif Johansson.

/Björn Eliasson/

21 februari 2004

/Foto: Björn Eliasson/

Lotta Holmström (nu Björkman) i karaktäristisk startpose inför ett längdhopp. Troligen är bilden från stora-SM på Stockholms Stadion 1980 där Lotta tog en av Götas medaljer. Detta SM var mycket lyckosamt för föreningen som tog 7 guld, 1 silver och 1 brons.

Lotta tog en hel rad SM-medaljer och deltog i ett antal landskamper under sin aktiva period. Hon ligger fortfarande etta i Götas 10-bästa lista genom tiderna i längdhopp på sina 6,31. Hon ligger dessutom sexa på 100 m med 11,89, fyra på 200 m med 24,00, trea på 400 m med 53,32 och sexa i femkamp med 5266 poäng.

Äpplet faller inte långt från trädet heter det ju. Lotta är mamma till framgångsrika Emma Björkman som haft en lyckad säsong och på årsmötet fick ta emot ett stipendium ur Pampens minnesfond. Emma närmar sig dessutom många av mammas resultat, frågan är hur länge de står sig?

/ Björn Eliasson/

20 februari 2004

/Foto: Värmlandsarkiv/

Göta möter Hammarby i ishockeyallsvenskan någon gång under säsongen 1944/45.

/ Fakta: Anders Borgström

Text: Björn Eliasson/

19 februari 2004

/Foto: Värmlandsarkiv/

I ledningen av detta 60-meterslopp, längst till höger, ses Svenna Runström ånga fram. Tillfället är förevigat på regementets idrottsplats år 1919. Detta var det första året som Göta tävlade med det då alldeles nya klubbmärket. Lägg också märke till banornas beskaffenhet och funktionärernas och publikens tjusiga huvudbonader.

/ Fakta: Anders Borgström

Text: Björn Eliasson/

18 februari 2004

/Foto: Björn Eliasson/

Medlemskort har allt som oftast funnits som bevis för medlemsskap i IF Göta. Detta är ett unikt medlemskort från 1933 undertecknat av dåvarande ordföranden Pampen Borgström. Om jag inte är helt felunderrättad är detta kort en gåva från föreningens idag äldste medlem Torgny Rehnborg, 90 år.

/ Björn Eliasson/

17 februari 2004

Melona – ingen bra affär…

Idérikedomen har alltid varit stor i föreningen vad gäller att hitta nya inkomstkällor. Det har verkligen inte saknats uppslag och idéerna har varit både många och varierande. 1980 ägde IF Göta till och med en kioskbutik under några intensiva månader. Kansliet var då beläget på Våxnäsgatan och i samma kvarter fanns anrika Melona kioskbutik. Dåvarande styrelseledamoten Karl-Erik Arthurssons fru hade beslutat att sälja butiken och Ulf Karlsson, vem annars, lyckades med sedvanlig entusiasm och engagemang övertyga styrelsen om att det vore en kanongrej för Göta.

”Då kan våra aktiva jobba där och styrelsen tar hand om tipsredovisningen på torsdagarna, kanske vi kan göra en salladsbar där så småningom” var några av argumenten. Men den här gången bet sig Karlsson och styrelsen sig i tummen för en gångs skull. Kostnaderna var betydligt större än intäkterna och föreningens vana av kiosker var ganska ringa. Så tiden som butiksägare blev tack och lov ganska kortvarig. Vi lovar att återkomma med fler och bättre inkomstbringande idéer framöver…

/ Stefan Olsson/

16 februari 2004

/Foto: Björn Eliasson/

Malin Mikaelsson är kanske ett okänt namn för många av dagens Götister men sett genom åren är hon en av Götas duktigaste kvinnliga sprinters. Hon ligger fortfarande på nionde plats på vår 10-bästa lista genom tiderna med sina 12,07 på 100 m. Malin var en färgstark tjej med mycket egen vilja som tränade för Milovan Jovancic mellan 1973 – 1978. Hon tog totalt fyra SM-guldmedaljer för Göta varav en individuell, två på stafett och en i lag-SM. Därutöver deltog hon i ett tiotal landskamper.

Efter avslutad karriär flyttade Malin till Göteborg där hon studerade till arkitekt på Chalmers. På bilden ovan ses hon bli tvåa på 100 m vid JSM i Malmö 1974, efter MAI:s Lena Wallin.

/ Björn Eliasson/

15 februari 2004

Th och bronset

Theodor Olsson, Götas förste landslagsman, var vanligtvis överlägsen Massa i specialgrenen diskus. Men hur det nu gick till så tog Massa silvret och förvisade klubbkamraten till tredjeplatsen vid SM 1918. En något vresig Th muttrade:

”Det var helvete vad mycket trea man blir nu för tiden!”

/ Anders Borgström/

14 februari 2004

Jag kom som oerfaren kassör till Bandy-Göta 1963. På den tiden fanns det inga ”expressbusssar” så till många matcher var man tvungen att resa dagen före. Matcherna gick vanligtvis på söndagar varför man fick tillbringa många lördagskvällar på hotell.

På morgonen samlades man till frukost. En mycket kall söndagsmorgon fick jag frågan av en spelare vilken temperatur det var ute. Jag svarade som det var, nämligen 17 minusgrader. Efteråt tog målvakten Rune ”Böbbla” Eriksson mig avsides och talade med sedvanligt eftertryck om att så fick man inte säga. Då skulle nämligen lagkamraterna börja gruva sig över kylan och spelkapaciteten sjunka med minst 50%. Så i fortsättningen fick man lite försiktigt meddela: Jag tyckte det såg ut att vara ca 10 minusgrader.

/ Jörgen K G Jansson/

13 februari 2004

/Foto: Folkrörelsernas arkiv/

Götaspelaren, till vänster i bilden, som just sett till att en Siriusspelare gått i isen är ”Snöret” Berg. Bilden är från en allsvensk match på Tingvalla, troligen 1968.

/ Fakta: Gunnar Björk/

12 februari 2004

/Foto: Folkrörelsernas arkiv/

Vårträning på Tingvalla med Ung-Göta i början av 1960-talet: Kenneth Röhr, Inger Wennlund, Christer Ahlgren(skymd), Lena Gustafson och Annica Ericsson kör mångstegshopp.

Ung-Göta bildades 1961 som en juniorsektion inom friidrotten med ungdomsledaren, Tore Bärjed, som fadder. Många ledare och aktiva hade slutat/flyttat efter säsongen 1960 och Friidrotts-Göta låg närmast i spillror. Tore tog då initiativet till att göra de få ungdomar som fanns kvar intresserade av föreningsarbetet. Sektionen fick egen styrelse och egen ekonomi och utgjorde grogrund för utbildningen av en ny ledargeneration. Ung-Göta kom att fungera under första halvan av 1960-talet och en av dess ordförande under denna tid var just Annica Ericsson, själv bl.a. DM-segrare i stående längd med resultat upp mot 260!

/ Fakta: Anders Borgström/

11 februari 2004

En av mina bästa vänner inom Bandy-Göta var Rune ”Böbbla” Eriksson, som avled alldeles för tidigt drygt 50 år gammal 1981. Rune, skicklig bandymålvakt och stor idrottsman representerade bland annat Sverige som bandymålvakt vid olympiaden 1952. Den enda gång bandy hittills varit en olympisk idrott. Rune var glad, optimistisk, vänsäll och den rödaste bandygötisten i den bästa av världar. Men skötte man sig inte som ledare eller spelare fick man sina fiskar varma.

År 1964 gjorde Göta en resa till Prag för att introducera bandy i dåvarande Tjeckoslovakien. Utöver spelarna var vi flera ledare som deltog med ordförande Dick Levander i spetsen. Under resan övernattade vi i Väst-Berlin på ett mycket stort hotell som hette Tusculum. Resan vidare till Prag utgick från järnvägsstationen i Öst-Berlin dit vi skulle ta oss med buss efter frukosten. När Conny Persson och Leif Sveder tog hissen ned med allt bagage hade den oförskämdheten att stanna mellan tjugonde och tjugoförsta våningen. Där stod de i hissen till allmän beskådning genom en glasruta. När Rune fick se de båda spelarna fick de en rejäl utskällning ty det var ju enligt honom dålig planering att fastna i en hiss. Vi andra var tvungna att ge oss iväg med bussen. Som tur var lossnade hissen senare och pojkarna hann ifatt oss vid tåget i Öst-Berlin i absolut sista minuten.

/ Jörgen K G Jansson/

10 februari 2004

/Foto: Folkrörelsernas arkiv/

I slutet av 1950-talet flyttade curlingsporten sin hemvist från naturisbanorna vid gamla Tennishallen på Våxnäs – där Karolinen nu ligger – till den konstfrusna anläggningen vid Färjestad. Kylanläggningen för ishockeybanan räckte också till för ett par curlingbanor, över vilka det byggdes ett enkelt skärmtak. På initiativ från bl.a. gamle mästersprintern Stig Håkansson, bildade Göta en curlingsektion och det är från denna pionjärtid, som bilden är hämtad.

Fram till 1970-talets mitt drev med verksamheten med sådan skicklighet att klubben erövrade tre SM-guld! Stig Håkansson och Roy Berglöf, vilka båda hade aktiv Göta-bagrund på hög nivå i friidrott respektive bandy, Stig Europamästare och Stor Grabb, Roy VM-bronsmedaljör och Stor Grabb, var båda med om att bli Svenska Mästare, tillika Stora Grabbar i en andra sport!

/ Fakta: Anders Borgström/

9 februari 2004

Året var 1967 – och Göta Friidrott hade bestämt sig för att det var nyttigt även för våra yngsta att få komma ut och tävla. Särskilt flickorna skulle uppmärksammas eftersom de hade så få tillfällen på hemmaplan. En Willys-jeep (en slags minibuss) inköptes för ett mycket billigt pris! Ordförande Pettersson utsågs till lagledare och chaufför på eget förslag. Förhandlingar inleddes om att få hyra ett militärtält som förläggning under turnén. Så skedde också – d.v.s. förvaltaren på I 2 lånade oss tältet mot löft att lämna tillbaka det i oskadat skick.

Första anhalten var Malmö,där vi bl.a. såg Ricky Bruch slå svenskt rekord i kula i ett fruktansvärt ”tropiskt oväder” med ljungande blixtar och stormvindar. Götatjejerna deltog i några utan större framgångar. Efter tävlingen bar det i väg till Lomma där vi reste vårt tält i orkanvindar varvid tjejerna genom personlig insats förankrade tältpinnarna. Chaufför Pettersson reste spisen i tältet så att tjejerna kunde komma in från ovädret och en gryta varmkorv sättas på värmning. Stämningen var toppen och äventyrslusten grasserade häftigt i sovsäckarna i ett stormpinat tält med kronans stearinlykta.

Dagen därpå i strålande väder ställdes färden till tävlingar i Helsingborg och Olympia. Där fick vi faktiskt några pallplatser med oss i Willys-jeepen och stämningen var god när vi fortsatte mot Smålands – Stenar och deras Ungdomsspel. Här dominerade Götatruppen ordentligt – det var inte någon Götatjej som var sämre än fyra.

Det jag bäst minns av turnén är vår ankomst till den fina camping-platsen. När vi svängde upp mot den fällda bommen vid entrén kom det ut en vansinnig människa med en uniformsmössa på huvudet och slog avvärjande med händerna. ”Här får ni inte vara – ge er av !” Nu blev ordförande Pettersson ordentligt förbannad å de charmiga Göta-tjejernas vägnar och krävde omedelbart svar på frågan vad som var fel med vår grupp. Efter en ytterligare blick på vår fina buss,den högröde och högröstade ordförande Pettersson och det på taket emballerade militärtältet i kamoflagefärgerna svart och grönt blev beskedet. ” Det här är en ordentlig campingplats och vi tar inte emot zigenare ! ” Efter urlastning och presentation av de prydliga flickorna av vilka flera hade sina Götaoveraller på sig blev stämningen en helt annan och vi hälsades välkomna att resa vårt tält ungefär som kyrkan mitt i byn !

/ Lennart Pettersson/

8 februari 2004

”Du passar väl tiden för helvete!”

Hektiska dagar inför SM på Tingvalla 1919. Oscars Starck i sitt esse. Oscar, Pampen och Crona Olsson bildar exekutiv och huserar i kontoret, tillhörigt Pampens far. Två telefoner finns till hjärntrustens förfogande – 28 och 75. Oscar, som haft en arbetstyngd vecka med 20-timmarsdagart, får oro i kroppen och tänker på allvarligt försummade hustrun ”Guzzi”!

– Pampen, vilken jäkla telefon får jag för faen? Tog 75 och ringde 1455, d.v.s. hem till Guzzi.

– Det är Oscar! Ska vi gå på bio i kväll?

De enades om Palladium en kvart före nio. Slutpratat och med det åter huvudstupa i SM-jobbet. Arbetsinsatsen fortsatte i sjudande crescendo, timmarna gick och så bad Oscar att få låna telefonen igen – tar 28 denna gång och ringer hem:

– Är det Guzzi! Jo, det är Oscar igen. Du passar väl tiden för helvete! Vi sa ju prick kvart i nio utanför Palladium!

Tja, 24 timmars försening är väl inte så mycket att bråka om……. Guzzi var en förstående kvinna och hur är det gamla ordspråket lyder – ”Bakom varje framgångsrik man står en förvånad hustru….”

/ Anders Borgström/

7 februari 2004

Olof Brödkonung

Olle Hellgren, den glade bagar´n, spelade handboll på 1930-talet och Göta snuddade vid allsvenskt spel. Men det var som bandyledare han gick till hävderna- Mer en två decennier som ordförande i Värmlands Bandyförbund parallellt ledamot i Svenska Bandyförbundets styrelse.

Men hjärtat klappade varmt för Göta och han var under många år föreningens grå eminens. Även i högsta grad handfast! Ekonomin i bandy-Göta var ofta skral och det var vid fler än ett tillfälle, som HÅWE-bageriets brödbussar ställdes till förfogande för att transportera laget till bortamatcher!

/ Anders Borgström/

6 februari 2004

Detta är ett gäng av Götas lovande ungdomar i slutet av 70-talet. Bilden är tagen vid ett träningsläger i Svendborg i Danmark.

/Foto: Björn Eliasson/
Överst från vänster: Anette Fredriksson, Eva Forsberg.
Raden under fr. vä: Charlotte Lindström, Carina Boije, Elisabeth Larsén, Stefan Olsson dy (Sundin), Morgan Byh, Per Nilsson, Tord Henriksson och Torbjörn Watz.
Stående: Eva Persson/Dahlberg, Johan Öhrnell, P-O Johansson, Agneta Persson, Janne Persson(?), Leif Dahlberg, Dansk ledare, ?,Johnny Svensson.
Sittande: Ann-Sofie Olsson, Lena Odhe, Anna-Karin Nilsson, Johanna Ågren, Peter Holm, Niklas Sjölin, Mikael Björk.

/ Fakta: Björn Eliasson/

5 februari 2004

Pinglart och domaren

Pinglart Södergren hörde närmast till inventarierna på Tingvalla när det vankades allsvensk bandy på femtio- och sextiotalen. Ivrig hejaklacksledare – oftast måttligt nykter. Ibland iklädd tomtemask och päls. En gång råkade domaren i onåd hos Pinglart, som i sanningens namn var allt annat än objektiv i sitt betraktande av matchen.

– Ut med domaren! Hur dömer du egentligen!

Ja, det blev nog starkare ordval än så. Domaren hörde – för Pinglart ägde god röststyrka. Ilsket blåste domaren i pipan, tog ett par skär i riktning mot Pinglart, spände ögonen i honom, pekade på Pinglart och utbrast:

– Är det du eller jag som dömer!?!!! Pinglart, stående, lätt svajande på snövallen, tittar en kort stund på domaren, vänder sig sedan mot publiken på läktaren och säger med hög och ljudlig stämma:

– Där ser ni – inte ens det vet han!!!

/ Anders Borgström/

4 februari 2004

Götas ishockey har ju upplevt en brokig tid. Snabbt upp i allsvenskan, där man spelade 1944/45 – och lika raskt ut: 10 spelade matcher, 10 förluster och 24-101 i målskillnad och gediget sist i ishockeyns maratontabell för högsta serien. I omgångar tynade ishockeyn bort, men Gunnar Björk, Sune Almqvist och några glada bandyspelare råkade hitta den gamla hockeyutrustningen i ett förråd på Tingvalla. Fixade till det hela och så var man igång igen på månskensrinken bakom Tingvallas dåvarande västra läktare. Sune syns längst upp till vänster på bilden och Gunnar näst längst till höger på översta raden.

/Fakta: Anders Borgström/

/Foto: Folkrörelsernas arkiv/

3 februari 2004

Trängsel vid längdhoppsgropen vid ett skolmästerskap omkring 1960/61. Segraren Göran Dahl är fångade mitt i språnget! Så småningom blev bandy huvudsporten för Göran där han spelade för Göta i lagets sista SM-final 1967. Den matchen vann dock Örebro SK med 3 – 1. Bland åskådarna ser man Anders Borgström (1194).

    /Fakta: Anders Borgström/ /Foto: Folkrörelsernas arkiv/

2 februari 2004

Den 7 juni 1975 tog föreningen sitt första kvinnliga SM-guld i stafett. Om man nu kan prata om kvinnor för det var en rekordung kvartett som stod för bedriften. Platsen var Västra Marks IP i Karlskrona och distansen 4×400 m. Första sträckan sprangs av Ann-Louise Skoglund 12 år, andra sträckan av ”gamlingen i gänget, Lena Bergström 20 år, tredje sträckan Liz Hjalmarsson 15 år och för avslutningen stod Malin Mikaelsson 18 år. Och det är alltså seniorer vi snackar om.

Frågan är om inte ”Lisa” är den yngsta svenska mästarinnan alla kategorier och laget det yngsta som vunnit ett stafett-SM. Tiden var för övrigt 3.48,0 vilket innebär ett snitt på 57,0. Sedan dess har det blivit många härliga stafettguld, inte minst på 4×400 m.

/Stefan Olsson/

1 februari 2004

Världsrekord………

Patrik Bodén är den svensk, som senast satt seniorvärldsrekord i Friidrott och han är den ende götist som noterat ett rekord, vilket vunnit IAAF:s (Internationella Friidrottsförbundet) gillande. Men åtminstone en götist ytterligare har presterat ett resultat, som ingen tidigare gjort i sin gren. Det var höjdhopparen Rune Almén, flerfaldig svensk rekordhållare och svensk mästare, tillika silvermedaljör vid inomhus-EM, som stod för bravaden. När Friidrottsskolan i Örebro den 8 december 1974 hade sin höstavslutning i Idrottshuset i Örebro anordnades en tävling i stående höjd. En gren som faktiskt var olympisk för snart 100 år sedan… sista gången på OS-programmet var 1912! Men SM-tävlingar fanns långt in på 1960-talet. En gren, som mot slutet nära nog enbart utövades i de nordiska länderna. Världsbästat hade utvecklats från Vilhjalmur Einarssons – ja, just det, olympiske silvermedaljören i tresteg, som 1959 tävlade för Göta – 175 cm via norrmannen Johan Christian Ewandt 176 till smålänningen Sam Johanssons 177! Johansson var f.ö. flerfaldig landslagsman i volleyboll!

Men nu skulle Rune göra en attack! Träningsnoteringar antydde att rekordet satt löst. Med i tävlingen var också Peter Henriksson, Örebro och Anders Borgström – som vid den tiden bodde i Örebro och tävlade för KFUM. Anders tog 166, en höjd som några minuter senare tangerades av Peter. Anders hade sedan ett mycket bra försök på 170, men sedan var det dags för Cirkus Almén. 178 klarades med god marginal och stort jubel i den nära nog fullsatta arenan! Upp med ribban på 180! Och…ÖVER!!!! Svenskt rekord, tillika inofficiellt världsrekord inte bara en – utan TVÅ gånger! Utdöd gren…..ja, men rekordet väckte genklang och fick stort utrymme i svenska massmedia och kom även att uppmärksammas internationellt!

/Anders Borgström/

 31 januari 2004

Den verksamhet,som så här i efterskott framstår i ett förklarat sken är utan tvivel Kalle Anka Mästerskapen med Hemmets Journals Inge Lantz som promotor. Framför allt var tävlingarna en plantskola för framtida friidrottselit, vilket har framhållits från många håll i efterskott. Än i dag kan jag träffa på människor,som med värme och tacksamhet berättar om vad dessa ungdomstävlingar betydde.

En stor del av framgången berodde på den utomordentligt positiva inställningen som fanns hos regementschefer vid I 2 med Karl-Gustaf Linell i spetsen. 800 ungdomar från Lappland i Norr till Såne i söder fick under en veckohelg från fredag till söndag inkvartering på Värmlands Regemente. De bodde i kasernerna och åt i matsalen och tävlade på närbelägna Tingvalla IP. Massvis med tackbrev vittnade om hur föräldrarna uppskattade den skyddade miljön och de välordnade rutinerna för deltagarna och rent rörande var de små brev som deltagarna lämnade efter sig till rekryterna där de tackade för lånet av sängen och berättade om sina tävlingsbravader. Det hörde till vanligheten att regementschefen vid sina genomgångar hade ett eller flera exempel på sådana brev att föredra för bataljons- och kompanichefer.

Några ungdomar blev alltid inbjudna till den Norska motsvarigheten ”Donal Duck Lekene” i Kongsberg. Ett år skulle jag åka till Norge med tre Götister. Ulf Nilsson skulle springa 1000 m och två flickor från Molkom varav den ena var en ung Ann-Louise Skoglund skulle tävla på 100 m och Längd. Resultatmässigt skötte sig alla bra med Ann-Louise som segrare i längd på 4,76 m – tror jag. Men resan glömmer jag aldrig – tjejerna satt i baksätet och fnittrade och retade Ulf genom halvhöga kommentarer. ” Han är väl för söt – vad gullig han är -tror du han har nå´n tjej” o.s.v. Ulf höll masken länge – men vägen Karlstad-Kongsberg är lång och hans ansiktsfärg påminde till slut, inte så lite om den kokta kräftans. Ingen kunde heller inbilla sig att det var chauffören som kommentarerna gällde. Ulf var klart störd vilket var och en kan förstå. Att han under sådana förhållanden kom till start betraktar jag fortfarande som enastående och att han dessutom skötte sig bra var fantastiskt – men så blev han också journalist i Göteborg till slut efter vad jag vet. Det gick ju ganska bra för tjejerna också så småningom, som bekant.

/Lennart Pettersson/

30 januari 2004

/Foto: Folkrörelsernas arkiv/

Lars-Erik Larsson, mångårig landslagstränare för de svenska höjdhopparna, ses här i full gång med instruerandet. Han var också distriktsinstruktör för Värmland och här är det undertecknad som specialgnuggas en sommardag 1962, allt under överinseende av pappa Eric ”Pampens” skarpa blick. Såväl far och son har vunnit DM och innehaft distriktsrekordet för Värmland i spjut, men någon tredje generation Borgström lär vi knappast få se i rekordtabellen. Patrik Bodéns 89,10 verkar svårslaget!

Bland ungdomarna i bakgrunden kan vi nämna Lars-Olof Persson – t.h. om Lars-Erik – som var en god höjdhoppare. Så småningom blev han entusiastisk ungdomsledare i FBK-hockey. Till höger om undertecknad ser vi Tommy Bakken. Träningsvillig som vann han så småningom DM på korta häcken. Längst till höger Annica Ericsson, flerfaldig DM-vinnare i stående längd med personbästa på klart över 2,50. Annica var också en period ordförande i Ung-Göta – den juniorsektion som bildades inom Göta 1961 med Tore Bärjed som fadder.

/Anders Borgström/

29 januari 2004

Den isländska sagan

När Göta arrangerade sina Augustispel 1956 var det folkfest. Och det innebar också något av ett internationellt genombrott för en ung islänning vid namn Vilhjalmur Einarsson. Einarsson flög fram över trestegsbanan och vann på isländsk rekord, 15,83. Senare på hösten, vid de Olympiska Spelen i Melbourne, skakade han storfavoriten från Brasilien, Adhemar Ferreira da Silva, genom att i andra omgången förbättra sitt rekord till 16,25! Inte förrän i fjärde omgången lyckades suveränen da Silva gå upp i ledningen, men ett isländsk silver var en glad överraskning.

Två år senare tog Einarsson brons vid EM i Stockholm. Sverige och speciellt Karlstad hade en plats i Einarssons hjärta och 1959 tävlade faktiskt Einarsson för Göta. Han var ju ändå i Sverige för studier och energiske Stig Finnström fixade så att olympiamedaljören kom att representera Solstadens stolthet. Nytt klubbrekord blev det – även om det var något av en mellansäsong: 15,50. Svenna Runströms gamla rekord föll!

/Anders Borgström/

28 januari 2004

Anders Lindholm kastar slägga i slutet av 1950-talet. Annars var det diskus, som var hans bästa gren med flera DM-tecken och en fjärdeplacering vid SM som bäst . Personbästat var 48,99 och en gång medverkade Anders i B-landslaget mot Danmark. Flera medaljer vid Polis-EM och vid mer mogen ålder blev Anders veteran-världsmästare i sin paradgren. Tyvärr gick Anders bort alldeles för tidigt blott några och 50 år gammal. Sigurd Lindqvist agerar intresserad och atletisk åskådare. Sigurd var själv svensk mästare i viktkastning 1932 och god släggkastare tillika. Han var lokförare, men hade konstnärliga talanger. En kopparsköld finns att beskåda på Götas kansli, men framför allt är Karlstads polishus värt ett besök, för där finns Sigurds mästerverk. Statyn av Massa Lind – tyvärr enbart i gips för den borde ha gjutits i brons – i en härligt schwungfull pose!

/Anders Borgström/

/Foto: Folkrörelsernas arkiv/

27 januari 2004

Idag har Göta namnsdag och dagen till ära tänkte vi presentera historien om hur Götas vackra klubbmärke kom till. Men innan dess kan vi ju spekulera lite i hur föreningen överhuvudtaget fick det namn som står i almanackan just idag. Enligt författaren och historieläraren Erik Bengtsson så har grundarna troligen inspirerats av de Gotiska förbundet som var starkt i början av 1900-talet. Det fanns/finns ju ytterligare ett par klubbar med namnet Göta i Sverige, nämligen i Stockholm och Helsingborg. Nåväl, åter till klubbmärket:

Året var 1919. Fram till dess hade Göta som klubbmärke helt sonika använt sig av Värmlandsörnen. Nu grodde tankarna på ett ”eget” klubbmärke. Sedan Isse Smedberg, Pampen Borgström och Svenna Runström över en rykande varm arrakstoddy på Smedbergs Konditori skissat på ett nytt klubbmärke och kommit fram till ”Värmlandsörnen i nedslag i ett lagerkransat ”G”” förfärdigade den konstnärligt begåvade Isse ett förslag som vann den lilla exekutivens gillande. Kort därpå stadfäste Götas styrelse förenigens klubbmärk och just detta märke som här avbildats är unikt. Det är nämligen Götas allra första klubbnål!

/Björn Eliasson & Anders Borgström/

26 januari 2004

Gunnar ”Crona” Olsson var en trogen arbetare i Oscar Starcks vingård. Duktig idrottsman dessutom med SM-guld i bowling 1937 och flerfaldiga landslagsuppdrag. Sekreterare i klubben en period. Protokoll som oantastligt belyste alla beslut – men då och då kunde en personlig kommentar halka med, som oftast väckte viss muntration. Vi saxar från styrelseprotokollet från 23 mars 1920, då han, efter beslut om att arrangera brottningstävlingar, tillfogade följande högst personliga kommentar i det officiella protokollet:

På grund av att föreningen ej disponerar någon verkligt sakkunnig fackman, föreslogs, att man skulle anhålla hos stadsfiskal Nelson, att denne skulle gå domare såsom varande förståsigpåare, vad angående de mer komplicerade brotten!

Inget beslut. Då skämtsamheten påpekades vid påfföljande sammanträde lovades bot och bättring, vilket gav ett totalt omärkbart resultat!

/Anders Borgström/

25 januari 2004

På denna bild ser ni hur Ann-Louise Skoglund spränger målsnöret vid en DM-tävling på Nobelstadions stybbanor i Karlskoga. Bilden är tagen någon gång i slutet av 70-talet. Efter att bilden togs hann Ann-Louise med många framgångar i sin karriär, bland annat EM-medalj 1982 på 400 m häck. Hon blev också utsedd till århundradets Götist inför sekelskiftet.

/Foto: Björn Eliasson/

24 januari 2004

Dubbel lojalitet

Till landskamperna mot Norge tog ”Pampen” nog oftast ut ett ganska B-betonat svenskt lag – det brukade ju räcka till. Men 1939, inför landskampen i Drammen, så¨hade starkaste möjliga lag mönstrats. En dryg vecka före landskampen åkte ”Pampen” till Norge på semester. Han råkade hamna på samma ort som norska landslaget hade sitt uppladdningsläger – och han råkade gå ner till bandyplanen och sina norska vänner. Lite diskussioner angående taktik och uppläggning kan ju inte skada – och så blev det som så att ”Pampen” med sedvanlig pondus tog över hela föreställningen. Han lade upp taktiken för det norska laget, svarade för slutliga uttagningar och så kom landskampen – med ”Pampen” som lagledare för båda lagen!!!!

Hur landskampen slutade: jo, ”Pampen” höll sin obesegrade svit obruten trots det delikata läget: 2-2 och det hela slutade med att ”Pampen” fick skarp kritik av Bandyförbundets styrelse, men å andra sidan belönade Norska Bandyförbundet honom med sin högsta utmärkelse: ”Guldmärket” – dessutom det allra första som delades ut!!!!

/Anders Borgström/

23 januari 2004

I början på åttiotalet när Gärderud epoken hade ebbat ut och svensk friidrott i allmänhet och IF Göta i synnerhet stod utan framstående medel- och långdistanslöpare poppade det upp ett förslag att ett gäng Värmländska tränare skulle åka till London och insupa den tränarkunskap som hade fört fram medeldistansvirtuoserna Sebastian Coe och Steve Ovett.

Gänget som åkte platsade i en minibuss. Efter landstigningen på engelska kusten körde en av tränarna, som också var styrelseledamot i Göta, så gott han kunde igenom Londons förorter i fredagseftermiddagsrusningen. En av resedeltagarna, något styrkt av ett tidigt pubbesök, kritiserade upprepade gånger den långsamma körningen. Detta ledde till att vår chaufför helt sonika steg ur bussen och erbjöd ratten till kritikern. Efter en lång diskussion i en av de mest besökta filerna in till Londons City gick så småningom den ende promillelöse föraren med på att åter ställa sina förarkonster till resesällskapets förfogande. Incidenten ledde till att vi mycket försenade anlände till eftermiddagens föreläsning som hölls av Ovetts tränare. Han började med att undra, varför vi, som hade världens främsta forskare och professorer inom gebitet fysiologi sökte efter kunskap hos honom. Svaret, är möjligt att vi fått genom de senaste årens remarkabla svenska friidrottsframgångar, att det är talang och coaching som också har en del i framgångarna.

Vi inkvarterades i ett tolvvåningshotell på Crystal Palace träningsanläggning. Ytterligare pubbsök under kvällen stärkte en del av sällskapet så pass mentalt och styrkemässigt att man vid morgonjoggen kunde hitta en del av hotellets interiör till beskådande på den välansade gräsmattan.

Vid frukosten hälsade värden, som var engelska landslagets chefcoach Frank Dick oss välkomna på ett något surmulet sätt. Han menade att finnarna, som han hade haft på besök några månader tidigare, varit ett strå vassare i sitt beteende. Man behövde dock inte ha betydande kunskaper i utländska språk för att förstå att Värmlänningarna gick in som god tvåa.

Några år senare var det dags för landskamp i Karlstad mellan England och Sverige. Ledargenomgång hölls på Grand Hotell och Frank Dick igenkände snabbt några inom arrangörsstaben. När huvudledaren för landskampen entrade talarstolen hördes ett ljudligt ”Oh my Good ” över Grands festvåning.

/Inge Johansson/

22 januari 2004

Guldet blev till sand, eller snarare ingenting.

Det var stafett-SM i Malmö 1979 och undertecknad hade i frånvaro av demontränare Karlsson fått uppdraget att vara ansvarig för damernas stafettlag på 4×400 m. En till synes lätt och inspirerande uppgift, om det inte hade varit för det här med avprickning…

Lagets deltagare satsade seriöst på uppgiften. Alla utom Monika Strand hade försakat en hel del för att kunna delta. Monika Klebe hade åkt hem tidigare från USA för att vara med. 19-åringarna Marika Johansson och Catarina Widing hade avstått studentexamen med tillhörande bal på Stadshotellet – allt för att bli svenska mästare.

På den tiden skulle avprickning ske 90 min före utsatt tävlingstid och laguppställning inlämnas 60 min före. Jag missade första delen av uppdraget och kom glad i hågen till tävlingskansliet dryga timmen före för att lämna in ”vinnaruppställningen”. Men förbundets utslängde, förlåt utsände kontrollant, Karl-Axel Torége upptäckte fadäsen och naturligtvis fick laget inte starta. Tilläggas skall att övriga fyra föreningar ville att vi skulle springa. Men det hela slutade med att fyra banor gick tomma på Malmö Stadion. Paragrafryttare…. Det var inte direkt lätta steg ner till uppvärmingsplanen för att meddela beslutet till de laddade tjejerna.

Under ett par veckor var man inte så populär hos Johansson/Widing som båda hade ett häftigt humör, Klebe tog det som vanligt lugnt och tyckte mest synd om mig. Sedan dess har jag ”bara” missat en enda avprickning i SM-sammanhang, men det tar vi en annan gång. Eller hur Christian Haar…

/Stefan Olsson/

21 januari 2004

Denna bild är tagen i Papendahl, Holland där Göta genomförde ett par träningsläger i slutet av 70-talet. På denna bild syns Ann-Louise Skoglund, Lotta Holmström (Björkman) och Helena Pihl i full gång med backträning i bokskogen, i övrigt får bilden tala för sig själv.

/Foto: Björn Eliasson/

20 januari 2004

Aj, aj, aj

Sven Wahlberg vaktade under många år Göta-buren i bandy och blev senare mångårig lagledare för tomtarna, med två SM-finaler i ledarrollen. Den allsvenska debuten 1937 skedde dock i lokalkonkurrenten Färjestads BK:s färger – ja, just det, klubben som så småningom blev topplag i ishockey! Och i debuten mötte man Göta!! Lokalderby och ett år då Göta var på topp – det blev SM-guld den säsongen. Men Svens debutmatch kunde slutat lyckligare. Roger Carlsson, som så småningom blev matchvinnare i SM-finalen, då han gjorde alla tre Göta-målen, råkade, i ett skottförsök, träffa Svens vänstra långfinger med sin klubba. Fingret knäcktes och smärtan var närmast outhärdlig. Normalt hade det skett ett spelarbyte – man fick ju vid den tiden sätta in en reserv i skadad spelares ställe. Men resrevmålvakten vågade inte hoppa in, utan Sven fick spela vidare med brutet finger. Göta vann med 5 – 0 och för Sven blev det första och enda allsvenska matchen den säsongen. Men han kom tillbaka året därpå, som götist och påbörjade då en lång och trogen tjänst hos det röda gardet!

/Anders Borgström/

19 januari 2004

Detta är en bild tagen vid ett av Götas traditionella träningsläger i Jugoslavien. Jag är lite osäker på årtalet men det bör vara någon gång i mitten av 70-talet, kanske 1975. Platsen är i allafall idrottsplatsen i Rijeka där vi tränade. Bodde gjorde vi några kilometer därifrån i Opatija. Bilden är tagen med ett antal Götister som samlats kring den Jugoslaviske medeldistansstjärnan Luciano Susanj. Han var hyfsat framgångsrik senare hälften av 70-talet och deltog vid några större internationella mästerskap. På bilden syns från vänster: Ulf Nilsson, Sten Widerström, Olle Grahn, Henrik Lindström, Luciano Susanj, Lasse Pettersson, Thomas Langer, Tomas Nilsson Ann-Sofie Planting-Gyllenbåga och näsan längst till höger tillhör Odd Fredriksson.

/Foto: Björn Eliasson/

18 januari 2004

Sedan slutet av 80-talet har Joakim Hjortsberg i stort sett utan avbrott varit delaktig i eltidtagningen i samband med våra tävlingar. Tusentals är de målbilder och hundradelar som avlästs och tolkats av Hjortsbergs noggranna argusöga. Och det har fungerat i stort sett klanderfritt under hela tiden. Men som bekant har även solen fläckar. Jockes värsta ögonblick ”hittills” infann sig vid en resultatävling på Tingvalla den 26 maj 1992. Det var på 100 m häck för damer där Monika Klebe som aldrig gjort under 14 sekunder, av samstämmiga manuella tidtagare klockades för 13,6. Äntligen var drömgränsen sprängd! Men på det officiella målfotot var det helsvart. Totalt mörker, ingen Klebe syntes och inte heller segrarinnan Monica Westén som manuellt klockades för 13,4. En nedslagen Hjortsberg repade dock mod och kunde liksom vi andra glädja oss åt att Klebe veckan senare noterade 13,96.

/Stefan Olsson/

17 januari 2004

Från stafettpinne till bowlingklot

Pelle Pihl representerad vår systerförening i Stockholm, IK Göta, under sina glansdagar i friidrott. Utöver ett SM-guld på 800 m deltog han i det klassiska stafettlaget på 4×400 meter, vilka besegrade Tyskland i landskampen 1934, vilket betydde att totalsegern bärgades med minsta möjliga marginal. I IF Götas röda färg kom dock gigantiska framgångar 1955, då Pelle belönades med såväl guld, silver och brons vid bowling-VM. Guldet kom i tvåmannalag.

Det låg ett skimmer över stafettinsatsen och Sven Jerring hade hållit ett lysande, färgstarkt radioreferet. Tyvärr glömde man i upphetsningen att spela in referatet. Men Jerring gjorde en studioversion av det hela, dock uatan att kolla med löparnas varvtider mot sin klocka. Det gjorde att Pelles insats hastades igenom på 28 sekunder, medan Wachenfeldts heroiska sista sträcka blev måleriskt beskriven under närmare 1, 5 minuter – bara upploppet tog 42 sekunder! Pelle påstod dock med bestämdhet att han hade originalinspelningen och att det var äkta vara. Vid uppspelningen av den gamla stenkakan var en av åhörarna ofin nog att kolla sträcktiderna mot sin klocka. När Pelle konfronterades med att han skulle ha sprungit sin 400-meterssträcka på 28 sekunder kom svaret blixtsnabbt:

”Jag var djävligt snabb på den tiden!”

/Anders Borgström/

16 januari 2004

Vid SM 1990 var ca 500 funktionärer per dag engagerade i olika funktioner. Friidrotten är ju onekligen personalkrävande och därför brukar vi åtminstone prata mycket om funktionärsvård.

Eftersom det snart är dags för SM igen har jag letat upp de gamla pärmarna från det senaste SM:et 1990. Och då konstateras att våra funktionärer bjöds på en både enkel och synnerligen enahanda meny. Eller vad sägs om följande utdrag från beställning från matmor på dåvarande Regementet;

”Ref till vår diskussion vill jag bekräfta att vi härmed beställer hackkorv och mospulver motsvarande 1500 portioner (500/dag). Till varmrätten serveras vitkålssallad samt rivna morötter”.

Mig veterligen var det inte speciellt mycket gnäll efteråt men som ansvarig för årets SM lovar jag på stående fot att vi iallafall skall variera maten till funktionärerna i år. Räkna således med korv på både tvären och längden. Vem som gjort ”upphandlingen” 1990? Jag kan väl avslöja att det var en tidigare ordförande i föreningen med stort ansvar för förningens ekonomi…

/Stefan Olsson/

15 januari 2004

Skandal i DM finalen 1914 spelade Götas fotbollslag DM-final mot Forshaga. Matchen stod länge och vägde, men vid ställningen 1 –1 fick Göta en tvivelaktig straff. Forshagaspelarna protesterade vilt men domaren visade ingen nåd, ej heller Götas straffexekutor, som förvandlade ställningen till 2 – 1 till Karlstadslaget.

Ilskna, förbannade och med en känsla av att ha blivit orättvist behandlade lämnade Forshagaspelarna helt sonika planen efter straffen – så matchen kom aldrig att spelas färdigt, men ställningen vid det skandalartade uttåget, 2 – 1 till Göta, fastställdes som slutresultat och Göta vann sitt första – och enda – distriktsmästerskap i fotboll! /Anders Borgström/

/Anders Borgström/

14 januari 2004

Jöran Lundquist är numera etablerad götist. Som styrelseledamot, tävlingsledare för Götas Ungdomsspel, ungdomstränare och förälder till Elin och Mattias. Som aktiv var han sprinter och kort häcklöpare med flertalet SM-finaler på meritlistan. Han representerade Kils AIK under deras storhetstid på 70-talet. På den tiden var rivaliteten mellan klubbarna stor, att vinna Stafett-DM var exempelvis en enorm prestigeseger. Att byta klubb var otänkbart och Jöran tillhörde definitivt en av de trognaste ”killingarna”. Men sent i livet konverterade Jöran för att i samband med Veteran-SM i Våxnäshallen våren 1996 debutera i det röda Götalinnet. Hur det gick? Jo, efter 30 m blev han liggande med en kraftig sträckning i baklåret. Och det blev både början och slutet på Jörans aktiva karriär i föreningen. Men ledargärningen med ett härligt engagemang hoppas och tror vi fortsätter i många år till…

/Stefan Olsson/

13 januari 2004

Frågan är om han inte egentligen är kvalificerad att erhålla den första Guldklockan för 25 års slit i föreningens tjänst? 1976 blev nämligen Tony Harborn anställd på kansliet. Och där har han faktiskt blivit kvar med undantag för ett par år i mitten av 80-talet när var ”utlånad” till Ulvsby IF. Från början var han helt ensam på Kansliet och den första arbetsplatsen var den berömda ”glasburen” i gångarna under Tingvallas läktare. Ordförande Lennart Pettersson såg dock till att Tony fick i stort sett dagligt besök. Och sedan dess har han hunnit med att ”slita ut” ett antal kanslichefer såsom Ulf Karlsson, Lars-Erik Andersson, Leif Dahlberg och Sören Andersson för att nämna några som kamperat ihop med Harborn. Specialämnet under alla år har varit statistiken och det inte Tony vet om Göta är knappast värt att känna till. Och lagom till 100-årsjubileet har han lovat att kungöra mycket av sin statistik i olika former. Och Tony, jag lovar att se till att du får Guldklockan när det är dags…

/Stefan Olsson/

12 januari 2004

Nedan ser ni den 100-års logotype som togs fram och som användes i trycksaker och på andra produkter under jubileumsåret 2004.

11 januari 2004

När Göta genom kvartetten Jens Håkansson, Lars Lindgren, Thomas Håkansson och Per Lindman såg till att klubben fick sitt tredje SM-tecken i curling år 1976, så skulle det rimligen ha inneburit att Götas lag också representerat Sverige vid de därpå kommande VM-tävlingarna. Men därav blev intet – ett par av deltagarna var för unga (!), varför man fick nöja sig med EM, men det gjorde man med den äran: bronsmedaljen bärgades!

/Anders Borgström/

10 januari 2004

Jag hade den egenheten att jag sällan vågade se på stafetter där Göta var inblandat. jag hade för mig att det skulle ge otur och vistades därför oftast bakom läktaren när loppen gick. Ett år åkte vi till ungdoms SM i Västerås. Ulf Karlsson hade vaskat fram flera lag med goda medaljchanser. Jag hade fått lova att inte lägga mig i coachandet, som Ulf ville sköta om själv.

Strax före ett av flicklagen skulle springa final kom jag vankande till växel ett. Där stod en liten Götatjej med tårar i ögonen. ”Vad är det för fel” frågade jag. ”Ulf är så dum, han har mätt upp så kort avstånd till inkommande när jag skall starta – jag kommer aldrig att hinna få upp någon fart”. ”Men lille vän – inte behöver Du gråta för det. Hur långt avstånd vill Du ha”? ”Jag behöver bara öka 75 cm – det har jag haft förut”. ”Ja men så gör det Du om Du känner att det passar bättre”. Sagt och gjort avståndet ökades och loppet startade. Den lilla gråtande götisten for iväg som en kanin ur sitt hål och inkommande löpare var aldrig ens i närheten. Då hör jag Ulf från läktarplats – ”Jag blir galen, nu har han varit framme igen”!!

/Lennart Pettersson/

9 januari 2004

Det sitter i björken

Knut Fredriksson, vår olympiske spjutfinalist från Rom 1960, var en hemkär dalslänning, som inte mer än nödvändigt åkte från gården i Bengtsfors. En vår hade han avstått från tävlande på grund av diverse skavanker. Nu närmade sig årets första landskamp och rikstränaren Gunnar Carlsson tog kontakt med vårt landslagsankare.

– Hur står det till?

– Jo, jag skall gå ut och pröva, jag ringer!

Favör-Fredrik gick ut på ängen i närheten av gården, där han hade sin egen bana. Vid 80 meter stod en björk. Det visste Gunnar om sedan tidigare besök. Därför hade han inga svårigheter att uppfatta budskapet, när följande lakoniska meddelande kom:

Det sitter i björken!

Favör-Fredrik togs ut, kom, sågs och segrade!

/Anders Borgström/

8 januari 2004

Rikstränaren Martin Jansson hade placerats i Karlstad 1917. Snart gick han som barn i huset hos Massa och Elin. Fick hjälpa till med små sysslor – och under hösten/förvintern 1917 led han mer för varje dag när han gick ut i vedbon, där släggan hängde på en krok, då han såg hur kastredskapet anfrättes av rost. Men så en dag, på nyåret 1918, när Martin kom till Massa, såg han hur släggan hängde på en krok innanför köksdörren i stället. Och nu var den skinande blank, nyputsad och inoljad.

– Har Du redan börjat träningen med släggan?

– Nej, inte direkt, men på sätt och vis. Jag har tagit in släggan för att bli riktigt ”god vän” med den till dess vi fram mot våren skall börja med kastträningen!

/Anders Borgström/

7 januari 2004

I slutet av 70-talet förde föreningens herrlag en förhållandevis undanskymd roll i seriesystemet medan damerna dominerade Lag-SM. 1979 hade herrarna iallafall vunnit sin serie och begav sig till Nynäshamn för att möta ”giganter” som just Nynäshamn, Gimo och för all del Hellas i kampen om en plats i högsta serien. I laget fanns stjärnor som Raimo Pihl, Rune Almén och Ingemar Jernberg. Men på medeldistans var det något sämre beställt vid denna tidpunkt. Således gavs undertecknad och Tomas Langer ett tungt ansvar av lagkedare Anders Borgström. Jag fick nämligen som 17-åring äran att dubblera på 1500 m och 3000 m hinder inom loppet av 20 minuter medan Tomas som var ett år äldre fick den kombinationen 400 m häck och 800 m inom samma tidsrymd. Hur det gick i loppen har jag faktiskt med hjälp av en hög mjölksyreanhalt glömt bort. Men laget vann och gick upp i högsta serien. Att lagledare Borgström trots ”barnplågeriet” sedermera blev framgångsrik förbundskapten är liksom en annan historia…

/Stefan Olsson/

6 januari 2004

Idag är det exakt 73 år sedan den allra första allsvenska bandymatchen spelades. Göta tog emot Nässjö hemma på Tingvalla inför 870 åskådare och besegrade smålänningarna med 7-2 efter tre mål vardera av Pampen Borgström och Erik Karlström. Den sjunde fullträffen stod Uno Samuelsson för!

/Anders Borgström/

5 januari 2004

Under den tid då Göta i slutet av sextiotalet hade svårigheter att bärga DM i Värmland såväl på senior-som juniorsidan reste vi med ett juniorgäng till Hagfors för att tävla i DM. Jag var med som ledare utan tränarskyldigheter men fast besluten att ingjuta mod och kämpaglöd hos det fåtal Götister som fanns med. Under mitt spankulerande runt idrotts-platsen upptäckte jag av en händelse att Ulf Karlsson låg trea i slägga(intet mänskligt var honom främmande). Starkt påverkad av att avståndet till både ettan och tvåan låg inom en meter påbörjade jag en stark insats som ensam hejaklack, vilket Ulf lustigt nog inte såg ut att uppskatta efter förtjänst. Jag insåg att det krävdes ordentlig stöttning inför sista kastet så när Ulf hade påbörjat rotationen och var i andra svängen vrålade jag med min bästa kaptensröst från I 2 –” KÄMPA ULF !!!” varpå Ulf utan synligt motstånd följde med släggan in i kastringens nät. Men han blev trea i alla fall.

/Lennart Pettersson/

4 januari 2004

Götas insatser vid 1918 års SM-tävlingar på Stockholms Stadion gav eko. Fem guld och ytterligare ett par medaljer gjorde att Karlstadsfriidrotten och Göta hade fått en plats på kartan. Den svenska sportjournalistikens fader, Torsten Tegnér, gav Karlstadspojkarna följande hyllning i Idrottsbladet:

…till Borgström, solstadens solros, smärt, späd, den unge Bruno Söderströms dubbelgångare, som med lätta rörelser flyttade den tunga kulan – andens seger över materian – till Högström, solstadens solbrynte son, som på armarna hissade sin smidigt välvuxna kropp över stavhoppsribban – till Lind, solstadens knubbiga solros, som gick i släggdansen med godlynt vadstinn gubbakraft

/Anders Borgström/

3 januari 2004

När Tingvalla IP:s röda stybbanor sommaren 1974 (?) revs upp och ersattes med allvädersbanor av fabrikatet Rubtan blev Götas hela verksamhet förpassad till Våxnäs IP. Detta gällde både träning och tävling. Just detta år stod Göta som arrangörer för stora DM. Även detta fick följaktligen avgöras på Våxnäs IP. Till saken hör att denna arena inte var fullt utrustad för tävlingar. Löpvarvet var t ex 360 m och högtalaranläggning saknades helt.

Men när tävlande och publik strömmade till kunde man vid passagen av järnvägen vid gamla ridhuset (där Toyota ligger idag) tydligt höra speakerns annonsering av starter och resultat. Väl framme på idrottsplatsen upptäckte man ”härolden” Lennart Pettersson ståendes med en bunt papper i fotbollsplanens mittcirkel. Han refererade med militärisk stämma den pågående löpningen, utan mikrofon!! Vad gäller just denna förmåga ligger nog de, visserligen kunniga speakers (Stefan Olsson, Jonas Karlsson, Anders Tallgren m fl.) Göta förfogat över de senaste åren, i lä.

/Björn Eliasson/

2 januari 2004

”Pampen” Borgström var lagledare/förbundskapten för bandylandslaget 1929-1940 och landslaget förlorade inte en match under hans ledning!! Vid efterföljande bankett fick var och en av grabbarna, på Bandyförbundets bekostnad, en varsin grogg – dock ej kanonskytten Einar Ask, som nöjde sig med en Gravensteiner. Bandyförbundets revisorer reagerade över notan från Hotel Regina: 14 grogg och 1 Gravensteiner. Alkohol och idrott hörde inte ihop! Stränga order om bättring. Påföljande års hemmalandskamp: efter en ny seger skulle det naturligtvis bjudas på grogg. ”Pampen” till hovmästaren: ”Ge grabbarna 14 grogg och 1 Gravensteiner – och Du, kan Du ta och skriva om groggarna till mjölk?” – ”Inga problem!” Så kom notan till Svenska Bandyförbundet: 247 liter mjölk och 1 Gravensteiner. Skratt i förbundsstyrelsen och contraorder: ”Låt grabbarna få sin grogg och skriv som det är i stället!

/Anders Borgström/

1 januari 2004

I början av min ordförandetid var det vanligt att man fick hjälpa till med träningen. Det gjorde jag gärna och med stort självförtroende – man var väl trupputbildare på I 2 för tusan. Bland annat hade vi en ung man vid namn ………… sedermera ordförande i Kils AIK. Lars Erik hade redan i unga år presterat tider på 100 m neråt 11 blankt och var ett stort löfte. Ordförande Pettersson förstod ju att här krävdes kvalitetsträning för att ta vara på en stor begåvning. Säg att Lars Erik säsongen före utan min träning hade noterat 11,1 så hade jag gjort upp ett mål på lämplig förbättring 10,5 !! Under hela vintern och våren jagade jag det stackars sprinterlöftet upp och ner för Stallbacken på I 2´s kasernområde, (eventuellt intresserade kan gå dit och kontrollera lutningen.) Kort sagt – Lars Erik debuterade i vårens första tävling med 12,3 och gjorde den säsongen som bäst 11,7. Där slutade också mina insatser som tränare för sedan kom Milovan – tack och lov.

/Lennart Pettersson/