Läs tidigare anekdoter nedan
Jan|Feb|Mar|Apr|Maj|Jun|Jul|Aug|Sep|Okt|Nov|Dec|


31 maj 2004

Visste du att...
... det inte finns mindre än tio götister som tagit dubbla individuella SM-guld vid samma ISM och/eller Stora SM. Dessa är Stig Håkansson, Georg Högström, Dan Orbe, Monica Westén-Rydén, Tommy Johansson-Björnqvist, Liz Hjalmarsson, Pia Westin-Thomasson, Ann-Louise Skoglund, Carl Johan Lind och Marika Johansson.

Av dessa är det två som dessutom vunnit TRE SM-guld vid samma mästerskap, nämligen Tommy Johansson-Björnqvist och Ann-Louise Skoglund.

    /Anders Borgström/  


30 maj 2004

Kusinen från landet!
Genom åren har vi då och då fått tag på riktiga supertalanger som kommit från andra orter än Karlstad. I detta fall hade vi fått kontakt med en mycket duktig sprinter från nordligaste delarna av Värmland. Han hade knappt tränat alls men sprang, med sin lite hemvävda stil, ifrån de flesta av våra övriga sprinters i samma ålder. Han gjorde faktiskt så småningom en bit under 11 sekunder på 100 meter.

Efter en tid i föreningen hade han fått äran att följa med till den Kungliga huvudstaden på tävlingar. På den tiden det begav sig, i slutet av 70-talet, kunde man få riktigt bra weekendpris på de stora hotellen i Stockholm. I detta fall innebar det att halva Götastyrkan bodde på Sheraton och den andra halvan på Grand Hotel. Eftersom det var första gången som vår nordvärmländske sprinter besökte huvudstaden så var han mycket fascinerad av det mesta som kom i hans väg samtidigt som han med en självklar ”kusinen-från-landet-attityd” inte så lätt lät sig imponeras.

När vi efter en tur på stan återkom till det ryktbara hotellet stod en portier iklädd uniform med guldlivré utanför entrén och granskade kritiskt alla som var på väg in. När så vår sprinter, iklädd jeansjacka med tillhörande välslitna byxor och ”raggarfrisyr” (på den tiden var inte avvikande stilar lika accepterade som idag), närmade sig porten ställde han sig ivägen och frågade barskt:
- Stopp där, vart ska du någonstans då?
- Jä bor bar här, fick den något förvånade vakten till svar på klingande nordvärmländska när vår sprinter med världsvan stil klev in på det eleganta hotellet.

    /Björn Eliasson/  


29 maj 2004


    Liz Hjalmarsson, här i Kil någon gång på 70-talet.
/Foto: Björn Eliasson/ 


Visste du att...
... flera av Götas tjejer har haft långa karriärer i det röda linnet. Inte minst lag-SM har bidragit till att man ställt upp lite extra. Det största antalet år mellan sitt första och sista (senaste...) SM-guld i Göta-tröjan har Liz Hjalmarsson. Det har gått fantastiska 19 år mellan Liz's första och senaste SM-medalj.

Det var 1975 som hon tog sitt första SM-guld vid stora-SM i Karlstad där hon vann 800 m. 1994 blev hon trea på 3000 m vid stora-SM med tiden 9.58,75 och samma år hjälpte hon dessutom till med att ta hem en lag-SM medalj.

    /Anders Borgström/  


28 maj 2004


    Magnus Åkesson i ungdomslandskampen mot Finland 1980.
/Foto: Björn Eliasson/ 


Hinderspecialist
Magnus Åkesson är en "gammal" trogen götist som varit verksam i föreningen i runt 30 år vid det här laget. Han började att träna medeldistanslöpning i början av 70-talet och har sedan dessutom varit verksam som tränare, funktionär och styrelseledamot.

Magnus var hyfsat framgångsrik som löpare och gjorde 1980 en ungdomslandskamp mot Finland i Otaniemi i utkanten av Helsingfors. Det är från denna tävling som bilden ovan är tagen. Magnus hade en hård kamp med Pekka eller om det var Juha (med kepsen) på 3000 m. Om jag inte minns fel så lyckades Magnus till slut slå honom och hamnade totalt på tredje plats i loppet på tiden 8.42,8.

Utöver detta resultat gjorde Magnus under 1980 dessutom 1.58,2 på 800 m, 3.59,85 på 1500 m och 5.59,0 på 2000 m hinder. Magnus blev mot slutet av sin aktiva karriär lite av en hinderspecialist och gjorde som bäst 8.58,67 på 3000 m hinder 1984.

Idag kan man se Åkesson i tidtagartornet på Tingvalla när vi arrangerar egna tävlingar och i övrigt på Sundstagymnasiet där han jobbar som gymnastik- och mattelärare.

    /Björn Eliasson/  


27 maj 2004

Visste du att...
... Ann-Louise Skoglund är den götist som genom åren vunnit flest SM-tecken. Hela 43, varav 23 individuella och 20 i lag/stafett.

När Göta 1979 vann lag-SM, deltog hon i en för henne ovan gren, nämligen diskus. Hon kastade 23,46 och blev på detta 5:a.

    /Anders Borgström/  


26 maj 2004


    Stig Fallberg, längst till höger.
/Foto: Värmlandsarkiv/ 


Han skulle "platsa" även idag!
Stig Fallberg (t.h.) var något av ett underbarn när han svepte fram över kolstybben under 1950-talets senare hälft. Han blev 1956 förste svenske 16-åring att klara av att springa 400 meter under 50 sekunder: 49,8 (manuell tidtagning, som var den tidengs gängse tidtagningsteknik). Det banade väg för en lysande jujniorkarriär, som innehöll tre raka JSM-guld på 400 meter 1958-1960. På den tiden fanns bara en juniorklass: 20 år och yngre. Ankare i juniorlandslaget, viktig kugge i Karlstads framgångsrika läroverkslag, som vid denna period varje år hemförde Kungakannan som Bästa Skola vid Skolungdomens hösttävlingar och han bidrog verksamt till att Götas friidrottslag gick upp i och sedan försvarade en plats i allsvenskan (motsvarigheten till dagens lag-SM-final). Han sänkte så småningom distriktsrekordet på 400 meter till goda 48,4 och fick också debutera som stafettmedlem i landslaget.

Fortfarande idag är de resultat, som Stig noterade för snart 50 år sedan av god kaliber. Det är visserligen lite svårt att jämföra el-tider med manuella men grovt sett kan man lägga på 0,14 sekunder på den manuella tiden för att få fram ett någorlunda motsvarande värde. Och hans resultat skulle fortfarande med marginal ge honom plats i dagens junior- och ungtdomslandslag och i den svenska genom-tiderna listan bland 16-åringar utgör hans resultat en nivå, som med sin patinerade ålder får en att höja på ögonbrynen.

På bilden ser vi Stig i Göta-overallen bredvid en riktigt stor olympier och världsrekordman. Det är Gelnn Davies, USA, som höjer segerbuketten. Glenn vann 400 meter häck vid OS i Melbourne 1956 och försvarade titeln i Rom fyra år senare. Dessutom medverkade han i USA:s guldvinnande lag på 4x400 meter vid Rom-OS, då man noterade nytt världsrekord. På långa häcken noterade han världsrekord vid två tillfällen. Första gången, 1956, blev han med 49,5 den förste att springa sträckan under 50 sekunder. En tid som han två år senare förbättrade med 0,3 sekunder. Han snuddae i segerloppet 1960 vid sitt eget världsrekord - bara 1/10 ifrån. Trevlig bild - på en av Götas största talanger genom tiderna bredvid en av de olympiska legendarerna!

    /Anders Borgström/  


25 maj 2004

Eftertraktad götist!?
Efter en uppskattad föreläsning om ledarskap en januarikväll 2004 på Museet i Karlstad, ville arrangören tacka Ulf Karlsson. Arrangören representerades av en urtjusig slank blond kvinna i den så kallade bästa åldern. Hon överlämnade ett litet paket som, det måste erkännas, på långt håll hade vissa likheter med ett sådant som man köper inför mer intima aktiviteter. Ulf som alltid finner sig utbrast snabbt:
- Oj, får jag ett packet kondomer.
- Nej, säger kvinnan, vi börjar med biobiljetter.

    /Inge Johansson/  


24 maj 2004

Rasisten!?
Under tidigt 70-tal gällde att ordföranden betraktades som var mans dräng. Allt skulle man sköta - vem annars. Detta är en av anledningarna till min beundran för dagens Göta med en professionell organisation med flera goda krafter inte minst gäller detta Tony Harborn, som jag själv hade nöjet att anställa och som nu är en statistiker av rang. När det var dags för galatävlingar under 70-talet var min plats speakerhytten med Alf Wiman från I 2 som personlig medhjälpare och dessutom en organisation av kurirer som sprang med resultatlistor och startdito.

Men dessutom var man ansvarig för att kassören David Bergström som satt i ett rum i källaren fick en lista över vad som var uppgjort med de aktiva i fråga om reseersättningar traktamenten o.s.v. Fanns man inte med på listan existerade man helt enkelt inte i Davids världsbild. Alla sädana faktorer samverkade till den enda gången då jag har gjort mig skyldig till rasdiskriminering med c:a 3000 vittnen. En sen anmälan från en mycket kompetent häcklöpare från Västindien hade blivit a) bortglömd på listan b) utkastad av David när han i källaren ville hämta sina pengar. Han frågade omgivningen var mister Pettersson höll hus och upplystes om att vederbörande fanns i speakerhytten som tjänstvilligt pekades ut. Den mörkhyade gentlemannen banade sig väg upp mot hytten över en fullsatt läktare och in i speaker-hytten, som brukade vara låst eller försedd med dörrvakt. Jag höll på och läste resultat för en prisutdelning när plötsligt denne svarta person står framför mig och vill ha pengar. I absolut förvirring utbrister jag till omgivande medhjälpare:
"Vem är negern? Vad gör han här? Finns det ingen som kan kasta ut honom ur speakerhytten NU?"
I ärlighetens namn måste nog erkännas ett och annat kraftord dessutom kom till användning.

Man skäms nu när man tänker sig tillbaka - men det var ingenting emot vad jag gjorde när jag upptäckte att mikrofonen var påslagen och att konversationen hade gått ut över hela Tingvalla. Publiken var glättigt förlåtande ty man förstod att detta var ett utbrott av en själ i nöd och djup stress. Gliringarna på stan tog dock inte slut på ett halvår. PS Den ekonomiska situationen reddes ut och utlovade pengar betalades.

    /Lennart Pettersson/  


23 maj 2004

Det kostade "skjortan"
Under de "tunga åren" i slutet på 60-talet och innan allt hade tagit fart på 70-talet var inte götisterna bortskämda med internationella tävlingsuppdrag, så varför inte berätta något om de få som fanns.

Två ynglingar med friidrotten i blodet - här nämns inga namn begripligt nog - hade blivit uttagna att representera Sverige vid ungdomstävlingar i Polen. Innan avresan införskaffade man även nyttiga upplysningar om det verkliga livet av i dag i denna gamla svenskprovins. Där fick man veta att den verkliga verkliga hårdvalutan bestod av nylonskjortor, som var "hett stoff" som bytesobjekt på den svarta marknaden. Sagt och gjort - skjortor inköptes och medfördes i ett sådant antal att idrottsprylarna befann sig i klart underläge i bagaget.

Knappt hade man blivit installerade på hotellet förrän de båda skjortsäljarna drog ut på stan för att göra suveräna och lukrativa affärer.Två "bäggar" med skjortor medfördes för att finna köpare. Man etablerade sig diskret i en lämplig portgång väntande på den "undre världen". Till slut dök det upp en oljig typ som på knagglig och nästan obegriplig engelska frågade om de kanske hade något bytesobjekt till hands. Våra tuffingar svarade omedelbart att här medfördes det de bästa nylonskjortor som fanns i västerlandet, vilket var en fet lögn eftersom skjortorna var av den typ som ehuru vita i dagsljus förvandlas till skärviolett färgton i nattklubbsljusen. Man visade sina varor inför den förtjuste polacken, som omedelbart plockade fram en fet sedelbunt med sloty som han började bläddra i.Våra tuffingar deklarerade omedelbart att han kunde sluta att bläddra eftersom man skulle ha hela bunten som betalning om det skulle bli någon affär av. Polackens omväxlande förtvivlade hårslitningar och glödande förbannelser (svåra att förstå men nog så illusoriska) sinade så småningom och affären gjordes upp och polacken försvann med en fart som borde ha verkat misstänkt. Våra plötsligt nyrika "unga lejon" beslutade sig för att innan återfärden till hotellet fira affären med en god måltid på en bättre restaurang. Så skedde även och allt var underbart spännande. Så ville man betala för att gå hem och njuta framgången. Notan preciserad i sloty var en bagatell i förhållande till den sedelbunt man nu halade fram för att betala med. När kyparen såg sedlarna som lades upp på bordet drabbades han av en svårartad skrattkramp. Pengarna var gamla sloty som hade slutat att gälla för många år sedan och numera endast kunde användas som bränsle i kakelungnar eller andra brasor. Tablå ! Det känns skönt att med absolut sanningshalt kunna säga att det "har blivit mycket, mycket,mycket bättre sen på gamla dar! "

    /Lennart Pettersson/  


22 maj 2004


    Här ses Rickey Bruch tacka tjecken Ludvig Danek efter Götagalan 1972 .
/Foto: Björn Eliasson/ 


Återinträdet i de stora sammanhangen!
Marknadsföring är inte alltid så enkelt. Göta på 60-talet hade inte så mycket att marknadsföra precis men i samband med att vi tog upp tävlingsverksamheten med minst en "Götagala" på Tingvalla varje år fick vi ju skärpa oss. Vi gick väl hela vägen även om vi i början väl påminde en hel del om PT Barnum när han drog igång "Världens största cirkus" - med andra ord vi var inte direkt blygsamma av oss.

Vi började tillsammans med Kils AIK efter att Bosse Andersson och jag hade kommit överens i Valter Frejdins kök en kväll i Kil. Uppgörelsen var enkel - vi skulle dela på utgifter och vinst och hjälpas åt med funktionärer och marknadsföring. Vi hade dessutom lagt fast en budget när det gällde omfattningen av arrangemang på på Tingvalla och Sannerudsvallen. Man kan väl säga att vi hade idrottsplatsen och Kils AIK de aktiva efter år av bra träning med Kalle Wikström. När man ser hur Göta av idag fungerar skäms man för de amatörmässiga affärsuppläggen som vi hade - å andra sidan kunde vi få ihop riktigt bra Gala med flera världstjärnor för cirka 80 000 kr, vilket var en stor budget för oss på den tiden. Normalt fick vi en publik mellan 1 500 - 3 000 personer. Detta innebar att vi gick back med ungefär 20 000 kr. Detta visste vi och det betraktades som - ja just det marknadsföringspengar för att återigen väcka intresse för friidrott och Tingvalla IP, inte bara i Karlstad utan i hela Värmland.

Kulmen kom olympiaåret 1972 när över 8 000 personer hade sökt sig till Tingvalla för att se bland andra trekejsarslaget i diskus när Ricky Bruch satte såväl Silvester som Danek på plats. Kvällens höjdpunkt var dock den sedemera klassiska "gyllende minuten" när Britt Johansson som första kvinna i Sverige stötte kulan över 15 meter till ett massivt vrål vid kulringen och Ingemar Jernberg halvminuten senare mitt framför sittplatsläktaren gick över 5,20 i stavhopp och i och med det klarade kvalificeringen till OS och hela Tingvalla exploderade.

Gissa om en föredetting trivs idag med de galor som arrangeras på Tingvalla. Visserligen vågar jag numera inte med de intensiva känsloutbrott som hör ihop med idrott, bevittna galorna på plats - men det är inte så dumt att sitta på sin balkong tvåhundra meter från Tingvalla och på ljudet försöka tyda publikreaktionerna under tävlingens gång. Heder och tack!

    /Lennart Pettersson/  


21 maj 2004

Götas första kvinnliga guldlag från 1977
Häromdagen kvalade våra damer in till ytterligare en Lag-SM final genom att enkelt vinna sin grupp i Malmö. Bland nyheterna kan du läsa om bedriften, vilka som ingick i laget och vilka resultat de gjorde. Och då passar det ju alldeles utmärkt att få presentera de första svenska mästarinnorna i lag. Lag-SM avgjordes för första gången 24 september 1977 på Arosvallen i Västerås. Och Göta tog hand om det första guldet med följande historiska laguppställning och resultat;

100 m:             2. Malin Mikaelsson 12,4m
200 m:            1. Ann-Louise Skoglund 24,7m
400 m:            3. Eva Persson (Dahlberg) 60,3m
800 m:            1. Lena Bergström 2.10,2
1500 m:           1. Liz Hjalmarsson 4.33,2
100 m häck:     2. Marie Odhe 15,3m
Höjd:               3. Annika Johansson 1,68
Längd:            3. Ann-Louise Skoglund 5,39
Kula:              3. Ann-Marie Rudqvist 12,65
Diskus:           3. Ann-Marie Rudqvist 39,66
Spjut:             3. Gun Friberg 37,24
Sv Stafett:        1. Göta (Marie Redevall/Eva Persson/Malin Mikaelsson/Ann-Louise Skoglund) 2.16,6

Yngst i laget var blott 14-åriga Marie Redevall och äldst Ami Rudqvist som skulle fylla 23 år! Snacka om ungdomlig entusiasm. Totalt har det blivit femton (!) guld till damerna sedan starten 1977, det senaste bärgades 1998.

    /Stefan Olsson/  


20 maj 2004

Götas USA-kontakter.
Vi hade utomordentliga kontakter i USA genom vår egen platsagent i Hollywood - frilansjournalisten Lennart Cedrup. Han gick under namnet "Köttis" i läroverket men lämnade familjens firma inom charkuteri efter studenten och gav sig in i tidningsvärlden. Under volontärtiden i Skåne kom han och två kompisar överens om att ta nya namn i stället för sina son-namn. Eftersom -rup är en vanlig skånsk ändelse på flera ortnamn tyckte herrarna att man skulle förenkla det hela. Så såg journalisterna Adrup,Bedrup och Cedrup dagens ljus ! Lennart älskade sin hemstad och åkte årligen hem på sommarsemester. Vi fick kontakt och han lovade att se till att vi fick riktiga stjärnor i friidrott till våra augustitävlingar - vad mera är han höll sitt löfte till stor nytta för GÖTA som blev både känd och erkänd som tävlingsarrangör inpassad emellan Stadionklubbarnas och Bislet-alliansens tävlingsdagar. Han kunde mycket väl ringa kl 3 på natten - "tjänare nu är det klart- Bob Seagren kommer i sommar,hoppas att Ingemar är i form då."

Det är typiskt för Lennart Cedrup att han efter sin pensionering återvände till Karlstad, där han beställde och betalade för den av Herman Rejers skulpterade "Sola I Karlstad-statyn" utanför Statt.

    /Lennart Pettersson /  


19 maj 2004

Magnum på Jättens väg
Ingemar Stenmark växte upp på Slalomvägen i Tärnaby och bågskyttesytrarna Sjövall lär ha växt upp på Pilvägen i Vålberg. Två passande gatuadresser. Som ungomsledare i slutet av 80-talet råkade jag ut för något liknande när jag efter ett KM för högstadiet startade upp en träningsgrupp för killar i åk 9 som inte pysslat med friidrott tidigare. Bland 15-talet som nappade fanns en stor välväxt kille, Magnus Edström, som var mycket intresserad.

Magnus var 1,95 lång och vägde närmare 100 kilo och ett storämne till kastare. När jag frågade om adressen svarade han med ett finurligt flin; Jättens väg 18. Det var inte uatn att jag tyckte det passade ganska bra. Likaså gjorde NWT som några år senare gjorde ett stort reportage om Magnu sedan han som 18-åring lyckats med konststycket att vid JSM i Växjö vinna kula, diskus och spjut. En unik prestation.

Hans personliga rekord med seniorgredskapen blev 16,37 (19 år), 50,22 (22 år) resp 64,84 (20 år). Tyvärr blev karriären kort annars är både jag och hans tränare Raimo Pihl övertygade om att Magnus tillhört Sverigeeliten ännu idag. Men bli inte överraskade om det dyker upp nya Edströmmar i resultatlistorna vad det lider. Tillsammans med mångkampstjejen Åsa Hallström har Magnus en kille och en tjej som kanske går mamma och pappas fotspår vad det lider.

    /Stefan Olsson/  


18 maj 2004

Visste du att...
... Göta deltog i jakten på kontroller i Värmlandsskogarna under ett decennium från början av 1920-talet. Ett enda DM-tecken kan bokföras och det erövrades av Melcher Karlsson 1932.

    /Anders Borgström/  


17 maj 2004

Visste du att...
... även brottningen har funnits i Göta-hägnet! Det blev några DM-tecken, när Göta själva svarade för arrangemanget 1921. Tävlingen genomfördes i Karlstads Teater! Föreningens förste DM-segrare bör räddas åt hävderna: Oskar Gustafsson!

    /Anders Borgström/  


16 maj 2004

Ordning i plytet skall det vara - Ös på mera av mascara.
Det finns nog ingenting så roligt som att se ungdomar gå från barnaåren med stora steg mot vuxenvärlden. Detta gällde också inom Göta. Flickorna som helt plötsligt upptäckte både de besvärligheter men även glädjeämnen som det innebär att vara en ung kvinna. För att inte tala om de unga grabbarnas kaxighet och rörande målbrottsröster. Att vara tränare är en grannlaga uppgift. Ofta får man förtroenden, som inte ens föräldrarna känner till. Det gäller verkligen att hålla tungan rätt i mun. Milovan var mycket försiktig i frågor av detta slaget.

Götatjejerna mognade i takt med sin fysiska fostran. Men i en fråga uteblev mognaden och det var när det gällde att sminka sig efter träning och tävling. De flesta tjejerna tog i för mycket med resultat att de såg ut som pärlugglor i nian. Eftersom vi tog vårt ledarskap seriöst så lyckades vi ordna hjälp av sakkunnig personal som i omklädningsrummet lärde ut konsten att sminka sig utan överdrifter. Flickorna såg för övrigt tillräckligt bra ut á naturell.

Dessa faktum gjorde att de var minst sagt omsvärmade kanske i en utsträckning, som var ett aber i idrottssammanhang. Jag skall gärna medge att jag var urförbannad när en av våra duktiga löparflickor med landslagsstatus helt plötsligt började slarva med träningen. Jag påpekade detta för Milovan och fick följande förklaring: Hon hade blivit blixtkär i en "ung man" som inte kunde finna sig i att hon flera kvällar i veckan gick till träning på Tingvalla. Han hade därför varit så hygglig och ställt ultimatum - antingen friidrott eller samvaro med honom. Det var bara att välja. Det var tur att Milovan fanns eftersom jag hade sett ynglingen i fråga utan att på något sätt bli imponerad och blotta tanken att denna "slabb" skulle ställa ultimatum till en landslagsflicka från Göta var outhärdlig.

    /Lennart Pettersson/  


15 maj 2004


    På denna bild från de nya friidrottsgymnasisternas första samling ses sittande Lennart Broo Sundstagymnasiet, Ulf Karlsson, Bertil Axelsson rektor Sundsta, Kjell-Åke Andersson och Lennart Hedmark. Stående fr. vä: Håkan Ahl, Staffan Bengtsson, Bo Swerneborg, Björn Eliasson, Dan Sjöstedt, Michael Persson, ?, Harry Rajamäki, Evert Paulsson, Anders Elfstrand, Göran Nilsson, Mats Lindström, Åsa Edfors, Krister Larnmark, ?, Ingela Johansson, Gun Friberg, ?.
/Foto från NWT den 31 augusti 1973/ 


Friidrottsgymnasiet betydelsefullt för IF Göta och Karlstad
Visste du att friidrottsgymnasiet i Karlstad har 31 år på nacken? Det var höstterminen 1973 som en försöksverksamhet drogs igång vid, i huvudsak, Sundstagymnasiet. Vad har då detta med Götas historia att göra kanske du undrar? Jo av de 23 elever som antogs till den första terminen var 20 av dem götister. Projektledare var Ulf Karlsson även han götist. Ulf hade fått hoppa in och ta över jobbet efter Lennart Hedmark som planerat och grundlagt verksamheten men som sedan flyttade till Skåne just när det skulle dras igång.

Det skall för riktighetens skull nämnas att det första friidrottsgymnasiet i Karlstad var en lokal angelägenhet. Det var till att börja en ettårig försöksverksamhet som genomfördes i samarbete mellan Svenska Friidrottsförbundet och Karlstads kommun och det var så kallad lokal antagning. Från kommunens sida var de drivande krafterna Sundstagymnasiets rektor Bertil Axelsson och fritidsförvaltnningens Kjell-Åke Andersson, inte heller de okända i Götasammanhang. Förhoppningen då i början var att verksamheten skulle utvecklas till att bli en riksangelägenhet och med facit i handen vet vi ju att så blev fallet. Andra som varit ”rektorer” för friidrottsgymnasiet är nyss bortgångne Gusti Laurell, Raimo Pihl och nu, sedan många år, Anders Borgström.

Verksamheten detta första år 1973/74 bestod i ordnade träningsförhållanden med överinseende av Ulf Karlsson. Eleverna fick också åka taxi direkt från skolan till träningen för att på så vis spara in ca två timmar om dagen i transporttid. Eleverna fick också förstärkt kost genom ett mellanmål i skolan vid tvåtiden för att orka träna direkt efter dagens studier. Regelbundna hälso- och läkarkontroller ingick också i konceptet.

Man skall definitivt inte underskatta den betydelse som denna institution haft för IF Götas utveckling och för Karlstad som friidrottsmetropol och gynnsam friidrottsmiljö. Många är de ledare och aktiva från olika delar av landet som under något eller några år bott i Karlstad och på så sätt delat med sig av sin kompetens och entusiasm till nytta för Göta. Ja en del har till och med stannat för gott.

    /Björn Eliasson/  


14maj 2004


    Lennart Hedmark i sitt längdhopp i OS 1972.
/Foto: Bilden från NWT den 8 september 1972/ 


OS i Munchen 1972
Idag skall jag berätta om Lennart Hedmark, Götas andre olympiadeltagare i Munchen 1972. Förhoppningarna om en OS-medalj för Lennart var stora innan OS. Det konstaterades i NWT att han:
”i år varit snabbare än någonsin, haft betydligt större kaststyrka och också hoppspänst. Med andra ord – Lennart har under säsongen varit klart bättre än inför Helsingfors-EM i fjol då han tog silver”.

Men så hände det som inte fick hända, vid SM i Karlskrona kom han snett i ett hopp och ådrog sig en fotskada. Lennart drog genast igång med rehabiliteringsåtgärder och han och alla idrottsintresserade svenskar hoppades in i det sista. Landslagsläkaren Rolf ”Lammet” Ljunqvist sa i NWT den 26 augusti 1972:
”Lennarts läkning går efter beräkningarna, men likväl är jag tveksam om att han kommer att vara fullt frisk när tiokampen startar. Som jag bedömer det, med den utveckling som hans skada har just nu, kommer han inte att ha kapacitet nog för mer än poängplats”.

Efter första tiokampsdagen i OS, den 7 september, tvingas NWTs utsände konstatera:
”För Lennart Hedmark blev dagen en tragedi – faktiskt ända från början (100 m på svaga 11,5 sedan han trampat luft i ett par steg) till det bittra slutet (höjdhoppet, som han avstod ifrån sedan han gjort ett provhopp). Han var visserligen inte mer nedslagen efteråt än att han kunde hålla humöret uppe, men att besvikelsen låg tung över honom var inte att ta miste på”.

Lennart tvingades alltså bryta sin OS-tiokamp inför den fjärde grenen efter att ha gjort 11,5 på 100 m, 6,81 i längd och 14,43 i kula. Men som ni vet slog han ju till året därpå och satte nytt personligt rekord i Europacupen med 8 168 poäng och med detta toppar han fortfarande Götas 10-bästa lista genom tiderna. Det resultatet hade föresten räckt till ett silver i OS som vanns av Nikolaj Avilov, Sovjet på 8 454 p som också var nytt världsrekord då. Tvåa blev Leonid Litvinenko, Sovjet 8 035 p.

    /Björn Eliasson/


13maj 2004

Ulf Karlssons svenska rekord som försvann
Vid SM i femkamp 3/7 1971 i Karlskrona vann Lennart Hedmark, då representerande Hässelby SK, på svenska rekordet 3799 poäng efter serien 690-7172-22,3-4524-4.43,6. Ulf Karlsson, nuvarande förbundskaptenen, var tvåa på 3602 poäng (654-5434-22,5-4114-4.16,4), vilket också överträffade Göran Waxbergs svenska rekord från 1944 (3535 poäng). Poängen är angiven enligt den poängtabell som gällde 1971. Eftersom rekord skall föras i strikt kronologisk ordning skall ju flera rekord, som noteras efter varandra i samma tävling, godkännas. Karlskrona hade ett liknande fall några år senare, då Leif Lundmark från Skellefteå överträffade Raimo Pihls svenska rekord i spjut – 88,50 – två gånger om; först till 88,68 och därefter till 89,92. Även den gången underlät arrangerande KA2 IF att skicka in rekordanmälan för båda noteringarna, men detta ordnades upp några år senare, när felet hade uppdagats. I Ulfs fall har vi hittills inte lyckats få någon rättelse. Hans resultat var uppnådda under godkända förhållanden och uppfyller alla krav för formellt godkännande (vindnoteringarna var i längd +0,6 och på 200 meter +0,9 m/sek) och även om han höll rekordet under förhållandevis kort tid, för att vara exakt 27,2 sekunder (!) så finns det ju liknande fall internationellt: vid OS i Rom höll Formosakinesen Yang Chuan-Kwang det olympiska rekordet i tiokamp ännu kortare tid: 1,2 sekunder, men givetvis finns hans resultat med i rullorna! Precis som i Lundmarks fall 8 år senare hade dock KA 2 IF slarvat med rekordanmälningar och någon anmälan om Ulfs rekord inkom aldrig. IF Göta har stött på för att få rättelse i denna fråga, men till skillnad mot fallet Lundmark, så har rättelse inte gått att få. Detta trots att överväldigande bevisförening med bl.a. såväl tidigare som senare prejudicerande beslut på internationell och nationell nivå!

Hösten 2003 var det dags för ett nytt försök! Ulf Karlsson är i praktiken bestulen på ett svenskt rekord. Även om grenen idag är struken från mästerskapsprogram och bara noteras i den svenska rekordlistan som en ”udda” gren, där rekord ej längre noteras, så är det viktigt att den i sitt historiska sammanhang ges en korrekt utformning. Och att låta uppenbara felaktigheter bara passera följer inte friidrottens anda, där man eftersträvar objektivitet och absoluta beslut, höjd över allt som kallas ”nivåer” och ”tolkningar”. Efter ny påstötning har Svenska Friidrottsförbundet låtit meddela att den svenska tillämpningen av reglerna fram till slutet av 1970-talet inte överensstämmer med IAAF:s vad gäller den strikta kronologin. Man såg – nationellt - varje tävling som ”en odelbar helhet” och endast tävlingens bästa resultat kunde ges officiell rekordstatus. Man hänvisar till Benke Nilssons trefaldiga rekord i en och samma tävling, då han 1954 i höjdhopp först förbättrade det gamla rekordet, 205, med en centimeter till 206 varefter följde två ytterligare höjningar: 208 respektive 210. Endast hans notering på 210 cm finns med i rekordlistan. I detta fall rörde det sig alltså om samma rekordsättare – något motsvarande exempel på att någon slagit ett rekord, och därefter, i samma tävling, fått se sitt rekord slaget av en medtävlare kunde man dock inte ge. Däremot gavs ett löfte att, vid eventuell framtida sammanställning av rekordutvecklingen i alla grenar och om då man eventuellt skulle kunna tänka sig att bry sig om noteringar i grenar som avförts från rekordlistan, så skulle man kunna tänka sig att ta med Ulfs resultat i denna förteckning som ett inofficiellt rekord……men i alla götisters hjärtan är Ulf en fullvärdig f.d. svensk rekordhållare i femkamp – för vi håller oss till den internationella reglerna och godtar inga svenska ”hemsnickerier”!!!

    /Anders Borgström/  


12maj 2004


    Anders Faager, rekordsättaren, på en bild från Götagalan 1972.
/Foto: Björn Eliasson/ 


Konsten att förutsäga ett rekord.
1972 var ett olympiaår - det var då München OS utsattes för ett bestialiskt terrordåd och idrotten förlorade sin oskuld. Men mitt minne handlar om helt andra saker. Göta arrangerade som vanligt sin sommargala på Tingvalla med stor publik, som har skildrats i annat sammanhang. Nu kommer det nya. Efter tävlingarna hade Lilian ordnat till ett kalas för både Götister och inbjudna gäster från när och fjärran hemma hos oss på Basvägen 16.

Vi hade trevligt och frampå kvällen blev det dans till min skivspelare i den av mig tillbygda gillesstugan (nej jag hade inte byggt den själv - ingen skulle ändå tro något sådant).Nu kommer det. Jag hade och har stort intresse för jazz och swingmusik från 30-50-talen och bland andra lade jag på rent jäkelskap på Benny Goodmans inspelning av Sing,Sing,Sing från konserten i Carnegie Hall 1937. Inspelningen tar 12 minuter och går i tempo furioso med musiker som Gene Krupa på trummor, Benny själv på klarinett och Harry James på trumpet. Ingen av gästerna besvärade sig ens med att gå upp på golvet för en dans utom två lysande undantag Anders Faager och Mikael Fredriksson båda medlemmar av det stafettlag på 4 x 400 m som Sverige skulle skicka till OS. Dessa herrar började en veritabel krigsdans i precis det vansinnestempo som låten angav och inte nog med det - de höll ut hela tiden i 12 minuter trots uppmaningar att sluta. Svetten strömmade men i övrigt kunde ingen avmattning förmärkas !! Då förstod jag att Sverige skulle göra en bra insats på 4 x 400 m, vilket de också gjorde - fyra i finalen och nytt svenskt rekord.

    /Lennart Pettersson/  


11maj 2004


    Sven "Plex" Pettersson intervjuandes Ricky Bruch på Götagalan 1972 (?)
/Foto: Björn Eliasson/ 


Plex – räddaren i nöden!
Våra Götagalor på 70-talet var rena idyllen jämfört med dagens supertävlingar. Vi gjorde dock försök att öka publikinformationen och trivseln. Ett sådant försök var en inbjudan till Sven "Plex" Pettersson att från innerplanen under pågående tävling intervjua segrare eller i övrigt intressanta tävlande.

Den här kvällen hade vi fått ihop ett kanonlopp på 800 m med Plachy och några bra kenyaner mot Värmlands egen Åke Svensson, som hade satt svenskt rekord på distansen och dessutom på en tid under 1,46 som var Harbigs världsrekord under lång tid. Dessutom hade vi ett juniorlopp på samma distans tidigare i programmet som uppvärmning. Kvällen flöt bra och jag satt som vanligt som speaker i hytten högst upp på läktaren och Plex jobbade proffsigt och trevligt nere på innerplanen allt var frid och fröjd när plötsligt ett startskott small av vid startplatsen för 800 m. Paniken slog sina klor i mig eftersom jag inte hade sagt ett ord för att presentera löparna. Jag slet fram startordningen ur programmet och började speaka för publiken om alla storstjärnor som fanns med i loppet och förvarnade om att det nog kunde vankas ett nytt banrekord.

Då får jag framför läktaren nere på innerplanen se "Plex" uppföra en pantomim värdig den bästa teater- han slet sitt hår, pekade upprepade gånger med viss kraft i sitt program, skakade på huvudet och slog till sist ifrån sig med händerna och den djupaste avsky i sitt annars så vänliga anlete. När jag till yttermera visso såg en varvtid över 60 sekunder slog den hemska sanningen till med full kraft - jag hade refererat juniorloppet som kvällens galabegivenhet. I stället för Tjeckoslovakien, Kenya, Tyskland och Kristinehamn (Åke Svensson) var det en helt annan geografi som gällde Granbergsdal, Säffle, Storfors Arvika Östmark o,s,v. De stackars juniorerna ville nog helst springa och gömma sig, jag var helt tillintetgjord och publiken jublade och döpte på stående fot segraren till Plachy neröver hela upploppet! Tack och lov tog "Plex" tag i segraren för en intervju där han pekade på att segrartiden i alla fall blev 1,55, vilket var helt godkänt. Den som idag kritiserar Götas speakers skall nog passa sig - han kunde ha blivit utsatt för "kapten Pettersson" på 70-talet.

    /Lennart Pettersson/  


10maj 2004

Det kanske inte är så vida bekant
men att Stefan Olsson kan bli ettrig är sant

när argumenten tog slut
då rusa han ut

å att Sören skulle åkt med va helt irrelevant

Detta tilldrog sig någon gång i början på 90-talet. Stackars Sören Andersson har ingen del i Stefans snabba uppbrott, han blev helt enkelt bara bortglömd på lunchrestaurangen när Stefan, mitt i ärtsoppan, drog tillbaka till kansliet.

Den heta lunchdiskussionen handlade om aktivitetsstöd till barn och ungdomar där Stefan, som vid så många andra tillfällen, hade en klar och tydligt cementerad uppfattning. Den andre kontrahenten var som vanligt välartikulerad, lugn och saklig.
Goa kamraten!

    /Tomas Riste/  


9 maj 2004

Autodidakt
Innan Milovan Jovancic hade etablerat sig som tränare i Göta försökte vi på alla sätt att förbättra våra resultat genom idoga studier av litteratur om träning m.m. Jag själv hade läst artiklar om hur man genom mental träning och avslappning kunde förbättra resultatnivån med minst 30 % !! Det var sköna ord för ordföranden i "Värmlands sämsta förening" eller vad vi alla fall kände oss i stunder av svartsyn

. Jag hade fått kontakt med en utövande kiropraktor vid namn Kindenäs,som bl.a. var känd i Götakretsar för den rundliga tid som han alltid lade ner på sina lopp över 10.000 m. Alltnog- jag framförde mitt ärende. Kunde han tänka sig att mot ett minimalt arvode lära ut avslappning till våra ungdomsidrottare någon träningskväll i Idrottshuset på Sundsta ? Jo men visst, det var inga problem utan vi bestämde tid nästa träningskväll. Sagt och gjort på kvällen presenterade jag kiropraktor Kindenäs som en av landets ledande experter på avslappning och mental träning för en lika häpen som förväntansfull skara killar och tjejer. Kindenäs drog igång direkt- Deltagarna fick lägga sig ner i en rad på hallgolvet där de sedan fick höra en lååångsaam och söömniiig röst beskriva att de låg på en varm sandstrand vid havet där dyyyningaaarna ruuuulllade in mot laand. Allting var sköönt och uuunderbaart och de kunde känna vääärmeeen i kroppen och tuuuunga armaaar sooom man inte kuuundee lyyftaa.

Vid denna tidpunkt började snarkningarna öka i styrka och snart sov hela gänget en djup och stärkande sömn. Man var så långt inne i Morfeus rike att det inte gick att utan avsevärda svårigheter väcka "träningsnarkomanerna" igen. Då konstaterades utan svårighet att vidare träning var meningslös eftersom alla var för sömniga för att träna vidare !

    /Lennart Pettersson/  


8 maj 2004

Det hängde på "järsgår'n"
När jag i denna spalt den 21 april berättade hur Ingemar Jernberg och Lennart Hedmark var de två götister som lyckades ta sig till OS i Munchen 1972 lovade jag att berätta hur det gick för dem där. Jag ska idag börjar med att berätta hur det gick för Ingemar Jernberg, Götas stavhoppare.

OS i Munchen för 32 år sedan var på många sätt ett spekatkulärt OS. Det mest överskuggande minnet kanske ändå är terroristattacken på Israeliska OS-truppen som resulterade i ett antal dödade aktiva, terrorister och säkerhetsmän. När det gäller de svenska insatserna i stort så är det framför allt Gunnar Larsson och Ulrika Knape som med sina guldmedaljer sitter kvar i minnet. Men även på friidrottssidan hände det saker som man för alltid kommer att minnas. Det var här som finländaren Lasse Virén ramlade under 10 000 m finalen, reste sig och vann efter en fantastisk avslutning. Även Sverige hade ett antal friidrottare som det inför OS fästes stora förhoppningar på, bland andra Anders Gärderud, Kjell Isaksson och Ricky Bruch. Gärderud fick spagetti i benen under hinderförsöket och Isaksson klarade inte ingångshöjden i stavkvalet. Däremot lyckades Ricky ta en bronsmedalj i diskus med ett kast på 63,40. Sveriges första OS-medalj i friidrott på 20 år!

Som jag tidigare berättat hade Götas stavhoppare Ingemar Jernberg i sista stund lyckats klara sin OS-biljett. I stavförsöken på OS hoppade han under kvalhöjden 5,10 i sina två första hopp och i det tredje rev han hårfint. Trots detta fick han efter jurybeslut hoppa i finalen, bland annat tillsammans med den andre svensken Hasse Lagerqvist. I finalen lyckades Ingemar klara 5,10 vilket gav honom en niondeplats. Lagerqvist blev sjua på 5,20. Segrade gjorde östtysken Wolfgang Nordwig på 5,50 vilket då också var olympiskt rekord.

Det var en stormig stavtävling, framför allt innan den ens hade börjat. Det handlade om godkända och icke godkända stavar. Bruna stavar skulle det vara enligt Internationella Friidrottsförbundet. Många i världseliten, bland andra tvån i OS amerikanen Bob Seagren, hades börjat hoppa med blåa stavar vilka alltså inte skulle godkännas i Munchen. Det handlade om skillnader i stavarnas vikt och styvhet. Det var mycket bråk om detta in i det sista och till slut blev det inkonsekvent tillämpat och tävlingen ansågs av vissa som en skandal. Detta förringar dock inte Ingemars OS-insats.

    /Björn Eliasson/  


7 maj 2004


    Detta är ett av de hotell i Opatija som Göta bodde på vid träningslägren i Jugoslavien
under 1970-talet. Jag kommer dock inte ihåg om just detta är Hotel Palme
/Fotor: Björn Eliasson/ 


Frestelserna var serverade på bricka
När Göta började med sina träningsresor till Jugoslavien (Rijek, Opitija m.fl platser) gällde det att hålla ett gott öga på gossarna i övre tonåren, som ju hade frestelserna serverade på bricka i snart sagt varenda livsmedelsaffär. En av de första resorna var jag reseledare och min kära hustru Lilian deltog också för att se hur präktiga ungdomar vi hade i Göta men även för att sola för eget nytta och nöje.

Så inför hemresean och i förebyggande syfte samlade reseledaren (d v s kapten Pettersson) alla deltagare på Hotel Palme i Opatija, utom hustrun som gjorde de sista inköpen tillsammans med några andra fruar. Maken till brandtal har nog aldrig hörts i den matsalen. Jag påpekade att för idrottsföreningen Göta på träningsläger var det otänkbart att försöka smuggla starkvaror, när man dessutom var underårig. Detta skulle betraktas mycket allvarligt och bestraffas hårt.

När vi på hemresan kom till Göteborg med färja klockan tre på natten och alla sov i bussen kom "Svarta Gänget" ombord för att se om det fanns några snälla barn! Med mitt brandtal på Hotel Palme i god åminnelse klev jag fram och presenterade mig som reseledare och dessutom kapten Pettersson vid Kungliga Värmlands Regemente. Jag påpekade att jag hade allvarligt varnat för varje tendens till smuggelförsök och att vi dessutom var en av landets främsta friidrottsföreningar som sannerligen inte hade det minsta lust att bryta ner en veckas träningsresultat med spritens fördärvliga gift när tävlingssäsongen stod för dörren och så vidare. Jag kunde därför personligen gå i god för frånvaron av varje smuggelgods!! Tullpersonalen inklusive schäferhundarna tittade först på mig och sedan varandra och skakade på huvudena. Sen tog den äldste till orda:
- Tag du kapten Pettersson din djävla buss och sovande elitidrottsmän och far raka vägen till Karlstad, godnatt!

Min glädje över tilltron till mitt ärliga utseende varade ända tills jag kom hem och öppnade min officerspacklåda av plåt som, Lilian hade packat - överst låg tre liter Slivowitz, det vill säga Jugoslaviskt plommonbrännvin!

    /Lennart Petterson/  


6 maj 2004


    Berra Gullö på den tid det begav sig. Här på ett
träningsläger i Rijeka Jugoslavien i mitten på 1970-talet
/Fotor: Björn Eliasson/ 


"Berra"-sportchefen som inte blev löpare
Just nu avgörs Hockey-VM i Tjeckien. Ett evenemang som bara kan följas av dem som har TV3. Vad många kanske inte känner till är att sportchefen för nämnda kanal har sina rötter i Göta. Per-Anders Gullö eller "Berra" som han kanske är mer känd som i götaleden har varit sportchef under hela kanalens livstid. Tack och lov syns han inte så ofta i bild men man kan då och då höra hans ljuva stämma i samband med de olika tittartävlingarna.

"Berras" friidrottskarriär blev inte så mycket att skryta över. Hans största merit var nog att han var klasskamrat med Liz Hjalmarsson. Även om träningsfliten inte alltid var total så var Berra alltid första att anteckna sig när listan för vårens träningsläger sattes upp. Han missade ogärna resorna till forna Jugoslavien. En vinter, jag tror det var 1973-74 bestämde sig "Berra" för att satsa stenhårt på medeldistans även om kroppen egentligen var bättre lämpad för andra grenar. Han tränade själv genom att varje dag springa tur och retur Tingvalla - Bryngfjordsbacken i Skåre. En nätt tur på ca 15 km. I mitten av maj blev det dags för årets första testlopp på Tingvalla och som vanligt var nyfikenheten stor efter en lång vinters träning. Distansen var 1000 m och totalt var det nog tjugotalet löpare av olika ålder och nivå till start. Den då 15-årige "Berra" gick ut hårt men stumnade rejält och fick se både undertecknad som var 12 år och blott 9-årige Per Nilsson passera på upploppet. Därmed tog löparkarriären slut, nästa gren blev kulstötning, men inte heller där blev det några stora framgångar.
Men som sportchef på TV3 har Per-Anders "Berra" Gullö verkligen lyckats!

    /Stefan Olsson/  


5 maj 2004

USA - träningens vara eller inte?
Under 70-talet, liksom idag, var det på modet att lovande friidrottare skulle studera i USA och helst med hjälp av ett s.k scholarship d.v.s. ett stipendium från skolan i fråga som ett stöd, inte minst till lovande idrottsungdom från när och fjärran. Styrelsen i Göta var väl inte helt frälst för idén men var efter ringa förmåga ändå med och gav stöd till sådan verksamhet inte så sällan tillsammans med föräldrarna i fråga.

Nåväl - ibland gick det bra men lika ofta gick det helt snett. Den ende som jag direkt kan säga har min fulla beundran är Ingemar Jernberg, som efter vad jag minns ensam tillbringade 7 år i Albuquerque i New Mexico och dels utvecklades som stavhoppare (två olympiader) och dessutom kom hem med en "Masters" som bevis på framgångsrika studier. För övrigt gick det inte alltid som man hade förväntat sig bortsett från att unga människor mognade och fick ökat självförtroende, vilket är ett gott resultat i sig självt.

Olav Dille skickades till Utah och den skola där bl.a. Silvester var lärare i kast. Vår förhoppning var att han skulle ta det sista klivet upp i eliten. Olav Dille kom tillbaka som en framstående handbollsmålvakt i stället för Herr Bruchs arvtagare - men Helton klagade inte! (se 100-årshistorien från den 14 mars). Åsa Edfors var riktigt duktig på 80 m häck och en lovande ung framtidstalang. Hon for till Washington och kom tillbaka som en suverän jazzdansare!! Anders Gärdeborn håller jag fortfarande för det största medeldistanslöfte som Sverige har haft efter Gärderud. Efter hans avresa för vinterträning i USA var det ganska tyst men till sist spred sig ryktet att han tillämpade intervallträning ner till botten och upp igen i Grand Canyon, vilket knappast kan anses formbefrämjande.

    /Lennart Pettersson/  


4 maj 2004

En stark Kosken
Peter Koskenkorva var en löpare med en speciell aura och ett härligt självförtroende. Dessutom osvensk i profilen med sin i alla lägen friska satsning. 1990 vann han SM-guld på 1500 m hemma på Tingvalla. Under kommande vinter åkte han till Australien för ett tre månaders långt träningsläger med övriga svenska löpareliten. Väl hemma i Sverige var det dags för Terräng-SM som detta år avgjordes i Skövde.

"Kosken" var bevisligen i kanonslag och självförtroendet på topp. Favorit på korta banan, 4 km, var nog ändå Jonny Danielsson som vid denna tidpunkt tillhörde europaeliten på 5000 m och varit i OS-final i Seoul några år tidigare.Men det inspirerade bara "Kosken" som stack iväg från start. Ingen vågade eller orkade hänga på och avståndet till Jonny och de andra växte hela tiden. På andra varvet sprang "Kosken" och hejade på och snackade med publiken. Sista biten in mot mål vände han sig, konstaterade att konkurrenterna var mer än 100 m bakom och sprang baklänges in över mållinjen (som Björn Dählie i OS 1994). När de övriga spurtade mot mål i kampen om silver och bronsmedaljer stod "Kosken" redan och höll segerintervju.

Jag hade förmånen att se uppvisningen på plats och var då helt övertygade om att "Kosken" skulle ha möjlighet att sätta svenskt rekord både på 1500 m och 5000 m. Dessvärre blev det här loppet kulmen på Peters karriär. Året efter bestämde han sig för att lämna Göta och flytta till Stockholm och Mälarhöjden och den form han hade våren 1991 kom han senare aldrig i närheten av.

PS. Vi kan konstatera att ”Kosken” den gågna helgen, 37 år gammal, kom på 7:e plats på terräng-SM:s 12 km-bana och på 16:e plats på 4 km banan.

    /Stefan Olsson/  


3 maj 2004


    Liz Hjalmarsson vinner 800 m före Ann Larsson
vid SM i Karlstad 1975
/Bilden tillhör: Björn Eliasson 


Sensationsseger på SM 1975
Liz Hjalmarsson är en Götist som tävlat längre än de flesta, dessutom har hon representerat Sverige i landskampssammanhang ett otal gånger. Jag är inte helt säker på exakt när hon började tävla och exakt när hon slutade (om hon ens gjort det än) men hennes aktiva karriär sträcker sig i alla fall upp mot 30 år. Jag kan hitta henne i Götas statistik från 1973 och 1992. 1973 sprang hon 100 m på tiden 14,1 och 1992 gjorde hon ett maratonlopp på 2,45,05 - snacka om brett spann!

Men det var egentligen inte det jag skulle berätta om idag. Jag skall berätta om Liz verkliga genombrott som kom på stora SM i Karlstad 1975. Tidigare under säsongen hade hon deltagit vid JSM på både 400 m och 800 m utan att det gått särskilt bra. Hon fick bland annat stryk av GKIK:s Ann Larsson. När det var dags för SM-final på Tingvalla i augusti så stod den då blott 16 åriga Liz på startlinjen bl a tillsammans med klubbkompisen Lena Bergström. När löperskorna kom in på upploppet så var det framför allt mellan Ann, Lena och Liz det handlade. Denna gång nöjde sig inte Liz med att få stryk av Ann. Under hemmapublikens jubel spurtade hon ifrån alla motståndare och tog SM-guld på 800 m med tiden 2.06,7 med cirka en sekunds marginal till tvån Ann Larsson. Trea i loppet blev Lena Bergström.

Bilden ovan är målfotot från Liz guldlopp 1975 som tagits med den eltidtagningsanläggningen som jag berättat om tidigare i denna spalt. Detta är en unik papperskopia från målkameran. Anledningen till att jag har detta foto i mina ägor är också lite speciell. De filmer som kom från målkameran var endast negativ som avlästes i en speciell apparat. Direkt efter SM-tävlingarna skulla alla negativ skickas till SFIF för specialkontroll av Lennart Juhlin. Men natten innan negativen skickades till Stockholm "lånade" jag dem och kopierade några av dem i mitt eget mörkrum.

    /Björn Eliasson/  


2 maj 2004


    Götas terräng-SM logotype 1993
 


SM-symboler
Vad kan passa bättre än att presentera logotypen som Göta använde vid terräng-SM 1993 så här i terräng-SM tider. Symbolen är framtagen av samma person som designat gamla GötaJoggen-loggan, tyvärr har jag nu glömt namnet.

Terräng-SM 1993 arrangerades av Göta och avgjordes på Skutberget 24-25 april i ett strålande försommarväder, även om det såg mörkt ut in i det sista. (Läs mer om detta i Stefan Olssons historia från den 29 april). Arrangemanget fick mycket god kritik från förbundets sida bl a lyckades vi imponera på Lennart Juhlin genom att vid målgången använda en eltidtagningskamera med tillhörande målfoto så att placeringarna blev korrekta. Dåvarande förbundsordföranden Grön lovordade också arrangemanget i tidningen Friidrott.

    /Björn Eliasson/  


1 maj 2004


    Lena Bergström på Stockholms Stadion
i mitten av 1970-talet.
/Foto: Björn Eliasson 


Vägen tillbaka 2
Nästa ljuva minne från Götas väg tillbaks innefattar Lena Bergström, en flicka utrustad med ett lejonhjärta i varje tävlingssituation. Nu skulle hon göra debut i en tävling i Kil på 100 m. Lena hade blivit lottad att starta på bana 1. Det gjorde hon också - dessvärre gick hon i mål på bana 6, vilket småkitsliga bandomare påstod inte skulle vara tillåtet, mitt påpekande att detta spelade mindre roll eftersom hon låg sist rönte ingen som helst förståelse. Lena var min absoluta favorit och jag brukade predika att hon och Anders Kortfält hade samma egenskap d.v.s. fanns de med i täten när upploppet började så var loppet vunnet oavsett vilka de andra löparna voro!! Det stämde inte till 100 % men väl till 90 %,vilket inte är så tokigt det heller!

    /Lennart Pettersson/  


Läs tidigare anekdoter nedan
Jan|Feb|Mar|Apr|Maj|Jun|Jul|Aug|Sep|Okt|Nov|Dec|